Världen under ytan

Del 40 - Sanningen i mitt liv av lögner

Ståtliga klänningar, färgglada drinkar och glittrande ljus. Ett möte förklätt i skönhet.

❈
Cassandra Fox

Anthony stänger av motorn och det enda som hörs är smattrandet från regnet mot plåttaket. Han vänder sig mot mig och jag känner hur hjärtat fladdrar till i bröstet.
"Kom ihåg. Låt inte det vackra lura dig."
Jag nickar tyst och känner hur nervositeten börjar smyga sig fram ur sitt gömställe. Vi ser Ninos från bilen och folket som köar utanför. Alla är propert uppklädda i makalösa klänningar och välstrukna kavajer. Två män i svart kostym står i dörröppningen och låter några gå in i taget. Hjärtat börjar slå som en hammare i bröstet när jag ser dem. Vi kommer aldrig att komma förbi.
Anthony öppnar bildörren och går ut i regnet. Jag gör detsamma och känner det kalla vattnet som landar på min bara hud. Anthony kommer mot mig och lägger sin hand vid mitt ryggslut. Han börjar föra mig i riktning mot folkmassan. Vattnet plaskar under mina klackar när jag ser till att hålla upp klänningen. Desto närmare vi kommer Ninos desto nervösare blir jag. När vi väl kommer fram och blir intryckta under tak är mina händer svettiga.
"Hur ser jag ut?" frågar jag och vänder mig mot partner för kvällen. Om jag ska komma in här kan jag inte ha utrunnen mascara under ögonen.
"Helt fantastisk."
Jag vet inte vad för sorts respons jag hade förväntat mig, men hans ord får mina kinder att färgas röda. Försiktigt lutar jag mig mot honom och drar in ett djupt andetag. Hans rakvatten doftar fräscht och kryddigt. Tyget på hans kavaj är så oerhört mjukt. För en sekund stänger jag ögonen och njuter. Mitt hjärta lugnar ner sig och svetten försvinner från mina händer. När jag öppnar ögonen igen har mitt fokus växlat. Revolten vill ha mig som Ledare. Det måste finnas någon anledning till det och jag ska se till att de ser vem jag kan vara.
Till slut är det vår tur. Vi går fram till de två vakterna. En röd matta har rullats ut och ett tak skyddar oss från det smattrande regnet. Den kalla luften får min hud att knottra sig, men jag riktar blicken stadigt framåt. Jag nollställer mitt ansikte och ser upp på männen. De är stora, men inte lika stora som mannen jag har bredvid mig. Deras kavajer och skjortor är välstrukna och i örat har de en diskret liten snäcka. Den flintskalliga mannen tittar ner på mig för att sen se upp mot Anthony.
"Namn?" frågar han och jag hoppas innerligt att han inte känner igen någon av oss. Anthony harklar sig nästan ljudlöst och smeker mig lugnande på ryggen.
"Ethan och Isabella Carter."
Självsäkert ser jag upp på mannen och möter hans blick när han fundersamt ser ner på mig. Jag försöker mig på ett leende som jag tror hade kunnat tillhöra denna Isabella Carter som jag nu ska vara. Vaktens ögonbryn åker ihop när han studerar mitt ansikte. Hittade Anthony bara på några namn eller finns Isabella och Ethan på riktigt? Tänk om de redan är här.
Den flintskalliga utväxlar en blick med sin kollega och jag känner hur hjärtat rusar i bröstet. Efter några sekunders hemlig telepati mellan de två vakterna nickar han till slut och släpper förbi oss. Hjärtat bultar vilt i bröstet av lättnad och adrenalin. Vi går förbi männen och in till Ninos men när som helst känns det som om de ska vända sig om och stoppa oss. Istället hör jag hur de frågar ett annat par om deras namn.
Innanför är belysningen sänkt. Lokalen är rymlig och allt fler människor kommer in genom dörröppningen. Rakt fram finns en stor scen som är upplyst. På scenen står ett podium och jag förstår att det är där de kommer att stå. Det är där Revolten kommer att vara.
