Världen under ytan

Del 12 - En teater

Det är svårt att vara med i en teater utan att ta sig an rollen.

         ❈
Cassandra Fox

Till sist stannar jag i skuggorna utanför mitt hem. Denna gången har jag inte tänkt stanna. Tårarna har torkat in på mina kinder, men det faktum att jag hela tiden har blivit talad om bakom ryggen gnager som en svidande känsla inom mig. Ljud hörs från köket och försiktigt kikar jag fram för att se vem som för sådant oväsen. Mitt i köket står min mamma och tvättar den redan skinande köksbänken. Hennes rosa slingor rör sig i takt till musiken som spelas. Mitt hat mot henne är lika stort som tidigare, men nu ligger hon och pappa på en mer jämlik nivå. Pappa, tanken på honom får tårarna att bränna bakom ögonlocken.
   På något sätt ska jag komma hela vägen till mitt rum för att sedan ta mig ut obemärkt. Mamma blir det enklaste hindret att ta sig förbi, men man vet aldrig vad för faror som döljer sig. Försiktigt tassar jag ut ut skuggorna och hukar mig under fönstret. Musiken är så pass hög att den tydligt hörs ut genom husets väggar. Tyst som en mus smyger jag hukandes fram till ytterdörren. Med en sista blick bakåt för jag sakta handen mot dörrhandtaget. Ett klick hörs när dörren glider upp. Med andan i halsen står jag blixtstilla och väntar på att någon ska upptäcka mig. Musiken fortsätter att spelas och mammas glada nynnande hörs tydligt från köket. Steg ett i min plan är avklarad. Jag är inne.
   På försiktiga steg kliver jag över tröskeln och in i hallen. Jag hänger varken av mig jackan eller tar av mig skorna. Detta är ingen plats jag längre vill kalla mitt hem. Med en blick åt vardera håll börjar jag smyga mot svävaren som är steg två i min plan. Den höga musiken överröstar tacksamt nog mina steg. Hela hallen stinker av rengöringsmedel och söta dofter. Med en fnysning och en växande beslutsamhet tar jag de sista stegen mot svävaren som står och väntar på mig. Jag har försöker släppa den svidande sorgen bakom mig och låter den ersättas av en kvävande kyla. Hjärtat bultar febrilt i bröstet när jag försiktigt kliver på svävaren. Det sista jag vill är att bli upptäckt. Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna om det skulle hända.
   Väl på svävaren står jag rastlöst och väntar på att den ska ta mig upp. Härifrån är jag klart och tydligt synlig för mamma som står i köket. Jag släpper ut en lättad suck när svävaren börjar ta mig uppåt. Paranoian är påtaglig. Minsta lilla ljud kan förstöra min plan att obemärkt lämna min svekfulla familj.
   Med ett vinddrag för svävaren mig upp till min sovrumsvåning. Snabbt rekar jag av våningen som verkar lugn. Mitt rum ligger bara några meter ifrån mig och innanför dess dörrar kan jag vara trygg tills vidare. Så snabbt och tyst jag kan springer jag fram mot min vita sovrumsdörr. Mitt hår flyger i luften när tittar jag åt alla håll samtidigt medan jag väntar på att den ska öppnas. Slutligen är springen så pass står att jag kan tränga mig igenom och snabbt låsa dörren bakom mig. Med andan i halsen lutar jag mig mot dörren och släpper ut några snabba flämtningar. För tillfället är jag någorlunda trygg.
   Hastigt tittar jag ner på Alexas skärm. 15:02. Jag vill komma iväg så snabbt som möjligt för att hitta ett bra ställe innan mörkret lägger sig. Jag får förklara allt för Alexa senare, när detta stora moment är över. Hon har antagligen en hel del frågor som hon vill ha svar på, men tacksamt nog håller hon tyst för tillfället.
   Panikartat sveper jag med blicken över rummet. Jag vet att jag har en gammal sportbag någonstans. Trots att det inte är vidare varmt klibbar håret i nacken fast mot huden. Maniskt letar jag runt i rummet och kastar saker åt alla håll i en enda röra. Jag har inte tid att vara ordningsam.
   När en svart bag kommer i sikte kan jag inget annat än att tacka de högre makterna. Ivrigt drar jag fram den och slänger ner den på golvet. För en sekund står jag alldeles stilla i rummet och behöver fundera över vad man ska ha med sig för att överleva. Jag vet inte hur länge jag ska vara borta, men jag klarar inte av att stanna här längre. Det har aldrig känts som om jag passat in och kanske har det varit just på grund av detta. Kanske har jag anat lögnen som har döljt sig under den annars så perfekta ytan.
   En bra start är alltid kläder, tänker jag käckt. Jag ställer in min garderob på att lägga fram fem stycken ombyten, samt ett par extra strumpor, trosor och bh:ar. Garderoben brummar till svar och medan den arbetar ser jag mig om i rummet efter fler saker att packa ner. På bordet ligger ett paket med bindor och tamponger. Snabbt tar jag tag i paketet och slänger i det i bagen. De månatliga blödningarna kommer vara en av de många saker som kommer vara svårt att ta hand om. Precis som allt annat är skydden vi får utskickade av Förenta.
   Garderoben har slutligen lagt fram alla kläder. Snabbt tar jag tag i dem och trycker ner dem i väskan. Precis när jag ska lägga i det sista ombytet skymtar jag något lila i sportbagen jag packar i. Jag drar undan kläderna som täcker föremålet och drar efter andan när jag ser vad det är. En vattenflaska ligger på botten av väskan. Tacksam över påminnelsen reser jag mig upp. Nästa steg är att fylla på flaskan med vatten från badrummet. Utan vatten kommer jag inte långt.
