Världen under ytan

Del 54 - Vi. För alltid

Ett löfte. Vi. För alltid.

⚚
Anthony Cowen

Dagarna går och jag funderar ständigt på hur jag ska lösa problemet. Ända sedan dag ett har Cassandra varit lättretlig, men det kan ha varit just på grund av elden som brinner inom henne. Om hon tappar kontrollen i ett farligt läge så kan det leda till hennes död. Jag vill inte bevittna hur en brinnande eld släcks igen.
På något sätt måste jag lära henne att tygla hennes vilda lågor. Slipa dem tills att de blir knivskarpa. Om och om igen går jag igenom problemet i huvudet. Irritation verkar få elden att komma till ytan. Nej, fel av mig. Den kommer inte bara komma till ytan, utan vid irritation tar den över henne. På något sätt måste hon kunna leva med den som sin fördel utan att den styr henne.
   Om det nu är irritationen som utlöser det så måste jag lära henne att lägga band på sig själv. Hon måste lära sig att irritationen kan vara det slipjärn som spetsar hennes eld istället för att vara det som får henne att förlora sig själv i ett okontrollerat vulkanutbrott.
Jag lämnar det lilla förrådet där jag varit och kollat igenom Avas gamla saker. Att sitta där inne på knä med kittlande dammpartiklar i luften får mig att tänka tillbaka på alla mina stunder i arkivkällaren i Dallas. Det får mig att känna mig som hemma.
Jag går ut på gården och låter min blick svepa över landskapet i jakt på min lilla men starka Sandra. Löven på träden har fallit ner till marken och ser ut som ett färgglatt täcke. Träden som täcker kullen står nu nakna och gör så att jag enklare kan se den höga kullen som sträcker på sig mot skyn. Cassandra verkar ha funnit sin plats där uppe med tankarna uppe bland molnen.
Jag kisar för att se om hon sitter på sin vanliga plats vid kanten till ett brant stup. Avståndet gör det svårt att se, men min syn har alltid varit bättre än de flestas. Mycket riktigt så sitter det en liten figur vid kanten till stupet nedanför. Varje gång jag ser henne där hoppar mitt hjärta till i bröstet. Om och om igen måste jag påminna mig själv om att hon klarar sig. Hon är den starkaste kvinna jag någonsin har mött. Elden som brinner inom henne är den starkaste jag någonsin har skådat. En eld med den styrkan slipad och välriktad hade kunnat ta en hel nation framåt. En sådan eld brinner bara i en Ledare. Trots att det har gått några dagar kan jag fortfarande inte inse faktumet. Cassandra Grace Fox vill bli Ledare av Revolten.
Jag börjar gå upp för kullen och behöver knappt tänka på de hala löven. Faktorer som kan leda till mitt fall finns alltid med i bakhuvudet.
   När hon sa att hon ville bli Ledare sa något inom mig att jag alltid har vetat att det skulle sluta så. Det är klart att någon som hon ska vara Ledare. Nu när jag första gången träffat en Ledare i verkligheten kan jag inte tänka mig att det någonsin har funnits någon bättre än hon. Trots att jag så gärna vill meddela alla mina vänner där hemma om den fantastiska nyheten så kan jag inte. Min lojalitet har bytt plats. Den finns inte längre i Revoltens hjärta. Min lojalitet kommer för alltid att finnas hos kvinnan som om och om igen har visat sig vara starkare och modigare än vad jag trodde var möjligt. Jag vill inte att något ont ska hända henne. Om hon nu vill bli Ledare så ska vi inte ta några förhastade beslut. Att bli Ledare är inget man kan bestämma sig för över en natt. En sådan plats medför ansvar. Innan hon kan ta det ansvaret behöver hon lära sig att tygla den eld som brinner inom henne. Om hon låter elden ta över henne i en ledarposition hos Revolten kan fler människor än hon få lida av hennes misstag.