Rustika lampor hänger i taket och ståbord står utplacerade här och där. Bordens kanter är gjorda i mässing som glänser i det svaga skenet. Rummet fylls av ett svagt mummel och glas som skålas. En ljuskrona hänger i mitten av lokalen och kastar ljusillusioner över folket som minglar. Jag kryper närmare Anthony och ser nervöst över folkmassan. Hela tiden tycker jag mig känna igen någon. För min inre bild föreställer jag mig hur de ropar och pekar på mig.
Anthony börjar styra mig igenom folkhavet. Jag försöker så gott jag kan utan att trampa eller snubbla på klänningens kjol. Det sista jag vill är att dra uppmärksamhet till mig.
  Vi kommer till kanten av lokalen och jag håller allt hårdare i tyget på Anthonys kavaj.  Min blick flackar fram och tillbaka. När Anthony börjar frigöra sig från mig märker jag hur krampaktigt jag håller i tyget.
"Jag kommer strax", säger han och bryter sig loss. Förstummat ser jag hur han glider iväg i folkmassan. Mina fingrar tror sig fortfarande hålla i tyget på hans kavaj. Är det nu han lämnar mig?
Jag sträcker på halsen för att se honom, men inser att han redan är borta. Hjärtat börjar bulta i bröstet och jag drar in några djupa andetag. Ingen panik. Ingen uppmärksamhet.
Jag står kvar och fingrar på min klänning, klädesplagget som får mig att se ut som någon jag inte är. Jag saknar hans trygga doft och känslan av hans hand på mitt rygg slut. När jag står där i all min ensamhet slår det mig. Kanske har han lärt mig tillräckligt för att jag ska kunna klara mig på egen hand, men jag vill inte längre klara mig själv. Jag vill ha honom vid min sida. Insikten får mitt huvud att snurra och längtan av att ha honom vid mig att växa.
En kvinna med kolafärgade ögon går förbi mig och ger mig ett mjukt leende. Hjärtat hoppar förskräckt till i bröstet och jag känner hur min kropp blir på helspänn. Kvinnan går förbi och lämnar mig darrande kvar. Inte Liz, säger jag lugnande till mig själv.
Lokalen fylls och minuterna tickar iväg. Flera kypare går förbi mig, men jag är för orolig för att att kunna äta något. Kommer han att komma tillbaka?
Olika dofter når min näsa, men aldrig doften av vind och rökelse. Jag sveper med blicken över folkmassan, men får inte syn på någon storväxt kille med ögon i guld. Sakta går jag närmare väggen och lutar mig mot den. Oron växer och förvandlas till förtvivlan. Han har lämnat mig.
Tankarna på Avas skumma min och vilka Isabella och Ethan är har lämnat mig. Kvar finns bara min gnagande oro för Anthony.
Jag lämnar min trygga plats vid väggen och ger mig ut i salen. Förtvivlat ser jag mig omkring. Jag vänder mig om i cirklar och struntar fullständigt i uppmärksamheten som dras till mig. Hjärtat rusar i bröstet och en stor klump växer fram i halsen som en tennisboll som har trängts ner i strupen. Klänningar i världens alla olika färger gör mig förvirrad, överväldigad. Fötter och kroppar tränger sig på mig. Mitt struprör snörs ihop och jag känner hur paniken tränger sig fram i bröstet. Allt folk får mig att minnas mina kvällar på High Hearts street. Det enda som gjorde att jag klarade mig där, var Liz. Hon är inte här och kommer aldrig att finnas vid min sida. Den enda jag litar på är Anthony, killen som inte längre finns vid min sida. Jag ska precis skrika ut hans namn i ren förtvivlan när jag känner hur ett par händer tar tag i mina armar.
"Vad gör du?"
