Världen under ytan

Del 39 - Mot Revolten

En spegelbild. En framtida person. En Ledare.

❈
Cassandra Fox

Jag bryter av en brödkant och kastar den slött iväg mot vasen. Brödet missar med flera centimeter och jag släpper ut en suck. Dagen är lång och jag har inga egna tillhörigheter att roa mig med. Jag är för trött för att mocka skit eller träna, och Anthony... Jag förstår mig inte riktigt på honom just nu.
Utanför täcks himlen fortfarande av otäcka moln. Jag tittar ner på Alexa och ser att klockan börjar närma sig lunch. Än har jag inte sett till Ava eller Rufus.
Jag äter upp den sista biten av mackan med korv s och dricker upp det sista ur glaset. Brödsmulorna på bordet borstar jag ner på golvet lat som jag är. På mig har jag Anthonys munkjacka som jag sov i. Än en gång påminner jag mig själv om att det som händer mellan oss kan vänta. Vi har saker att ta itu med och det verkar som om han behöver tid för att fundera. Kanske behöver även jag tid.
Med mina sneakers på öppnar jag dörren och går ut. Det är tur att jag har på mig ett extra lager när jag känner hur den kalla luften slår emot mig. Jag vet inte om det pågrund av mig men utanför går stämningen att ta på. Utan att finna något tecken efter varesig Ava, Rufus eller Anthony ser jag mig omkring. Om de hade velat mig något hade de antagligen sökt upp mig, tänker jag och börjar gå i riktning mot kullen.
Tidigare idag när jag och Anthony kom upp till toppen hann jag inte se utsikten. Något får mig att vilja se den nu.
Jag går över grusplanen med tankarna uppe bland molnen och en strävan efter att få se utsikten dragandes i bröstet. Underlaget förvandlas från grus till gräs för att sedan bli en blandning av barr, löv och rötter. Jag går genom den prasslande skogen med djur som springer förbi mina fötter och fåglar som kraxandes flyger iväg. Noga undviker jag hala rötter och känner hur blåmärket på knät är ömt efter imorse. Skogen glesnar och kullen av toppen kommer i sikte. Mitt hjärta bultar, men luftrören känns inte lika trånga som det gjorde första gången jag gick upp för det stora berget. Molnen på himlen är mörka och ser tunga ut. Fukten som hänger i luften gör min hud klibbig.
Jag tar de sista stegen innan jag kommer upp till platån. Långsamt går jag fram till kanten. Hjärtat hoppar till i bröstet när en sten åker ner för kanten, orsakad av mina rörelser. Sten faller neråt och accelererar med tiden. Den slår i stenar och träd innan den försvinner ur sikte. Slutligen lyfter jag blicken och ser på den storslagna vyn. Staden glittrar i fukten som hänger i luften. Det är dit jag ska i kväll. Ikväll ska jag träffa organisationen som vill ha mig som Ledare. De senaste veckorna i mitt liv har förvandlats till stora frågetecken. Varför skulle de vilja ha mig som Ledare? Varför var min pappa medlem av Revolten och varför avgick han?
Jag stampar på marken vid kanten för att se till att den är fast och inte smular sönder. Försiktigt sätter jag mig ner. Trots att jag inte är höjdrädd har jag en klump i halsen när jag låter mina ben dingla ner över stupet. Det fladdrar till i magen och jag känner hur ett leende sprider sig över mina läppar i skräckblandad förtjusning. Att se mina fötter svaja ovanför trädtopparna skickar rysningar jäms med min ryggrad och upp i nacken. Jag ryser till, men sitter kvar och funderar över möjligheterna av ett annat ett liv. Ett liv som inte levs i Förenta, eller i Revolten. Jag fastnar i tankarna och glider iväg bland orosmolnen som sveper över himlen. Först när min mage börjar kurra inser jag hur lång tid det har gått.

➹

Helt tyst går jag ner för kullen. Himlen har börjat mörkna trots att solen aldrig steg upp. Kvällen närmar sig och det innebär att även mötet gör det. Jag tänker tillbaka på de två männen som så skeptiskt pratat om mötet mellan Revolten och Swendway. Kommer de att vara där?
Jag hämtar klänningen och skorna uppe på loftet. Fortfarande bland tankarna går jag fram till Avas hus och knackar på dörren. Ett skällande hörs innan Ava hyschar åt honom. Steg kommer mot dörren innan den öppnas med ett klick och blå ögon kikar ut.
"Du är tidig." Hennes hår sitter i en slarvig knut mitt på huvudet med ett blommigt hårband knutet runt om. Trots hennes anklagelse är hennes leende brett när hon ser på mig.