   Jag kommer upp på kullen med mitt hjärta dunkandes i bröstet lite hårdare än vanligt. Vinden är stark här uppe och sliter i mitt hår. Hösten är här och för med sig fuktiga och kalla vindar från havet. Jag kan känna smaken av saltet på min tunga. Min blick landar på den lilla gestaltet som sitter ihopkurad vid kanten. Mitt hjärta börjar slå fortare i bröstet. Hennes hår flyger bakom henne i den starka vinden. Hon håller om sig själv som om hon försöker hålla värmen. En strävan av vara den som håller om henne för att få henne att känna sig varm och trygg väcks i mitt hjärta. Mina steg är ljudlösa när jag går fram till kanten. Den lilla flickan med den stora elden verkar inte höra mig. Skenet bedrar sannerligen. Än en gång hör jag pappas ord. Det handlar om att se vad som döljer sig under ytan.
Hennes kroppshydda är inte stor. Ingen hade kunnat ana att det brinner en eld inom henne om man inte såg henne i ögonen. De säger ju trots allt att ögonen är portarna till själen. Hennes själ är i så fall ett brinnande inferno.
Försiktigt sätter jag mig bredvid henne. Jag måste erkänna att till och med mitt hjärta hoppar till i bröstet när jag sätter mig vid kanten. Nedanför väntar ett brant stup med trädtoppar som som vajar i vinden. Cassandra ser inte på mig, men jag noterar hur spänningen släpper i hennes axlar när jag slår mig ner. Vad är det som försiggår i hennes huvud?
Tänk att så mycket tyngd har lagts på hennes axlar. Jag vet inte om jag själv hade klarat av den pressen. Jag lägger min arm om henne och mitt hjärta mjuknar när hon lutar sig mot mig. Hennes doft når mig och jag lägger den på minnet i ett varmt ställe i mitt huvud. Jag vill så gärna bara sitta här i tystnad och njuta av hennes närhet, men det var inte det jag kom hit för. Det är mitt ansvar att se till att hon kan tygla elden inom henne. Kan jag ta bort lite av den pressen hon har, lite av den sorg hon bearbetar och lite av den fara som cirkulerar kring henne så vill jag göra det. Jag vill göra det till varje pris för jag bryr mig om henne.
Jag vilar blicken på horisonten långt borta och lyssnar till ljudet av fiskmåsarnas skrik. Staden lyser sitt mystiskt sken och skogen som täcker marken vajar i vinden.
"Jag har tänkt på en sak", säger jag. Jag känner hur Cassandra lyfter på huvudet och ser på mig. Hennes blick får vartenda hårstrå på min kropp att resa sig.
"Du måste lära dig att tygla elden inom dig."
Med en suck lutar hon huvudet mot mitt bröst igen. "Jag har redan sagt det, Anthony. Den kommer inte ta över mig igen."
Jag vill så gärna tro på hennes ord, men jag vet bättre än så. Kanske lyckas hon övertala sig själv att hon är stark nog att tygla den, men så är inte fallet. Hon är den starkaste jag har mött, men hon är inte stark nog för att tygla den överdådiga elden som brinner inom henne, än. Jag ska se till att hon lär sig.
"Om du nu är så säker på din sak har du väl inget emot att jag testar dig?" säger jag lugnt och drar in ett djupt andetag. Just nu kan hon inte se det faktum att elden är för stark, så jag måste helt enkelt visa henne. Jag ska se till att hon lära sig att kontrollera den.
"Visst", muttrar hon och reser sig raskt. Jag ser redan hur elden börjar pyra inom henne. Vinden som blåser tycks inte vara stark nog för att blåsa ut den lågan som har tänds så jag reser mig också upp. Vinden kysser mig i pannan och önskar mig lycka till. Cassandra har redan börjat gå från stupet. Hon är uppenbarligen irriterad. Bra, tänker jag och följer efter henne. Om irritationen börjar komma till ytan så kommer elden snart att också göra det.