Det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur bröstet. De starka händerna hindrar mig från att fortsätta mitt sökande. Jag kommer aldrig mer att få se honom, tänker jag och känner hur klumpen i halsen håller på att gå över till tårar. Jag lyfter blicken med ögonfransar tunga av våta tårar och möts av ett par blåa ögon. Ögon som är så blå att de inte går obemärkt förbi.
Framför mig står en storvuxen man med breda axlar. Hans blå ögon omringas av mörka fransar och ovanför de är ett par ögonbryn tätt sammandragna. En rynka av oro har bildats mellan dem. Hans mörka hår är stiligt bakåtstruket, men fuktigt. Förskräckt möter jag hans blick med bultande hjärta. Det är inte förrän doften av vind och rökelse når mig som jag förstår. Det är han.
   Jag kastar mig in i hans famn och drar in hans doft. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag inser att jag har misslyckats med att inte dra uppmärksamhet till mig. Jag struntar i det och snörvlar mot hans mjuka kavaj.
"Jag trodde att du hade lämnat mig", mumlar jag in i hans breda bröst. Jag har inte insett att han betyder så mycket för mig.
Hjärtat bultar fortfarande hårt i bröstet när han drar sig undan för att kunna se ner på mig. Istället för ett par guldiga ögon ser ett par blå ögon ner på mig. De är intensivt blå. Inte som den ljusa, isande varianten som Ava har. Nej, det här ögonen är djupt blå. Lika blå som havet.
"Du vet att jag aldrig skulle lämna dig", säger han dovt. Svag musik spelas i bakgrunden och folkvimlet rör sig runt omkring oss som ett böljande hav. Mitt hjärta bultar fortfarande krampaktigt i bröstet och jag känner tydligt av närvaron från den gnagande oron. Än en gång dyker jag in i hans famn och drar in hans doft. Jag kan inte få nog av den.
Till slut tvingar jag mig själv att lämna värmen och tryggheten i hans famn. Jag vågar inte se upp mot honom, utan sträcker mig efter ett vackert glas som en av kyparna bär runt på en bricka. Jag skulle behöva något stärkande nu, tänker jag turbulent.
För några sekunder förundras jag över hur vackert det är. Glaset har en djup blå färg med små glittrande slingerrankor som klättrar sig upp för väggarna. I flyter en rosaskimrande vätska med blommor. Precis när jag ska ta det från brickan slår Anthony undan min hand och börjar styra mig i motsatt riktning från kyparen.
"Det där ska vi inte ta. Kom ihåg vad jag sa. Låt inte skönheten bedra dig". mumlar han i mitt öra.
Trots att jag så gärna vill smaka på den glittrande vätskan förstår jag att han har rätt. Irriterad på mig själv följer jag med honom och struntar i att fråga vad som skulle ha hänt om jag skulle ha druckit det. 
"Lämna mig inte igen", mumlar jag fram och tar ett stadigt grepp om tyget på hans kavaj. Till svar smeker han mig lugnande på ryggen. Värmen från hans hand strålar genom tyget och jag känner hur han lugnar ner mig. Hjärtat börjar slå i normal takt igen och jag hoppar inte längre till varje gång jag ser ett par kolafärgade ögon. Då och då kommer små puffar av vind och rökelse. Varje gång drar jag in ett djupt andetag och påminner mig själv om att han är här bredvid mig. Du vet att jag aldrig skulle lämna dig.
Till slut hörs ett sprakande och ljuset riktas mot scenen. Alla stannar upp som på kommando och mumlandet tystnar. På scenen står två män. De båda är stiligt uppklädda med skjorta och kavaj. Männen ser på varandra med respekt och jag förstår genast att de representanter Revolten och Swendway. Alla står helt tysta och ser på de två männen. Tydligen är det inte bara jag som är spänd på att få höra vad de har att säga.
Mannen med ljust hår och blå ögon ställer sig vid podiet och intar position. Han verkar vara upp mot fyrtioårsåldern.