   "Alexa?" frågar jag så tyst jag kan. Alexas skärm lyser genast upp och ett oroligt rosa ansikte kommer upp på skärmen.
   "Cassandra, vad är det som händer?" frågar hon alldeles för högt. Förskräckt vänder jag mig mot dörren för att se om någon hörde. Jag hyjssar åt henne för att få henne att tystna.
   "Jag lovar att jag ska berätta allt sedan! Men, Alexa du måste sammarbeta med mig nu", viskar jag väsendes åt henne. Hon möter min blick med ett par hopdragna rosa ögonbryn. "Jag behöver din hjälp. Du måste vara så tyst du kan. Vi får inte bli upptäckta. Okej?" Tanken på att behöva stanna här en enda sekund till får gallan att tränga upp i min hals. Hon nickar långsamt och ser sammanbitet på mig.
   "Vi måste ge oss iväg. Jag har inte tid att svara på dina frågor nu, men snälla Alexa, kan du bara kolla hur mycket pengar jag har på kontot?"
   Efter en sekunds tvekan nickar hon och försvinner från skärmen. Tacksamt ser jag mig om i rummet. Nu är det dags att fylla på vattenflaskan. Hjärtslagens takt ökar ytterligare av tanken att gå ut ur min lilla trygghetsbubbla.
   "12 446 kronor", säger Alexa plötsligt. Mina pengar som jag har sparat för att en dag kunna ge mig ut i världen och upptäcka den. Nu verkar det som om jag äntligen får nytta av de. 
   Trots att jag inte har någon stabil inkomst så har summan växt under min år. Antagligen tack vare att jag på de senaste åren vägrat att följa med min mor på hennes shoppingrundor.
   Med en sista blick på mitt barndomshem och min konstgjorda stjärnhimmel slänger jag den svarta sportbagen över axeln och tar vattenflaskan i handen. Sakta glider dörren upp och försiktigt kikar jag ut. Våningen ligger fortfarande stilla. Jag stiger ut ur mitt sovrum för en sista gång och känner en gnutta vemod när dörren stängs igen bakom mig. Jag påminner mig själv om lögnerna jag har levt i och känner än en gång hur beslutsamheten växer inom mig. Med hopbitna käkar tassar jag över till badrummet med siktet inställt på dess dörr. Musiken hörs än från köket. Tyst lägger jag handen på handtaget och öppnar toadörren. Utan att tända lampan i taket stänger jag försiktigt dörren bakom mig och mörkret fyller rummet. Basen från musiken som spelas i köket hörs dovt genom väggarna.
Försiktigt sätter jag på kranen och grimaserar åt ljudet som hörs från det porlande vattnet. Snabbt stoppar jag in vattenflaskan under kranen och låter den fylla flaskan.
Jag stänger tyst av kranen och stänger locket på flaskan. Precis när jag ska lägga i flaskan i bagen hör jag en röst som får mitt hjärta att stanna.
   "Cassandra?"
   Pappas röst hörs genom badrummets väggar. Jag kan höra hur svävaren stannar till vid min våning. Förskräckt ser jag mig om i det mörka badrummet i jakt på ett gömställe. Det enda jag ser är duschkabinens grumliga väggar som kan skydda mig. Snabbt smiter jag in och stänger duschdörrarna runt om mig.
   Steg hörs utanför som kommer allt närmare. Jag håller andan av spänning, rädd för att bli avslöjad. Med ett klick öppnas badrumsdörren och jag kan skymta pappas gestalt bakom de grumliga duschdörrarna. Under några förfärliga sekunder står jag helt blixtstilla med min svarta sportbag tätt tryckt intill bröstet. Mitt hjärta slår så hårt i bröstet att jag är rädd att det ska höras ut.
Vi står där i vad som känns som flera minuter. När pappa äntligen stänger badrumsdörren släpper jag ut en lättad flämtning. Det där var på håret.
   Jag hör efter hans steg som avlägsnar sig och försöker lyssna mig till vart han tar vägen. När hans steg slutligen har försvunnit står jag ytterligare några minuter i mörkret för att vara på den säkra sidan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och svetten rinner nerför ryggraden.
   Försiktigt kliver jag ut ur duschen och smyger ut ur det mörka badrummet. Våningen ligger än en gång lugn och stilla, men på insidan av mig är allt långt ifrån lugnt och stilla.
   Med en blick åt vardera håll tassar jag fram över golvet. Nu ska jag bara ta mig ut, obemärkt. Försiktigt drar jag undan bagens tygkanter och lägger ner flaskan som nu är fyllt med kallt vatten. Så tyst jag kan drar jag igen dragkedjan. Ljudet som låtit som dånande oljud i mina öron verkar ha gått obemärkt förbi resten av hushållet.
   Jag tassar fram till räcket som skyddar en från att falla ner. Med varenda lem på helspänn kikar jag försiktigt ner över räcket. Alla våningar i mitt barndomshem sträcker ut sig nedanför mig, men ingen av mina familjemedlemmar syns till. Jag ska precis stiga på svävaren när jag kommer att tänka på andra saker. Efter att har levt i en värld av lögner kokar ilska och en lust av hämnd inom mig. Jag har frågor jag vill ha besvarade. Även fast jag inte kan få dem besvarade så ska jag se till att saker och ting ifrågasätts.
   Snabbt tassar jag tillbaka till mitt rum med en brinnande beslutsamhet inom mig. Kylan som fyller mig präntar tacksamt bort sorgen. Förlusten jag får ta itu med senare.
Sovrumsdörren öppnas och jag kliver in i mitt rum igen. Jag springer fram till mitt skrivbord och rotar fram ett gammalt papper och en oanvänd penna. På något sätt känns det som detta är värt att skriva ner för hand.
Med tungan utanför munnen av konsentration skriver jag ner ett kort meddelande till min familj. Pennans spets rispas mot pappret och slutligen står jag med ett papper i hand som har några oregelbundna och skeva bokstäver ner klottrade på.