Vi ställer oss på mitten av platån uppe på kullen. Från alla håll är det minst fem meter till kanten. Vinden sliter i oss och bara några få solstrålar lyckas tränga igenom molnen. Långt borta hörs en tuta från hamnen. Cassandra ställer sig framför mig med armarna i kors och en surmulen blick. Jag börjar med att cirkulera runt om henne. Efter min träning borde hon ha lärt sig att man inte vill ha någon bakom sig. Alltså kommer hon att automatiskt vända sig om och försöka följa mig med blicken. Steg ett är alltså att göra henne osäker.
Jag rensar mitt ansikte på känslor och låter blicken vara så där kusligt tom. Med ett ljudlöst steg närmar jag mig henne. Jag lägger tyngden på främre delen av foten och låter den dämpa steget innan mina hälar når marken. Med varje lem under kontroll ställer jag mig precis framför henne. Medvetet minskar jag avståndet mellan oss. Jag låter mina axlar sjunka undan från öronen samtidigt som jag rätar på huvudet och ryggen. Ryggraden sträcks ut och jag låter min fulla längd ta ut sin rätt.
Jag står framför Cassandra och ser ner på henne. Mitt ansikte är fortfarande kyligt tomt på känslor. Jag ser redan nu tecken på osäkerhet hos henne. En flackande blick, fingrar som aldrig är stilla och uppdragna axlar. Med armarna i kors ser hon sig besvärat omkring. En suck undanslipper henne när hon till slut lutar huvudet bakåt för att kunna se mig i ögonen. Trots att mitt hjärta börjar slå hårdare står jag lugnt och stilla kvar och ser ner på Cassandra. Hon når precis upp till mitt bröst. Jag studerar hennes ansikte noga och låter min blick lägga sig tung på hennes axlar. För mitt inre föreställer jag mig hur den lägger sig som en tung matta över hennes kropp. Psykologisk påfrestning, min son är alltid den värsta. Du kan bryta ner en människa fysiskt, men om du inte gör den mentala nedbrytningen kommer du aldrig att lyckas krossa människan. Så vad lär vi oss av detta? Pappa ser på mig med hård blick som för att testa mig inför den mentala nedbrytningen. Jo, ha ett starkt yttre för att hindra dem från att komma åt ditt svaga inre. För vi alla har en svag punkt någonstans inom oss, säger han och svävar iväg bland tankarna - precis som om han tänkte på sin svaga punkt. För det var genom den som jag kom till.
Minnet svävar iväg och jag ser på Cassandra med hård blick. Pappa ville lära mig att ta hand om mig själv. Han visade mig aldrig någon form av kärlekshandling, men jag har alltid intalat mig själv att hans sätt att lära mig allt han kan, måste på något sätt i grund och botten handlat om kärlek. För det är av kärleken som jag försöker lära Cassandra att kontrollera sig själv.
   Efter att tysta stått och stirrat på varandra tar jag ett snabbt kliv. Drastiska ändringar är inget människan gillar. Att gå från lugnt till snabbt är svårhanterligt.
   Jag tar ett snabbt steg åt sidan innn jag sjunker in bakom Cassandra. Hon är inte med på den snabba förändringen och hinner inte med mitt steg. När hon vänder sig om - så som jag misstänkte att hon skulle göra - hinner jag få syn på hennes ögon. Elden som tidigare endast pyrt har växt sig större. Elden som brinner där inne är precis som när en brasa börjat komma till liv och lågorna har börjat få fart. Den växande elden får mig att fortsätta. Jag måste mata den tills den tar över.
   Snabbt fortsätter jag runt henne så att hon än en gång måste vända sig om för att kunna se mig. Jag stannar inte denna gången utan fortsätter att gå runt henne. Per automatik följer hon efter och det slutar med att vi snurrar runt, runt som i en karusell.