"Välkomna." Hans röst studsar mellan väggarna och jag känner basen vibrera i bröstet.
"Vi har samlats här idag. Medborgare i Swendway, medlemmar i Revolten." Mannen ser ut över folket och jag känner hur hjärtat fladdrar till i bröstet när hans blick sveper över oss. "Många känner säkert igen mig, men till er andra. Jag är Martin Jones och överordnad här i Swendway. Vi har samlats här i dag för att diskutera möjligheterna av ett samarbete mellan Swendway och Revolten. Men först, ge Maximilien Arthur en varm applåd." Martin Jones sveper med handen mot den andra mannen. Salen fylls av applåder, men alla håller sig lugna och professionella. Swendways överordnad och Maximilien Arthur utväxlar en nick innan han tar plats vid podiet.
"Tack så mycket Mr Jones", säger den andra mannen och ser respektfullt på Swendways överordnad med det ljusa håret. Själv har Maximilien Arthur brunt, kastanjefärgat hår som onekligen är perfekt kammat. Hans skägg är välansat och tätt. När jag ser hans blick gjord av stenhårt stål bultar mitt hjärta så hårt i bröstet att jag är rädd för att någon ska höra. Bredvid mig känner jag hur Anthony nästan omärkligt stelnar till.
"Som Mr Jones sa så har vi samlats här idag för att diskutera möjligheterna av ett samarbete."
   Mr Arthur pratar om bakgrunden till Revolten och hur den skapades. Hur den skapades för att skipa rättvisa. Han berättar om övervakningskamerorna i Förentas alla hem, om förföljelser och trakasserier. Hur Ledaren styrde och vad som är Revoltens mål.
"Nyligen gick vår Ledare bort. Vi har sörjt, men som organisation ska vi fortsätta framåt. Vi har en ljusare framtid i sikte. En ny Ledare är på gång och en ny era finns inom räckhåll." Letar de verkligen fortfarande efter mig eller har de bestämt sig för någon annan?
Jag tittar tveksamt upp på Anthony som sammanbitet står och blänger framåt mot scenen.
"Innan vi går vidare vill jag bara be er om er hjälp. Som sagt har vi en Ledare på gång, men denna person behöver tid. Som organisation och medmänniskor så ska vi ge tid. Det jag behöver er hjälp med är att jag vill att ni ska vara mina ögon och öron. Det finns två väldigt viktiga personer som vi vill ha tillbaka oskadda och välbehållna." Hans ord sjunker in och jag hör brus i öronen. Det är nu. Det är nu de kommer att gripa oss.
En bild ploppar upp på väggen bakom Maximilien Arthur. Inom mig slutar mitt hjärta att slå och marken dras undan mina fötter. Det enda som får mig att stå upprätt är Anthony som står bredvid mig.
På bilden är jag och Anthony. Vi är omringande av massor av människor. Jag minns tydligt torget som varit så fullsmockat och Anthony som sagt att jag skulle undvika övervakningskameror. Det är tur att jag följde hans order.
På bilden ser man bara toppen av mitt huvud. Jag går tätt tryckt mot honom med blicken nerkörd i marken. Man ser inte mina ansiktsdrag eller hur jag ser ut. Anthony däremot, han stirrar rakt in i kameran. Hans guldiga ögon spänner fast hela publiken som drar efter andan.
"Detta är Cassandra Fox, en artonårig tjej från Dallas. Bredvid sig har hon Anthony Cowen som på måndag blir tjugo år gammal. Cowen känner vissa av er kanske igen. Han är medlem av Revolten och har hjälpt oss mycket. Han och Cassandra Fox ska utan skada föras till oss snarast möjligt. Tips belönas", avslutar han. Jag knyter mina händer hårt för att hindra dem från att darra. Plötsligt hörs det förvånande utrop och fötter som flyttar på sig. Bakom oss kommer ett par fötter dundrandes. Mitt hjärta flyger upp i halsgropen när jag känner hur ett par starka händer tar tag i mig och vänder mig om. Jag hinner inte reagera utan följer med i rörelsen. Framför oss står två säkerhetsvakter i svart kostym. De båda är lätt andfådda och har bistra miner. Min arm gör ont där mannen håller i mig och jag ser hur de håller lika hårt i Anthony. Mina händer är klibbiga av svett och klackarna känns darriga under mina fötter. Männens blickar sveper flera gånger över oss innan de till slut släpper taget.
