Världen under ytan

Del 43 - Andra steget

Du har ett nytt meddelande.

❈
Cassandra Fox

Gräset är lent under min bara hud. Vattnet droppar ännu från mitt hår. Vi ligger bredvid varandra och ser upp mot den blå himlen. På mina läppar leker ett leende som jag inte kan bli av med. Ett leende som jag inte vill bli av med.
Anthonys arm är hård av muskler samtidigt som den är mjuk där den agerar som kudde under mitt huvud. Jag gillar dig Cassandra. Än en gång spricker jag upp i ett leende när jag tänker på hans ord. Inom mig pirrar det fortfarande.
Varje gång jag rör vid honom känns det som att röra honom på nytt. Kanske visste jag inte hur jag skulle ta det andra steget, men nu är det taget och det var han som fick mig att ta det. Vi tog det tillsammans.
Jag ser upp i trädkronan och njuter av fågelsången. Himlen är blå och de varmare september solstrålarna torkar bort vattnet från vår hud. Jag njuter av den nyfunna känslan och lyssnar till brusandet från bäcken. Bäcken från Höga berg och djupa dalar.
Jag makar mig närmare Anthony och drar in ett djupt andetag. När jag nu tänker på kartan under den gråspräckliga soffan kan jag knappt hålla mig. Det kommer att bli perfekt.

     ➹

När våra underkläder har torkat bestämmer vi oss för att lämna det lilla vattendraget. Vattendraget som jag nu vill kalla vårt.
   På vägen hem börjar jag nynna på den enkla melodi som Ava lärt mig. Den som handlar om natthimlen som jag alltid har avgudat. Här i Swendway så kan man faktiskt se stjärnorna på himlen. Här skyms de inte av stadens ljus.  
   Tanken på natthimlen i Dallas och här får mina tankar att snurra. Det är samma himmel, men trots det så är de så olika. Så mycket är annorlunda, men inte mycket har varit till det sämre. Jag har knappt sett en dörr här som har glidit upp av sig själv. Hittills har jag inte heller fått syn på någon svävare. Här är det trappor och bilar som gäller. Jag fortsätter att nynna på melodin som fantiserar om att månen är en melon och att stjärnorna är barn.

Månen är melon,
en lysande person.
För han är gammal karl,
och stjärnorna är barn.

Bakom mig hör jag hur Antony går framåt. När jag vänder mig om ser han på mig med sin genomträngande blick. Med ens blir jag förlägen och slutar sjunga. Rodnaden sprider sig över mina kinder och jag vänder mig framåt igen.
   "Fortsätt, snälla", säger han bakom mig med sin hesa röst. Jag går med blicken nerkörd i marken. Tydligt kommer jag ihåg kvällen då han öppnade upp sig och berättade om sin mamma och pappa - hur hans pappa hade fått honom att se på kärlek. Trots det så kysste han mig idag och i förrgår så öppnar upp mig själv, precis som han gjort och bestämmer mig för att fortsätta sjunga.

Månen är melon,
en lysande person.
För han är gammal karl,
och stjärnorna är barn.

Kom till mig,
och sitt hos mig,
och se,
nu har solen just gått ner.
Det mörknar mer och mer.

Stjärnorna,
de små stjärnorna,
som tänds,
de blir bara fler och fler.