Tillslut stannar Cassandra och lägger armarna i kors över bröstet.
   "Inte kul, Anthony. Ska vi komma någon vart eller kan jag gå härifrån?"
   Jag säger inget utan låter tystnaden lämna henne ovetande. Hon står kvar med armarna i kors och ena foten trummandes mot marken. Jag behöver inte ens se henne i ögonen för att veta att elden har vuxit. Ett brinnande skimmer tycks omge henne.
   Jag står kvar bakom Cassandra och låter osäkerheten växa fram. Om hon inte ser mig kan hon inte veta vad jag ska göra. Hennes hår flyger i vinden och får mig att vilja dra med fingrarna igenom det. Istället står jag stilla kvar tills jag ser hur hon besvärat börjar vrida på sig igen. Tillslut vänder hon sig hastigt om. Duktig flicka, tänker jag nöjt. Mina reflexer är snabba och jag börjar röra mig samtidigt som hon. När hon vänt sig om med ögonen vilandes på platsen där jag stod står jag inte längre kvar där. Istället står jag bakom henne igen. Hon släpper ut en irriterad suck och vänder sig om igen. Än en gång förflyttar jag mig så att jag hamnar bakom henne. Lågorna växer sig större och större. Vi spinner runt, runt och karusellen sätts igång igen. För varje varv blir elden lite starkare, lite klarare.
   Ett vinddrag skapas när vi snurrar runt. Gruset knastrar under våra skor. En skillnad märks i luften. Utan att själv tänka på det byter min kropp håll. En millisekund senare har även Cassandra bytt håll. Hon hade tänkt överraska mig, men det slutade med att hon möttes av ytterligare ett tomrum.
   "Sluta nu Anthony!" gormar hon. Hon slänger ut händerna i luften i ren frustration. Snart, snart så. Nu är det nära.
   Jag fortsätter att stilla stå kvar bakom henne. Inte ett ljud lämnar mina läppar. För en sekund stannar hon till. Hennes blick sjunker ner i marken och axlarna höjs och sänks i djupa andetag. Jag väntar. När som helst. En sista droppe så kommer bägaren att rinna över.
   Medan jag ser hur hon försöker lugna sig själv och släcka elden inom henne får jag idéen. Sakta och ljudlöst lyfter jag handen. Cassandra frustar och andas ytligt. En vulkan som när som helst kommer att få ett utbrott. Jag avlossar ett skott och petar henne hårt mellan revbenen på av de ömma punkterna som jag visade henne under vår färd från Kontinental.
Det är knappt så att jag är beredd på det som händer därefter.
   En tiondels sekund tar det för henne att vända sig om. Hon vänder sig om med sådan fart att jag stapplandes måste ta några steg bakåt. Ett vrål lämnar hennes mun. Fåglarna lämnar träden och flyger kraxandes iväg. De ögon som ser på mig är inte längre en mörk och förförisk djungel. De ögon som nu ser på mig brinner. En vild eld kastar sig mot mig med målet att bränna ner mig för gott. En bråkdel av den Cassandra jag känner finns kvar. Resten är en vild eld. Ett inferno, en gigantisk påskbrasa, raketeld, vad man än vill kalla det så räcker inte orden till. Det som kastar sig mot mig får mina ögon att förskräckt blinka. En enorm kraft som inte kan uppstå av en sådan liten kropp slungas mot mig. Flickan som bara når mig till bröstet får mig att handlöst falla ner till marken. Med en duns faller jag ner på rygg. Grus skär in i min rygg och får blodet att rinna. Jag hinner dämpa fallet tillräckligt för att undvika att slå i huvudet. Däremot är jag inte tillräckligt snabb för den eld som trycker ner mig mot marken. Den sekund som det tagit mig att dämpa fallet har Cassandra hunnit låsa mina ben och trycka upp mina armar ovanför mitt huvud. Naglarna som skär in i min hud får mig att vakna till. Ett okontrollerat vulkanutbrott. Det är precis vad detta är. Jag måste rädda henne tänker jag. Rädda henne från sig själv.