"Jag är säker på att det var..." hör jag den flintskalliga mannen från entrén mumla till sin kollega. Den andra vakten skakar bara missnöjt på huvudet åt sin kompanjon. Jag kan se hur det nästan ryker från honom.
"Vi ber så hemskt mycket om ursäkt", säger de innan de släpper oss och försvinner vidare i folkmängden på jakt efter några de aldrig kommer att hitta. Runt om oss ser män och kvinnor förebådande på oss. Många suckar och skakar på huvudet åt uppståndelsen. Själv känner jag hur jag skakar lätt med hjärtat dunkandes i bröstet. Sakta vänder jag mig mot Anthony och ser förbluffat på honom. På bilden var hans ögon guldiga, men blicken som möter min är blå. Jag ger honom ett förbluffat leende. Han är inte dum han.
Folkmassan runt omkring oss lugnar ner sig och vi börjar försvinna bort mot kanten av lokalen. Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och jag kan inte hindra det fåniga leendet från att växa på mina läppar. Mina händer skakar lätt och jag tänker om och om igen: det där var nära. Ruggigt nära.
Vi ställer oss i ytterkanten av lokalen och låter våra skenade hjärtan lugna sig. Uppståndelsen har lagt sig och folk har slutat se snett på oss. Lugnet får mig att minnas Revoltens representant Maximilien Arthurs ord: "Bredvid sig har hon Anthony Cowen som på måndag blir tjugo år gammal." Hastigt vänder jag mig mot Anthony som med sina blå ögon blickar ut över publiken.
"Varför har du inte berättat att du fyller år?" Han ser inte ens på mig när han rycker på axlarna till svar.
"Det är ingen stor grej. Inte värt att fira."
Jag ser bistert på honom och försöker klura ut hur jag ska ta mig an honom. Han är som ett otämjt lejon, eller en tiger i hans fall.
"Vilka är Isabella och Ethan?" frågar jag för att maskera planerna som tar form i mitt huvud. Lättat vänder han sig mot mig som om han tror att jag har glömt faktumet att han snart fyller år.
"Några gamla kontakter. De var skyldiga mig en tjänst."
"Du verkar ha många kontakter som är skyldiga dig tjänster."
Han nickar stilla för sig själv innan han spänner fast mig med sin blå blick. Jag förvånas varje gång jag ser den.
"När fick du tag på de där linserna?" frågar jag och granskar hans blå ögon. Ingen kant eller guldigt färgstänk avslöjar honom. De är nästan så att man kan tro att de är äkta. Trots att Revolten förespråkar om det verkar de inte kunna se förbi maskeradmasken.
"Jag köpte de när vi var nere i byn och köpte kläderna vi har på oss. Mina ögon har alltid varit de som avslöjar mig", muttrar han och gnider sina ögonlock. De är sannerligen spektakulära, tänker jag tyst.
Vi står tysta bredvid varandra och ser ut över den stora lokalen. Snabbt tänker jag igenom allt som hänt och vad det kan betyda. Revolten vill fortfarande ha mig som Ledare. Varför är fortfarande ett frågetecken. Anthony fyller år på måndag. Nu är det fredag. Jag trodde att Anthony hade lämnat mig och fick hjärtat krossat innan han med blå ögon kom tillbaka och limmade ihop det. Jag skulle aldrig lämna dig. Menade han det?