"Vad är klockan?" frågar jag slött.
Hon öppnar dörren så att jag kan komma in i hallen. Det doftar hund och Ava härinne, tänker jag och känner hur jag slappnar av.
"Halv sex. Kom så går vi upp", säger hon glatt och tittar nyfiket på det stora svarta fodralet och skorna jag håller i händerna.
Vi går upp för trappan med Rufus tätt bakom oss. Stegen knakar under vår tyngd och Rufus klor skrapar mot träet. Vi kommer upp till övervåningen och jag ser mig nyfiket omkring. Hittills har jag aldrig varit uppe på Avas övervåning. Ava går fram till en stor spegel som står lutad mot väggen och tänder ljuset. Medan hon hämtar en stol att sitta på ser jag mig omkring och lägger ner min klänning och skor. Övervåningen är liten, men full med saker. Inte en enda millimeter är lämnad utan omtanke. Jag skymtar ett sovrum rakt fram, men går inte in för att jag inte vill tränga mig på. Däremot ser jag mig omkring i rummet där vi ska sitta. Den stora spegeln står lutad mot väggen och är minst en halvmeter längre än mig. Ljusslingor hänger i taket och skapar ett mysigt sken. Tapeterna är nötta och verkar ha hängt där ett tag. Ava har dragit fram en lampa och ställer den bredvid spegeln för att få ett bättre ljus nu när vi ska göra iordning mig. En sliten beige soffa med färgglada kuddar står bredvid spegeln. Vid väggarna står stora bokhyllor som får mig att tappa andan. Det är klart, om hon kan skriva så bra så har hon såklart mängder böcker.
Ava kommer tillbaka bärandes på en stol. Hennes kinder är rosiga av upphetsning. Hon ställer ner den framför spegeln och justerar lampan så att ljuset blir bra.
"Ska vi börja med att sätta på dig klänningen? Jag måste få se den!" säger hon så entusiastiska att hon nästa lyfter från marken. 
Jag ler slött mot henne och tar upp det stora svarta fodralet. Under kan jag höra hur tyllen på min klänning prasslar. Försiktigt drar jag ner dragkedjan och får syn på det djupröda tyget. Fodralet glider ner på marken och jag håller stolt upp klänningen som kostade skjortan. Jag kan inte förstå att jag ska ha på mig denna vackra skapelse. Vem som än har gjort den har sannerligen ett öga för konst.
Jag släpper klänningen med blicken och tittar upp på Ava. Hennes haka hänger ner i golvet och hon har händerna på kinderna som för att hålla uppe den. Ögonen tindrar av lycka.
"Skojar du med mig?!" säger hon och rusar fram till mig. Hon känner med vördnad på det lena tyget och följer den invecklade knuten i midjan med fingrarna. Hennes ögon sveper upp och ner för den med lyckan tydligt lysandes i ögonen.
"Åh, Cassandra." Hon omfamnar mig plötsligt i en stor kram, noga med att inte låta klänningen hamna i kläm mellan oss. Jag besvarar hennes kram och njuter av omfamningen. Kramen är mjuk och varm och jag känner hur jag slappnar av i hennes famn. Hon verkar ha den effekten på mig.
Ett par tassar hoppar upp och krafsar på mina ben och jag ser ner på Rufus. Han viftar på svansen med tungan hängandes utanför munnen. Vi tittar på den stora hunden och skrattar glatt. Under några minuter ägnar vi oss åt att klappa Rufus så att han inte känner sig alltför bortglömd innan vi sätter i gång.
Hoodin åker av tillsammans med mina shorts och linnet. Ava hjälper mig att få mig klänningen och drar igen dragkedjan i ryggen. Hon göra några finjusteringar så att klänningen tillslut sitter som en smäck. Vi står framför spegeln och tittar på vårt mästerverk. Klänningen sträcker ut sig i en vid cirkel och skimrar i ljuset från ljusslingorna. Jag kan inte annat än att älska den. När jag tittar upp kan jag inte förstå att det är mitt ansikte som bär den. Kvinnan som har på sig den är inte jag. Det är någon betydligt mer betydelsefull. För ett ögonblick tänker jag att detta kanske kommer att fungera.
"Wow, Cassandra. Du ser fantastisk ut", säger Ava där hon står snett bakom mig och ser in i spegeln. Jag ger henne ett försiktigt leende. Hennes rosiga kinder och rufsiga hår får mitt hjärta att vekna. Det som har byggts upp mellan oss får inte vara falskt, tänker jag på gränsen till desperat. Hon föser försiktigt undan mitt hår och lägger huvudet på min axel.