Jag fortsätter att sjunga tills att skogen glesnar och Avas gård kommer i sikte. Fåglarna sjunger med mig och tillsammans skapar vi en ny melodi. Rufus kommer springandes när han får syn på oss. Hans tassar knastrar i gruset innan de kommer till gräsmattan där vi är. När han kommer fram hoppar han upp och hälsar glatt på mig. Kvar lämnar han ett par leriga tassavtryck på mina lår. Vi följer med honom bort till Ava som glatt vinkar åt oss. Hennes händer är lika leriga som Rufus tassar. Vi utväxlar några snabba ord innan jag och Anthony beger oss mot vår egen lilla stuga.
   Solen skiner på himlen och eftermiddagen börjar närma sig. Anthony går tätt bredvid mig. Hela tiden skickas små stötar genom min kropp. Inom mig bråkar blygheten med nyfikenheten. Jag kan inte få nog av pustarna av hans doft som då och då når min näsa. Solen glänser på taket till vår stuga när vi stiger upp på den lilla verandan. Dörren står som vanligt olåst och glider lätt upp när jag trycker ner handtaget. Jag går in i korridoren och hör hur dörren stängs bakom mig. Genast börjar mitt hjärta bulta hårdare i bröstet. Jag står med ryggen till honom och drar av mig skorna. I spegeln som hänger på väggen ser jag hur han gör detsamma. Jag iakttar honom i smyg med rodnande kinder. Han rätar på sig och börjar sakta gå förbi mig. Jag följer honom med blicken och känner hur hjärtat bultar hårt i bröstet. Det är så tyst här inne nu när inte ljudet från gårdens liv hörs lika mycket.
   När han börjar svänga vänster för att gå in i vardagsrummet vaknar jag plötsligt upp ur min trans. Att Anthony ska gå in i vardagsrummet där kartan ligger gömd är ingen bra ide. Genast är jag på tårna och trippar snabbt fram till honom. Kvickt ställer jag mig i vägen för honom och vardagsrummet. Jag agerar sköld och skiljer de två åt. Han hinner precis stanna innan han går in i mig.
   Med en förvånad min ser han på mig och jag möter honom bara med ett nervöst leende. Min hjärna tänker febrilt och i ren panik börjar jag puffa honom mot trappan. Var som helst, men inte in i vardagsrummet.
   Han låter sig föras mot trappan utan protest och kastar en förvirrad blick över axeln. Jag fortsätter att ha händerna i ryggen på honom och för honom framåt tills att jag är säker på att han inte kommer fly förbi mig och in i vardagsrummet.
   Vi går upp för trappan med trappsteg som protesterar under vår tyngd. När vi kommer upp till loftet bultar mitt hjärta hårt i bröstet. Det där var nära, tänker jag svettigt.
   Anthony ställer sig framför sängen och ser sig om i det lilla rummet. En säng, en liten bokhylla och ett fönster. Tillslut vänder han blicken mot mig som för att säga: Jaha, vad ska vi göra här?
   Jag kliar mig själv i skallen och ser mig besvärat omkring. Tystnaden lägger sig som ett tjockt, kvävande täcke över oss. När jag lyfter blicken möts jag av ett par gyllene ögon som får marken under mina fötter att försvinna. Jag fuktar mina läppar omedvetet med tungan.
   Hjärtat slår hårt i mitt bröst när jag sakta går närmare honom. Hans blick fängslade mig, låser in mig i en bur som bara han har nyckeln till. Plötsligt hörs det ett pling. Ett ljud som jag mycket väl känner igen. Någon av oss har fått ett meddelande.
   Anthony bryter vår ögonkontakt och tittar ner på sin handdator samtidigt som jag sänker blicken mot Alexa. Hennes skärm är svart och sekunderna innan den tänds bultar mitt hjärta vilt i bröstet. Tillslut lyser henens skärm upp och ett rosa välbekant ansikte ploppar upp. Inget nytt meddelande.
För en sekund kan jag pusta ut och tillåta mig själv att känna av lättnaden. Men det är innan jag kommer på vad det betyder. Om inte jag har fått ett meddelande så har Anthony fått det.
Sakta riktar jag blicken uppåt och håller andan. Mycket riktigt så står han där och läser. Jag ser hur det börjar svartna i kanterna och känner hur händerna börjar darra. Av att tyda hans sammanbitna käkar så är det inget bra.
Sekunderna går och rynkan mellan hans ögonbryn blir allt djupare och djupare. Rummets väggar tränger sig på oss och min puls dånar i öronen. Efter vad som har känts som en evighet lyfter Anthony blicken. Den tidigare lyckan som glittrat i hans ögon finns inte längre där. Istället möts jag av en mörk och sammanbiten man som får mig att vilja gömma mig och aldrig kika fram igen. Vad han än har läst så var det inget som gjorde honom glad.
När han håller fram sin nätta handdator mot mig känns knäna svaga. Den senaste tiden har varit den bästa på länge. Jag har fyllts av lycka och trygghet. Trots det har den enorma saknaden och tomheten alltid puttrat under ytan. Nu kommer alla känslor upp igen med full kraft när jag tar emot handdatorn.