Plötsligt får jag syn på en stor symbol. På ena sidan scenen hänger Swendways ståtliga flagga och på andra sidan hänger solen som hänger i Lizzys halsband. Solen med de vassa strålarna och rubinen som föreställer ett öga i mitten. Jag lutar mig närmare Anthony och pekar i riktning mot den snirkliga symbolen.
"Vi ska lysa med en styrka som solens strålar och inte ge upp förrän vårt blod flyter ut över jorden med rubinens färg", mumlar han hest. "Revoltens symbol."
Jag ser på solen som hänger på väggen och förundras över att jag inte förstått det tidigare. Lizzys halsband är ett tecken för hennes vilja för Revolten. På sätt och vis kan jag avundas henne. Hon vet vad hon vill och har något att ständigt gå tillbaka till. Själv vet jag varken vad jag vill eller hör hemma.
Minuterna tickar iväg och jag känner hur jag börjar bli otålig. Jag är inte van att stå på klackar eller att glatt le tillbaka varje gång någon går förbi. Anthony står alldeles stilla bredvid mig förutom när vi låtsas konversera när någon viktig går förbi. Pulsen har inte lagt sig helt efter konfrontationen med vakterna, men oron är borta och beslutsamheten är framme igen. Jag bevakar alla människor som har samlats här idag. Alla har säkerligen någon sorts anknytning till Revolten eller är på något sätt högt uppsatta. Jag ser bara några få med spektakulära hårfärger eller kattliknande linser. Generellt sätt så ser alla... naturliga ut.
Efter en timmes granskande av alla människor och utväxlingar av leenden så knastrar mikrofonen slutligen till igen. Martin Jones och Maximilien Arthur är tillbaka på scen. Tystnaden sänker sig över lokalen och alla blickar vänds återigen mot lokalens  mittpunkt.
"Efter många diskussioner har Swendway och Revolten kommit fram till ett beslut", säger Swendways överordnad och ser ut över publiken med sin blåa blick. Alla är helt tysta och väntar på tillkännagivandet.
"Revolten och Swendway kommer att frånochmed nu och och tre månader framåt att ingå i ett samarbete. Ett samarbete där vi testar hur vi som olika parter kan fungera ihop. Revolten finns över många delar i världen och kommer nu även få ett tillhåll här i Swendway. För att vi som nation ska visa välvilja mot Revolten, så ska vi alla vara till hjälp och hålla öron och ögon öppna efter Cassandra Fox och Anthony Cowen. Låt detta samarbete bana väg för en bättre framtid", avslutar Martin Jones.
Publiken börjar applådera och diskutera samarbetet sinsemellan. Själv känner jag hur hjärtat bultar hårt i bröstet efter nämnandet av våra namn. Salen börjar tömmas på folk nu när diskussionen är över. Beslutet är fastslaget och folk kan bege sig hem. Jag kan inte låta bli att grubbla över vad detta kan betyda för oss.
"Hörru", hör jag Anthony säga samtidigt som han buffar till mig i sidan. "Det är inget att oroa sig för." Jag möter hans blick och nickar sakta. Med en suck lutar jag mig mot honom och drar in hans doft.
"Jag är trött", mumlar jag och känner med ens hur utmattningen sköljer över mig. Ett brummande skratt kommer från honom och värmer inom mig. Han börjar leda mig ut från lokalen. När vi går ut genom samma dörr som vi kom in igenom kan jag inte låta bli att kasta en slängkyss till vakterna. Jag ser hur de kämpar med att hålla blicken riktad framåt och ansiktet neutralt. Dock lyckas de inte lika bra som Anthony.
Fnittrandes släntrar jag ut i regnet på trötta fötter. Tillsammans springer vi till bilen innan vi hinner bli alltför blöta. Vi slår oss andfådda ner, men ingen av oss gör någon ansats till att ta oss härifrån. Tystnaden lägger sig och jag börjar fingra på tyget på min klänning. Sakta vänder jag huvudet mot Anthony. Han blundar och lutar huvudet mot nackstödet. Hans mörka fransar ligger lätt mot hans kind som är renrakad. Utanför faller regnet ner, men ljusen från staden gör så att det inte blir helt mörkt. Inom mig känner jag hur jag längtar efter honom. Efter att få vara nära honom. Jag vill aldrig känna det tomrummet som jag uppstod när han lämnade mig.
