Världen under ytan

Del 32 - Bit för bit

Ett helt hjärta kan lika gärna bli krossat igen. Är det värt smärtan?

   ❈
Cassandra Fox

Efter att ha legat i sängen och tyckt synd om mig själv i tio minuter sätter jag mig slutligen upp med en djup suck. Jag knackar på Alexas skärm och hennes rosa ansikte ploppar upp.
"Äntligen en uppdatering!" stönar hon och ser förväntansfullt på mig. Jag skakar på huvudet åt hennes entusiasm.
"Du vet ju redan allt som har hänt?" säger jag med ett höjt ögonbryn.
"Jo, men jag vill ju ha detaljerna." Min handdator himlar med ögonen.
"Okej", säger jag och behöver tänka för några sekunder. Vad är det egentligen som har hänt?
"Vi är i Swendway som du vet. Jag somnade på en bänk och vaknade upp mitt i en marknad. En gammal kvinna kallade mig Sandra och sa något på ett gammalt språk som jag inte förstod. Sedan sa hon att hon hade en väninna som vi kunde bo hos och här är vi. Hemma hos Ava."
Alexa tittar missnöjt på mig och om hon hade haft en androidkropp så hade jag kunnat svära på att hon nu hade stått med armarna i kors.
"Det där skulle jag kalla väldigt övergripande och inte så detaljrikt", snäser hon och spänner sina rosa ögon i mig.
"Jag orkar inte just nu, Alexa. Det är mycket att ta in. Jag vet inte ens om vi kommer att kunna stanna här." Min handdator blänger på mig till svar.
"Jag vet inte hur man uttalar det, men det var något i stil med munitiones virginis som den gamla kvinnan sa. Hade du kunnat kolla upp vad det betyder?" frågar jag och funderar på Edith Blom i fruktståndet som gett mig gåshud.
"Absolut, men jag lär nog behöva lite tid", svarar min handdator, entusiastisk över att ha fått en uppgift. Hennes rosa ansikte försvinner och skärmen släcks. Jag ser mig om i det lilla loftet. Framför mig kan jag fortfarande se Anthony som går oroligt fram och tillbaka. Han har varit konstig de senaste dagarna. Som om han har två olika personligheter.
Jag sätter fötterna i golvet och reser mig upp. Nu har han fått nog med tid för att tänka. Jag behöver prata med honom.
Med kvicka steg går jag ner för trappan, drar på mig skorna och öppnar den lilla dörren. Utanför lyser solen och jag känner doften av gödsel. Jag rynkar på näsan, men stänger dörren bakom mig och fortsätter ut. Gården ligger fridfullt stilla samtidigt som det vimlar av liv. Fåglar flyger kvittrandes förbi, muandet från kossorna hörs och hönor pickar lite överallt.
Jag börjar gå i riktning mot den stora ladugården som ligger ett tiotal meter från vår lilla stuga. Ett litet hönshus står framför med hönor och kycklingar under bevakning av en präktig tupp. Gruset övergår till gräs blandat med lera. En äng sträcker ut sig bredvid byggnaden och kossor står och betar gräs. När jag kommer nära hör jag hur någon sliter där innen. Försiktigt kikar jag in och sätter ljudlöst i tårna först såsom Anthony har lärt mig. Innanför står han med sin t-shirt klistrad mot bröstet av svett. Anthony är snabb och effektiv när han skyfflar hö från ena sidan ladugården till andra sidan där korna står. Kossorna ger ifrån sig uppmuntrande ljud varje gång han kommer med en ny omgång hö. Jag luta mig tyst mot dörrkarmen och ser på honom medan han arbetar. Det mörka håret klistrar sig i pannan och de guldiga ögonen går från höet till kossorna som om det är det enda som finns i världen. Jag känner hur hjärtat sväller i bröstet medan jag ser på honom. Kyssen som vi delade i hans lägenhet i Dallas, all närhet vi har haft och alla blickar som har fått mig andlös. Vad betyder allt?
Jag börjar gå mot honom och bryter hans trans. Raskt tittar han upp mot mig. Han ställer sig höftbrett med skyffeln i ena handen och drar bort håret från ansiktet. Det osäkra uttrycket är borta och han ser på mig genom en dimma av beslutsam kyla. Vad är det som han är så väldigt beslutsam om?
"Hej", säger han och torkar svetten ur ögonen med baksidan av handen.
"Hej." Jag granskar honom och kan inte låta bli att titta lite extra på musklerna som leker under hans t-shirt. Han noterar min blick och jag ser hur lite av dimman han har omslutit sig i skingras.
"Hur går de?" frågar jag och går fram till kossorna som står i sina boxar.
"Jo, det går väl bra. Ava sa att jag skulle göra det här medan hon ordnade lunchen."
Jag testar att nudda den stora kossan med handen. Pälsen är varm från hennes kroppsvärme och håret är kort, men lent. Stora, snälla ögon tittar upp på mig och jag ler mjukt tillbaka.
"Tycker du inte att detta känns lite surrealistiskt?" frågar jag medan jag fortsätter att smeka kossan över huvudet. Hennes ögon är enorma och mörka. Inget ont finns i dem.
"Jo, det gör det väl."
Jag kan höra hur han vrider på sig bakom mig men fortsätter att titta på den stora kossan som nu äter höet som Anthony gett henne.
"Vi står i en ladugård full med kossor medan Revolten är efter oss. Hur konstigt är inte det?"
Slutligen vänder jag mig mot honom. Han nickar instämmande, men hinner inte svara innan jag fortsätter att sätta ord på mina tankar som håller på att kväva mig.
"Tänk vilka händelserika berättelser vi kommer att kunna berätta för våra barn!" slänger jag ur mig med händerna gestikulerandes i vädret. Jag skrattar tyst åt tanken och märker knappt att Anthony har stelnat till. Långsamt sänker jag händerna och tittar på honom. Dimman ha helt skingrats och hans ögon är klara när han ser på mig. Försent kommer jag på mig mitt eget misstag. Tänk vilka händelserika berättelser vi kan berätta för våra barn. Herregud, tänker jag irriterat och förbarmar mig själv.
"Det var absolut inte så jag menade", utbrister jag ursäktande och fäktar vilt med händerna som om jag kunde sudda bort mina ord.
"Jag förstår", mumlar han tyst och vänder sig bort. Förtvivlat står jag kvar. Oförmögen att kunna radera mina ord.
"Du kan gå och kolla om Ava behöver hjälp i köket."
Jag vill ta tag i honom för att få honom att förstå mitt misstag, men även jag inser att det bara hade förvärrat saker. Tyst står jag och tittar på hans breda rygg. Varför är jag du så dum? skriker jag åt mig själv inombords.
Jag nickar tyst och vänder mig om mot dörren med en stor klump i halsen. Sakta går jag ut ur ladugården. Rädd för vad jag skulle göra om jag stannade kvar.