Meddelande mottaget 14:03 från Alice Lockwood den 11:e September

Hej där Anthony!
Ni ska veta att ni har lämnat en riktig röra efter er. För mer än en vecka sedan sågs ni på ön Kontinental. På ett av Revoltens caféen. Borde du inte känna igen dem efter så här länge? Det är väl bara att tacka och ta emot, antar jag. Det jag vill få fram med det här är att vi INTE är era fienden. Du har själv växt upp med Revolten och vet vad organisationen står för. Jag vet även vad du står för. Kanske behövs det några förändringar och det kan vi göra. Hon ska ju fanimej bli vår Ledare! Men varför göra det lätt när man kan göra det svårt? Är det inte så man säger?
I vilket fall så får du gärna höra av dig trots att jag betvivlar att du kommer att göra det. Om du skulle vilja underlätta för mig - som inte har det så lätt nu när mitt ansvar är på rymmen - så kan du gärna ge mig någon smaskig ledtråd.

Jag vet att det jag gjorde var fel. Men det stod mellan att följa den organisationen jag kämpat så mycket för eller vara ärlig mot en flicka jag inte kände. Jag visste inte vad som skulle utvecklas mellan oss. Så om du bara vill göra något, om inte för mig så för henne, snälla säg att det vi hade var äkta. Att jag vill ha henne vid min sida.

Alice Lockwood, Revolten

Benen håller på att vika sig när jag har läst klart meddelandet. Jag är så nära på att falla. Så när på att låta hela världen kollapsa runt om mig. Istället står jag upprätt och möter stadigt Anthonys oroade blick. Jag drar in ett djupt andetag genom näsan innan jag låter luften komma ut i en djup suck. Det var mitt fel att vi blev upptäckta den dagen. Det är mitt fel att Anthony har blivit berövad på sin familj. För en sekund tvekar jag. Liz, eller Alice skrev att förändringar kan göras, men vad för förändringar? Jag vet knappt vad organisationen handlar om.
Trots det så är det inte det som får störst inverkan på mig. Det är de sista orden. De som säger att det vi hade var äkta. Det som jag så gärna hoppats på trots att jag sagt åt mig att det bara var ytterligare en teater. Hur ska man kunna veta vad som är sant i en värld av lögner?
Uppgivet ger jag tillbaka handdatorn till Anthony som oroligt försöker möta min blick. Med en duns sätter jag mig ner på sängen. Det enda jag känner är uppgivenheten som fyller mig från topp till tå. Ingen brinnande ilska eller förödande hat. Ingen sorg att dränkas i. Uppgivenheten fyller hela mig och gör tomheten inom mig större. Det är inget speciellt med just det här meddelandet. Det är bara ytterligare en sak som läggs på högen av allt som har hänt på sistone.
Anthony vankar fram till mig. Han böjer sig ner och sätter sig på knä så att våra ögon hamnar i samma höjd. Rynkan mellan hans ögonbryn är markant. När jag möter hans blick ser jag hur oroad han är och det slår mig att det är mig han är oroad för.
"Är du okej?" Han lyfter handen och smeker mig lugnande på armen. Genast känner jag hur det sprakar där han rör. Till svar rycker jag på axlarna utan att möta hans blick.
"Jag orkar inte prata om det", mumlar jag. Jag kryper upp i sängen och burrar ner mig bland lakanen. Anthony lägger sig bredvid mig och lägger sina varma armar runt om mig. Jag kryper in i hans famn och njuter av hans närhet. Inga tankar går igenom mitt huvud. Min skalle är som en av de där lådorna där en clown hoppar fram och skrämmer en. Denna gången hoppade clownen ut och kom inte tillbaka för min låda står nu tom.
Det enda som håller mig kvar vid verkligheten är Anthonys mjuka smekningar på min rygg som skickar signaler av välbehag uppför min ryggrad. Jag drar in en djup suck och njuter av hans doft. Vind och rökelse.
Anthonys doft tillsammans med doften av Avas gård har blivit mina favorit dofter. Jag lägger de på ett tryggt ställe i huvudet och tvingar mig själv att lova att alltid komma ihåg dem. Tacksamt låter jag doften av vind och rökelse fylla tomheten inom mig. Jag byter ut clownen, en skådespelare mot något som jag hoppas och tror är äkta. Något som måste vara äkta.