    Med all kraft jag kan åstadkomma slungar jag bort henne. Genom åren har jag mött många stora män, men Cassandra med den eld inom sig är inget att skämta bort. Det är precis så att jag lyckas få ner henne under mig. Hon skriker, rivs, sparkar och slår för att få bort mig. Jag får kämpa för att sitta kvar och trycker ner henne mot marken. Elden brinner i hennes ögon och frustrationen över att vara fast verkar bara mata på den. Jag sänker mitt ansikte tills det bara är några centimeter från hennes. De ögon som ser på mig är inte Cassandras. Det är uppenbart att det inte längre är hon som har kontrollen. Elden har tagit över henne.
   Jag stirrar in i lågorna och hoppas att min närhet ska få henne att minnas. Doften som når mig är hennes och så är kroppen som är under mig, med de ögon som ser på mig är oövervinnliga. Trotsiga, maktlystna och blodtörstiga. Inte min Cassandra.
   Jag hör ett gurglande ljud och hinner inte reagera innan jag känner hur en klibbig vätska träffar mitt ansikte. Cassandras saliv landar på min kind. Hon spottade precis på mig, tänker jag förbryllat. Jag måste lugna mig så att elden inom mig själv inte tar över. Till en början ler Cassandra ett nöjt flin, men allt efter som sekunderna går blir elden allt svagare och svagare. Flinet ersätts av en förvirrad min. Som om hon inte vet vad som precis hänt.
   Jag ser hur brasan förvandlas till en låga för att sedan bara bli en glöd. Tills slut slutar även glöden att pyra och det enda som finns kvar är röken. Jag vågar släppa hennes handleder för att torka bort spottet som hamnat på min kind. Sakta torkar jag bort det från kinden och skakar av handen. Salivet flyger iväg i små droppar. Jag blicken mot Cassandra igen. Hennes kinder är ilsket röda och det verkar som hon har fått tillbaka kontrollen. Hon sänker blicken när jag söker ögonkontakt. Vinden sliter i oss när jag sitter kvar på henne och söker efter ögonkontakt. Nu är det enda som finns kvar under mig en liten flicka som fått en alldeles för stor tyngd på sina axlar.
   "Förlåt", mumlar hon. Vinden bär nästan bort hennes röst, men jag lyckas uppfatta det lilla ordet. När hon är Ledare kan hon inte säga förlåt till en hel organisation för att hon tappat kontrollen. Att tappa kontrollen på en ledarposition kan leda till flera hundratal människors död.
   "Förstår du vad jag menar med att du inte kan kontrollera den?"
   Jag låter mitt ansikte fortsätta vara tomt på känslor och ser på henne med allvar i blicken. Hon nickar tyst till svar. Jag sitter kvar några sekunder med tankarna yrandes i huvudet. Vad ska jag göra för att hon ska få kontrollen över elden som brinner i henne?
   Sakta går jag av henne och rätar på mig. Jag sträcker ut en hand och hon tar emot den. Hennes hand känns liten i min. Hur är det möjligt att hon kan åstadkomma så mycket kraft?
   Jag drar upp henne på fötter. Med tvetydiga känslor ser jag på hur hon borstar bort smutsen. Tillslut vänder hon sig mot mig. Axlarna hänger ner och ögonen är blanka.
   "Vad ska jag göra Anthony?" Hennes röst darrar när hon yttrar orden.
   "Vi löser det här tillsammans. Du och jag, kommer du ihåg?" säger jag och lyfter på ögonbrynet. Hon nickar tyst och ger mig ett sorgset leende.
   "Vi. För alltid." Med de orden sjunker hon in i mina famn och jag välkomnar henne. Tänk att några ord kan låta så bra. Vi. För alltid.