"Ska vi sätta igång?"
Jag nickar och slår mig ner med en duns på stolen. Medan Ava borstar mitt hår, flätar det, sprayar i något som luktar som en blomsteräng och sätter upp det i en invecklad frisyr småpratar vi och jag får höra senaste skvallret från byn och den gamla kvinnan Edith. Jag önskar så innerligt att det värker inom mig att jag kunde berätta alla mina hemligheter för henne, men varje gång påminns jag om att så är inte fallet.
Hennes händer arbetar smidigt och jag förvånas över hur någon som bor på en gård kan vara så duktig på sådant här. När hon med pincett rycker i mina ögonbryn hoppar jag förvånat till och gnider den ömma huden. Hon skrattar glatt åt mig innan hon tvingar mig att utså ytterligare några ryck. När det känns som om mina ögonbryn är borta börjar hon med sminket. Med lätt hand framhäver hon och maskerar delar av mitt ansikte. Förundrat ser jag hur jag förvandlas i spegeln. Hennes komplimanger värmer mig inifrån och ut. Rufus studerar oss från den slitna soffan och doftar nyfiket i luften. Tillslut backar Ava och ser på mig med analytisk blick. Hon granskar mig upp och ner och jag ger henne ett nervöst leende genom spegeln. Hennes hand flyger upp i vädret när hon säger: "Det är något som saknas och jag vet exakt vad!" Hon springer ner för trappan med ett glatt tjoande. Jag och Rufus möter förvirrade blickar innan han kilar efter henne. Skorna ligger på golvet bredvid spegeln och jag sätter försiktigt på mig dem. Guldet glittrar i ljuset och klacken är tillräckligt låg för att jag ska kunna gå på den. Jag reser mig upp från stolen och ställer mig framför den enorma spegeln. En allvarlig kvinna möter min blick i spegeln. De gröna ögonen får mig att rygga undan. Detta är inte samma tjej som tittade tillbaka på mig som för några veckor sedan.
Mina ögonlock glittrar svagt i guld. Ögonbrynen är finmejslade och målade. Fräknarna syns fortfarande på min näsa och min hud glittrar svagt. Jag låter blicken glida neråt och följer det vackra tyget med blicken. Min blick stannar till vid min bröstkorg. Ett minne blixtrar till och får mitt hjärta att hoppa ur bröstet. En sol gjord i invecklat mönster med ett öga i mitten som lyser röd som en rubin. Lizzys halsband som så ofta förundrat mig hade varit delen som fyllt tomrummet vid mitt nyckelben. Tanken på min föredetta vän får min entusiasm att slockna. Trots att det vi hade bara var på låtsas, så saknar jag det. Mycket.
Jag ruskar av mig tankarna när jag hör hur Ava kommer springandes upp för trappan igen. Med ett påklistrat leende vänder jag mig om och möter henne. Hon ler mot mig med tänderna och är alldeles för exalterad för att märka mitt fejkade leende. Bestämt, men ömt trycker hon ner mig på stolen. I handen håller hon en röd blomma. Försiktigt stoppar hon in den i håret vid mitt högra öra. Hon fipplar med den under några sekunder för att få den att sitta. När hon släpper händerna från blomman sitter den perfekt på sin plats bakom mitt öra. Kärvänligt lägger hon sina varma händer på mina axlar. Utanför har regnet slutligen börjat falla och det smattrar mot taket.
"Det där var pricket över i:et. Du ser verkligen underbar ut." Jag möter hennes blick i spegeln och ger henne ett varmt leende. Min blick glider förbi min tomma bröstkorg, men jag låtsas inte om det.
"Tack, Ava. Du har gjort ett fantastiskt jobb", säger jag och klappar henne lätt på handen. Hon kastar en slängkyss till mig i spegeln och jag reser mig försiktigt upp - ovan med klackskorna på. Ava ger mig en päls att ha över axlarna och ger mig en sista kram innan hon schasar ner mig för trappan. Med klänningen uppdragen och på ostadiga klackar går jag ner för trappan. Nedervåningen ligger lugn och stilla. Jag kastar en snabb titt på klockan som hänger på väggen. Alexa har jag stoppat in innanför klänningen. Här verkar det inte vara lika populärt med handdatorer. Klockan är kvart över sju. Åtta ska vi vara på Ninos.
