Världen under ytan

Del 7 - Under ditt ansvar

Medvetslös. Sårad. Slagen. Hon hänger i mina armar, min Ledare. Jag vill aldrig se henne så här igen. För det gör ont, ont i mig att se henne så här. Jag måste skydda henne tills hon kan skydda sig själv. Jag måste skydda henne för att hon är min Ledare - det är den enda anledningen.

❈
Cassandra Fox

Jag vaknar upp med ett huvud tyngre än en tegelsten i en bred och mjuk säng. Doften av vind och rökelse fyller mina lungor. Lakanen under mig känns obekanta, men så fruktansvärt sköna. Jag hade kunnat stanna här för evigt om det inte var för stråken av smärta som genomsyrar min kropp.
Med stängda ögon drar jag in doften som fyller rummet och låter den lugna mig. Med en stor gäsp sträcker ut armarna ovanför huvudet, men stannar hastigt då varenda muskel värker i kroppen. Det sista jag minns från gårdagen är hur vi lämnar en dyster tjej bakom oss kvar i ösregnet. Var det Liz? Känner de två varandra sedan innan?
Jag tvingar upp mina tunga ögonlock och ser mig omkring. Sängen är så bred att den hade kunnat rymma en hel familj. Ena väggen täcks av två enorma glasdörrar som låter ett svagt sken strömma in. Ljusa gardiner hänger för och dämpar ljuset som får mina ögon att svida. Sakta sätter jag mig upp med en kropp som protesterar. Min arm stramar åt vid rörelsen och när jag blickar ner får jag syn på ett bandage. Det är lagom hårt lindat och är snurrat till felfri perfektion. Plötsligt minns jag det skarpa snittet jag känt i samband med den attackerande klungan. En kall kår får mig att rysa när jag försöker ruska av mig oron och istället låta nyfikenheten ta över så som den gjorde igår.
Jag sätter mina bara fötter i golvet som är väl uppvärmt. Alla mina kläder är borta inser jag när jag ser ner på min kropp. På mig har jag endast mina underkläder.
Tanken på att han sett mig i mina slitna favorit trosor och en gammal behå får en brännande rodnad att sprida sig över mina kinder. Hastigt sveper jag med blicken över rummet och ser hur mina kläder prydligt ligger hopvikta på en stol. Jag flyger upp för att skynda fram till klädhögen men får ångra det genast.
Mitt synfält svartnar i kanterna och jag står svajande still en sekund för att hämta andan. Det prydliga rummet tycks snurra och marken under mina fötter rör på sig som om den vore en levande varelse.
När världen slutligen tycks ha stannat och återgått till det normala tittar jag ner på min kropp. Blåmärken och rivsår täcker min hy, men utöver det verkar jag förvånansvärt helskinnad. Inte tack vare mig, tänker jag irriterat.
Försynt skyndar jag fram för att dra på mig mina kläder. Trots den varma sängkammaren får min nakenhet mig att frysa. Hoppas han inte såg för mycket.
Med kläderna på går jag fram emot de enorma glasdörrarna. Jag drar undan gardinerna som består av samma lena material som sängkläderna. Utanför döljer sig en stor balkong som är välmöblerad. Utan ett ljud öppnas glasdörrarna och en sval vindpust slår emot mig. Med vördnadsfulla steg går jag ut och lägger mina händer på balkongräcket. Nedanför finns det en vacker innergård med bänkar och gångstigar. Ett ställe där jag gärna hade bläddrat i en bok. Kanske i Lizzys bok.
Jag går in igen till rummet och öppnar den första dörren jag får syn på. Lamporna tänds inne i rummet och lyser upp en enorm walk in closet med kläder som antingen prydligt hänger på galgar eller ligger hopvikta i perfekta högar. En stor spegel täcker ena väggen och får det redan stora rummet att se ännu större ut.
Med gapande mun går jag in i garderoben och ser mig om. Vid ett ställ hänger det en olika kavajer. Alla i olika färger, stilar och tidsepoker. Förundrat drar jag med händerna över kläderna och inser att de inte alls är så silkeslena som jag hade förväntat mig. Jag tar en närmare titt på min hand och inser att den är täckt av ett lager damm. Förundrat tar jag en närmare titt på resterande kläder. Ett dammlager täcker vartenda plagg. Det mesta står alldeles orört. Ingen har varit här inne på länge.
Jag går ut ur den orörda garderoben och bestämmer mig för att leta reda på min mystiska räddare som har en enorm garderob med mängder av kläder, men som inte verkat använda ett enda plagg. På bara fötter traskar jag mot den andra dörren och öppnar den. När jag ser vad som döljer sig där inne försvinner luften än en gång ur mig. Badrummet hade lika gärna kunnat vara en kungs. Guldet glittrar och skiner som om det vore alldeles nypolerat.
På tå smyger jag in. Jag stryker med handen över den blanka marmorn som om mina händer skulle smutsa ner den felfria ytan. Jag får syn på ett stort badkar som står på ena sidan av rummet. Ett varmt bad hade suttit fint nu, tänker jag drömmande. Varmt vatten som omsluter mig och läker mina skador. Finns det något mer lockande? Låt bli! skriker mitt vett åt mig. Jag är i en okänd mans lägenhet. Det är ohyfsat att använda hans saker och det är osäkert att inte ha någon vetskap om vart jag är. Kanske har smällen i huvudet satt sina spår ändå, tänker jag och förbannar mig själv. Jag kan inte låta allt prål och glamoröst få mig att glömma vad som faktiskt har skett.
Med bestämda steg går jag ut ur det överdådiga badrummet för att leta reda på honom. Anthony. Jag kommer ut i en lång korridor med tomma väggar. Dörrar finns i korridoren på båda sidor, men jag fortsätter rakt fram. Jag kommer fram till vad jag antar är köket och vardagsrummet. Öppen planlösning, modernt.
Till vänster finns ett storslaget kök med spis, kylskåp och hela köret medan det rakt fram finns ytterligare en balkong och till höger ett vardagsrum. Jag går fram till balkongen och kikar ut. Med förundran blickar jag ut över utsikten. Dallas sträcker ut sig nedanför mig och till min förvåning ser jag bron som skiljer kvarteren åt. Det som chockar mig är vilken sida av bron jag befinner mig på. Jag är i de ödsliga kvarteren. Han bor i ett av de oskadda husen jag såg igår, tänker jag med förundran i blicken.
Hans lägenhet är inte alls som jag hade förväntat mig. Mycket mer storslagen än förväntat. Absolut inte för att jag någonsin funderat över det.
Balkongen är ett glasrum fullt med växter och andra arrangemang. Ett rum jag skulle kunna tillbringa flera timmar i, men nej. Detta är inte min lägenhet.
Bestämt vänder jag mig mot köket med kurrande mage. Jag har inte ätit något sedan igår förmiddag. På köksön som även den är i marmor ligger det en liten lapp. Nyfiket tar jag upp den och ser ner på en alldeles underbar handstil.