Jag öppnar min mun och försöker få några ord att komma ut över mina läppar. Tungan har fastnat och det kommer bara ut ett svagt läte som försvinner bort i trummandet från regnet. Anthonys struphuvud guppar till innan han vänder sig om och ser på mig med blå ögon.
"Dina ögon", viskar jag tyst och känner hur hjärtat slår i bröstet. Blodet rusar genom min kropp. Anthony ser några sekunder på mig med sina blå ögon innan han sträcker sig upp och smidigt tar ut dem. Han har uppenbarligen gjort det förut.
Ett par guldiga ögon ser tillbaka på mig och jag känner hur luften försvinner ur mina lungor. Hjärtat rusar i bröstet och kinderna hettar. Hela bilen fylls av hans doft. För varje guldstänk som jag ser i hans ögon räknar jag alla våra händelser. Första gången vi träffades på Cafe Heaven. Hur han skyddade mig under explosionen vid museet och hur han sedan lämnade mig med ilskan brinnandes i hans guldiga ögon. När jag såg honom på High Hearts street. Hur jag vaknar upp i hans mjuka säng och den intensiva kyssen vi delade. Vattnet som droppade från hans kropp i badrummet på farkosten som tog oss till Kontinental. Natten på motellet Villan. Middagen på färjan.
Sakta reser jag mig från mitt säte, hela tiden med blicken fäst på honom. Jag förväntar mig nästan att han ska skaka på huvudet och trycka undan mig när jag drar upp klänningen så att jag kan sätta mig gränsle över honom. Min kropp får plats mellan hans och ratten. På så här nära håll är hans doft nästan outhärdlig. Försiktigt för jag handen genom hans hår och söker efter motvilja i hans blick. Istället möts jag av en blick gjord av guld som följer minsta rörelse jag tar.
Hans hår är mjukt och lent. Jag låter min hand glida neråt så att den landar på hans nyrakde kind. Det enda som hörs är våra andetag och trummandet från regnet. Hans händer lämnar sin ensamma plats och glider upp till mina ben. Jag känner hur en rysning går upp jäms med min ryggrad. Långsamt för jag min hand ner för hans hals, förbi skjortkragen och ner till platsen där jag kan känna hans hjärta bulta. Det slår lika snabbt som mitt.
Till slut böjer jag mig fram, långsamt. Våra läppar möts på mitten och en stöt far genom min kropp. Hela mitt väsen skriker att detta är rätt. Han är den jag ska hålla kvar vid. Sanningen i mitt liv av lögner.
Vi kastar oss inte över varandra som vi gjorde första gången utan denna gången är det en långsam kyss. Det som vi har, har växt över tid och är inte något som jag vill hasta fram. Det här är något jag vill njuta av.
Hans varma läppar kysser mina och jag låter hans doft fylla hela mig. Våra hjärtan bultar i takt och jag tillåter mig själv att ge ifrån mig ett ljud av välbehag. Hans händer rör sig långsamt upp och ner för min rygg utan att tränga sig på någonstans. Slutligen lutar jag mig bakåt och ser in i hans gyllene ögon. Hans pupiller är stora när han ser på mig. Äntligen, kan jag inte annat än att tänka.
➹

Vi åker hem under tystnad, men jag är alldeles varm inombords. Tillsammans stiger vi ut ur bilen och springer upp på loftet. Vi byter om under tystnad, men jag känner hela tiden hur hans blick bränner där den nuddar min hud. Till slut kryper vi i säng tätt sammanslingrade. Jag somnar med vetskapen om att den plats som han tagit i mitt hjärta kommer aldrig att kunna fyllas med något annat än honom.