Världen under ytan

Del 58 - Jag kommer sakna dig

"Den som inte kan säga sanningen om sig själv kan inte säga den om andra." - Virginia Woolf

❈
Cassandra Fox

Pling. Jag vaknar av ett ljud. Av ett allt för välbekant ljud. En rysning går genom min kropp och jag öppnar sakta ögonen. Då hörs det igen. Pling. Ett tyst men ändå öronbedövande ljud i den lugna morgonen. Sakta vänder jag huvudet mot Anthony. Han ögon är öppna och de guldiga ögonstenarna stirrar stint upp i taket. Tusentals tankar far genom mitt huvud på en och samma sekund. Jag sätter mig upp med täcket runt om mig som en filt. Guldiga ögon möter min och vi utbyter några tysta ord. Långsamt som om en förhastad rörelse skulle väcka ett hemskt monster till liv sträcker han sig efter sin handdator. Jag makar mig närmare med hjärtat fladdrande i bröstet. Pulsen dånar i öronen och en stor klump har bildats i min hals. För en sekund ångrar jag att jag någonsin tackat ja till att bli Ledare. Tänk att få stanna här för resten av mitt liv. På Avas gård med Anthony, Rufus och Ava själv vid min sida. Men samtidigt vet jag att det aldrig hade gått. Jag har saker som pockar på mig från Dallas. Trots att jag har skapat mig en ny familj här kan jag inte glömma bort den jag lämnat bakom mig. Dessutom känner jag ett visst ansvar. Jag kan inte bara lämna folket där hemma och Revolten i sticket, men jag behövde den här resan för att inse det.
Anthony sätter sig upp med handdatorn i handen. Hjärtat bultar allt för snabbt för att vara så här tidigt på morgonen. Världen saktas ner när han tänder skärmen. Denna gången är den inte tom. Mitt hjärta håller på att stanna när jag ner vem det är ifrån. Alice Lockwood. Inte Liz. Hon är inte den personen som jag lärde känna. Liz var bara en låtsasperson.
Tusen känslor far genom min kropp. Jag vill krossa en vas och springa upp och ner för den förbannade kullen. Jag vill gråta av lycka och skrika ut min ilska.
Anthony sneglar på mig som för att få mitt godkännande. Jag drar in ett djupt andetag genom näsan. Sval luft kyler ner mina häftiga känslor. Med en nick får jag honom att klicka på meddelandet. Det tar bara någon sekund för det att laddas in innan det kommer upp där på skärmen. Innan meddelandet som jag har fruktat och längtat efter visas.
Handdatorn är för långt bort för att jag ska kunna urskilja orden eller så beror det bara på vätskan som börjar tåras i mina ögon. Anthony räcker över sin handdator till mig och jag tar försiktigt emot den. Är det nu jag kommer få reda på att det här är en stor bluff eller att jag är en efterlyst kriminell?
Jag stänger min ögon och tillåter mig själv att känna. Alla mina sinnen fyller min kropp. Jag känner de mjuka täcket som omsluter min kropp och värmen som utstrålar från mannen bredvid mig. Anthonys tysta andetag blandas med det svaga fågelkvittret från utsidan. Om och om igen påminner jag mig själv att det faktiskt var jag som sa att jag var redo. Denna gången var det ingen som tvingade mig. Det är dags att ta tag i det där modet och se sanningen i vitögat. Från och med nu är jag inte vanliga Cassandra längre. Nu behövs det byggas upp en Ledare. En stark och modig Ledare.
Med en djup suck som för att släppa ut mitt gamla jag tittar jag ner på handdatorn och läser meddelandet som avgör min framtid.