"Vänta här, så ska jag leta upp Anthony", säger Ava och slinker ut i regnet. Rufus hinner precis igenom innan dörren stängs. Kvar står jag i Avas hall med hjärtat bultandes i bröstet. Att Anthony snart ska komma får klackarna att känns ostadiga under mina fötter och händerna att bli svettiga. Vi har bott tätt inpå varandra i veckor och trots det så blir jag nervös så fort jag hör hans namn. Tiden har gått så fort, men ändå inte. Det var knappt tre veckor sedan jag lämnade mitt hem och trots det har så mycket hänt. Så mycket har förändrats. Jag försvinner bort i tankarna och nyktrar först till när jag hör fötter komma rusandes. Ava öppnar snabbt dörren och kastar sig in med Rufus och Anthony efter sig. Med andan i halsen ser jag på honom. På handen som drar genom det fuktiga håret.  Skäggstubben är borta och jag föreställer mig för mitt inre hur hans rakvatten luktar. Håret ligger stiligt tillbaka struket med undantag från de blöta testar som letat sig ut under marschen hit. Skjortan och kavajen sitter som en smäck och jag kan skymta musklerna där under. Hans stora gestalt fyller hela hallen och jag känner mig plötsligt väldigt liten där jag står. När han han hämtat andan tittar han sakta upp på mig. För en sekund möts våra blickar och det är precis som första gången vi sågs. Världen stannar upp runt omkring oss och hjärtat flyger upp i halsgropen. Blodet rusar till mina kinder och jag försvinner in i de guldglittrande ögonen. Hans blick låser fast mina klackar i golvet och jag står orörlig och ser in i hans förföriska ögon.
Även denna gången är det han som bryter ögonkontakten, men istället för att gå ut igenom dörren - som han gjorde från Cafe Heaven - så låter han blicken svepa över min kropp. Varenda liten detalj granskas. Jag håller andan medan han blick söker sig vidare. För en gångs skull är hans ansikte inte känslolöst. Hans läppar är lätt särade och i hans ögon har en ny gnista tänds. Jag kan höra mitt hjärta bulta i öronen. När han tillslut låter blicken möta min har jag glömt av Ava och Rufus.
"Jag vet inte vad jag ska säga", flämtar han. "Du är enastående."
Hans ord träffar mig med full kraft och jag känner hur de slår igenom mitt ihoplimmade hjärta. Han tar försiktigt några steg närmare mig. Hans steg är osäkra och ser ut att vara hans första. Jag märker hur jag biter på läppen och slutar genast. Långsamt kommer han upp vid min sida, utan att någonsin släppa mig med blicken. En droppe från hans hår landar på min näsa. Försiktigt torkar han bort den och jag känner hur jag än en gång blir som förtrollad.
"Då är det väl dags för oss att sticka", säger han hest och vänder sig om som för att prata med en annan person. Förbryllat ser jag mig omkring och påminns om Ava och Rufus. Ava står och ser på oss med ett busigt flin på läpparna. Precis som ett barn som just har sett något som inte var avsett för dess ögon. Mina kinder blossar och jag tittar blygt ner i marken. Anthonys hand på min ländrygg gör inte situationen lättare.
Vi vänder oss mot dörren. Utanför öser regnet ner. De tunga molnen har slutligen öppnat sig. Vi öppnar dörren och stiger ut i den kyliga luften. Jag tittar bak en sista gång mot Ava för att tacka henne, men när jag ser hennes ansiktsuttryck kommer inga ord över mina läppar. Det ser ut som hon vet exakt var  vi ska och vad vi ska göra. Jag hinner inte säga något innan dörren stängs igen och skiljer oss åt.
"Redo?" frågar Anthony och tittar ner på mig med sina ögon gjorda i guld. Jag glömmer med ens Avas ansiktsuttryck och nickar.
"Vi kommer nog att behöva ta en liten rusch till bilen", säger han med ett leende på sina läppar. I skenet från utomhuslampan glittrar hans ögon. Hans mörka hår ser svart ut och jag kan inte låta bli att i smyg känna på tyget på hans kavaj.
"Tur att vi har övat", svarar jag med ett brett leende.
Vi räknar till tre innan vi ger oss ut i regnet. Bilen står tjugo meter ifrån oss, men det är en lång väg i klackar, klänning och ösregn. Jag snubblar till och känner hur regnet börjar tynga ner mitt hår. Starka händer tar tag i mig och marken försvinner under mina fötter. Med ett skratt flyger jag fram i Anthonys famn. Han ger mig ett blixtrande leende innan han kastar mig in i bilen. Med en duns hamnar jag i passagerarsätet och hinner knappt ta ett andetag innan Anthony slänger sig in bredvid mig. Våra skratt fyller bilen och jag känner hur lyckan som legat dold frigörs i mina kropp. Med ett brummande startas motorn och vi ger oss iväg i regnet. Mot Revolten.