Varför ytterligare en teater pappa? Vad var det som gjorde att jag inte fick veta om Revolten?

Beslutsamt lägger jag lappen på bordet och ger den en arg blick innan jag för sista gången vänder mig om och tågar ut ur mitt rum. På något sätt känner jag mig som en soldat som ska ut i krig. Jag kanske inte nödvändigtvis vill göra detta, men det är behövligt. Jag kan inte längre leva i ett liv fullt av lögner. Jag kan inte längre vara med i en teater utan att själv bli en skådespelare. Nu återstår det bara att se vad som händer med min framtid. Från och med nu måste jag ta dag för dag.
Jag går på svävaren som utan ett ljud tar mig ner till nedersta våning. Som tur är dånar fortfarande musiken och jag kan skymta min mammas rosa slingor. Jag hoppar av svävaren och smiter iväg mot ytterdörren. Så nära friheten. Vad den nu innebär.
Mitt hjärta bankar hårdare i bröstet än någonsin och ytterdörren kommer närmare och närmare. Om någon ser mig nu skulle allt mitt slit vara förgäves.
Jag når slutligen dörren. Sakta glider den upp och jag smiter snabbt ut. Trots att jag tagit mig ut ur huset tvingar jag mig själv till att inte fira än. Jag slänger sprotbagen över axeln och kutar iväg så snabbt jag kan. För sista gången lämnar jag mitt barndomshem bakom mig. Jag lämnar ett hem fullt av lögner bakom mig.
Trots att jag tillbringat hela mitt liv innanför det där husets väggar vänder jag mig inte om för att ge det en sista blick. Det enda som får mig att tveka på mitt beslut är när jag få syn på Kevs hus. Min enda vän genom livet. Jag lät vår kontakt glida iväg på grund av en falsk vän som Liz. Jag lät en äkta vän ersättas av en falsk.
En gnutta dåligt samvete tränger igenom min mur av beslutsamhet, men detta är något som måste bli gjort. Vi kanske ses någon dag, säger jag i tanken till Kev. När allt har ordnat upp sig och jag har fått ordning på saker och ting. Med stadiga steg lämnar jag mitt gamla liv bakom mig.