Meddelande mottaget 07:03 från Alice Lockwood

Anthony och Cassandra,

Ni förstår inte vilken oerhörd lättnad som fyller min kropp. Jag är så enormt tacksam och glad över att ni tog det här beslutet. Med all min makt ska jag se till att göra det bästa för er. Även fast att det är för mycket begärt hoppas jag innerligt att jag kan få en chans att förklara mig. Än kan vi inte ses ansikte mot ansikte. Vår Ledare är alltid en hög prioritet, men vi måste också se till folket som är vårt högsta ansvar. Är det bråttom eller klarar ni där ni är några dagar till? Jag skickar lite förnödenheter dit koordinaterna leder som ni skickade med. Annars ses vi snart. Jag ser fram emot vårt möte.

Med all respekt och kärlek, Alice Lockwood Revolten

Min första tanke landar inte på det faktum att Revolten inte kommer springande efter oss utan på personen som har skrivit det. På något sätt känns meddelandet alldeles för formellt och fyrkantigt för att vara den Liz jag lärde känna, men samtidigt ser jag hintar från den tjejen med de kolafärgade ögonen som jag såg så mycket upp till.
På sätt och vis finner jag det irriterande att de inte kommer hit med en gång efter allt som jag tvingats gå igenom för att hamna där jag är idag, men samtidigt kan jag inte motstå att säga att jag uppskattar det. Om jag ska vara med i en organisation så ska det vara i en som prioriterar folkets bästa och just nu verkar det som om Revolten faktiskt gör det.
Jag möter Anthonys blick och istället för att säga något dyker jag in i hans famn. Han håller om mig och jag njuter av hans närhet. Av värmen och styrkan han utstrålar. Modet han har och som har krävts för att lämna allt han känner till där hemma. Jag vet att det är något mer än kärlek jag känner för honom. Han är min livspartner. Utan honom hade jag inte varit någonting. Jag ska alltid kriga för att ha honom vid min sida.
"Du?" säger han med sin djupa stämma. Jag kan känna hur det mullrar i hans bröst. Motvilligt frigör jag mig från hans varma famn och sätter mig upp.
"Vi kommer att behöva säga något till Ava. När förnödenheterna och Revolten kommer hit kommer Ava att undra."
Jag nickar tyst till svar. "Det har du rätt i. Jag hatar att ljuga. Jag vet själv hur hemskt det känns när det kommer fram att någon har varit oärlig", säger jag melankoliskt och sänker blicken. Efter att ha levt omgiven av lögner förstår jag deras sanna kraft. Se bara vart de har fått mig att hamna. Aldrig trodde jag att jag skulle hamna på en gård i Swendway.
"Hela den här tiden har hon varit så varm och omhändertagande. Som tack för det får veta hon att vi hela tiden har ljugit henne rakt upp i ansiktet."
Anthony lutar sig mot mig och spänner fast mig med sina guldiga ögon. Än idag får de mig att tappa andan.
"Var inte så hård mot dig själv. Jag tror att hon har haft sina misstankar trots att vi inte har sagt något till henne."
Visserligen är Ava en klipsk kvinna, men brännande skuldkänslor tär ändå på mig inifrån. Jag nickar sakta och påminner mig själv igen om att vara modig. Har man ljugit får man skylla sig själv. Sanningen kommer ändå att komma fram på något vis och då är det bäst att den kommer från mig och ingen annan. Det jag inte vågar tänka på är om det här skadar min och Avas relation. Mitt band till henne är minst lika viktigt som bandet till min familj hemma i Dallas.
"Om det är någon som är hård mot sig själv är det minsann du", säger jag och knäpper honom på näsan. Orden ser ut att få fäste i honom och tankar som jag inte kan tyda börjar snurra runt i hans huvud. Jag låter honom fundera ensam över sina känslor och stiger upp i sängen med ett försök till att vara modig. Vi alla har våra egna strider att utkämpa och min har knappt börjat. Just nu behöver jag vara stark och se sanningen i vitögat. Om jag en dag ska bli Ledare så ska sanning vara mitt nyckelord. Det är lika bra att börja öva på det nu.
Med en liten gnutta mer mod tar jag på mig kläder och går ner för trappan. Det är lika bra att få den här dagen startad. Första punkt på listan är att berätta sanningen för en av de finaste människorna jag någonsin träffat.