Världen under ytan

Del 61 - Tack och farväl

"De två svåraste orden att säga i livet är hej för första gången och hejdå för den sista gången." - @baraord

❈
Cassandra Fox

"Cassandra? Anthony?" Avas röst låter spänd när hon ropar på oss från nedervåningen av vår lilla röda stuga med de vita husknutarna.  
   Anthony sätter sig käpprakt upp i sängen med varenda muskel på helspänn. Själv sträcker jag på armarna över huvudet och skakar av mig sömnens spår. Ava brukar aldrig väcka oss.
   Tanken får mig att reagera. Anthony har smugit fram till trappen och kikar ner. Jag lämnar tryggheten under täcket och letar mig upp ur sängen. Tyst smyger jag fram bakom honom, stel som en pinne. I dörröppningen står Ava med ryggen vänd mot oss och pratar med någon utanför. Jag kan inte höra vad de säger.
   Anthony vänder sig om mot mig och puttar bort mig från trappan så att de inte kan se oss. Hans hår står åt alla håll och kanter och han har spår i ansiktet efter en djup sömn. Med bar överkropp håller han om båda mina armar och ser allvarligt på mig med en blick som är allt annat än trött.
   "Det är dem."
    Orden får mitt hjärta att hoppa över ett slag. Strupen känns obehagligt trång när jag försöker ta ett djupt andetag. Jag nickar tyst och försöker samla mig. De är här. Revolten. Alice Lockwood. Pappa?
   Anthony ser frågande på mig som om jag fortfarande hade ett val. Jag skakar på huvudet. Det är slut med det. Från och med nu har jag inte råd med att tveka. Då kommer jag bara tänka på vad jag en gång hade här på gården.
   Mitt fokus skiftar och jag är tacksam för att jag fick den sista kvällen igår tillsammans med Ava, Rufus och Anthony framför brasan.
Jag ska bli Ledare, tänker jag och det spritter till i kroppen vid tanken. Långsamt ser jag ner på mig själv. Inga byxor, en stor svart hoodie och ett fågelbo till frisyr. Kanske inte det bästa första intrycket.
   Jag börjar rota i vår lilla byrålåda efter något som kan se mer presentabelt ut. De flesta kläderna är smutsiga och luktar illa av svett och koskit. Jag hör hur Ava säger något till den hon pratar med när stressen kryper sig upp för trappan. Anthony står på något mirakulöst sätt klar och väntar på mig. Jag får på mig ett par svarta jeans och en mörk, löst sittande blus med v-ringning. Med vana händer sätter jag upp mitt hår i en knut i nacken och drar bak luggen som faller fram bakom öronen. Samtidigt som jag rättar till halsbandet går jag fram till Anthony. Han ser på mig med en blick som ser nöjd ut? Ett leende leker i kanten av hans läppar när han sveper med blicken över min kropp.
   Vi ser på varandra i vetskap om att vi aldrig kommer att få återuppleva det vi har varit med om  här på gården. Enda sättet är genom minnena för från och med idag kommer mitt liv vändas upp och ner, igen.
   Jag kastar en sista blick på den obäddade sängen och loftet innan jag börjar gå ner för trappan. Mina grejer ligger kvar bredvid sängen, men jag har inte för avsikt att lämna med en gång. Först är det några grejer jag behöver reda ut.
   Våra steg ner för trappan tycks eka i det lilla huset. Samtalet mellan Ava och personen utanför tystnar och Ava vänder sig mot oss. När jag möter hennes blick tycker jag mig ana stolthet. Jag ger henne ett försynt leende som döljer känslorna som jag har inom mig. Benen är darriga som spaghetti så jag håller mig i räcket för säkerhetsskull. Anthony tycks sväva fram bakom mig för inte ett enda av hans steg låter mot trappstegen. Trots det förnimmer jag ständigt hans närvaro och det i sig är en trygghet.
   Med så mycket mod jag kan uppbåda tar jag det sista steget ner för trappan. På grusplanen står en svävare som säkerligen rymmer upp mot tio personer. Den är målad i en diskret grå nyans. Jag hade förväntat mig att få se Revoltens symbol sitta på dess sida, men den finns inte där. Tio meter ifrån vår lilla stuga står två vakter och det döljer sig säkerligen fler i den grå svävaren. Men det är i dörröppningen som jag får syn på ett välbekant ansikte.
   Jag har bävat och fruktat inför den här stunden. Fantiserat om mängder olika utfall, olika scenarion där vi antingen springer kramande mot varandra eller ser på varandra med hatiska blickar. Istället står vi bara där och betraktar varandra. Mina fötter är som fastklistrade i marken och hjärtat fladdrar vilt likt en flyende fågel. Svetten tränger fram i handflatorna som jag håller tätt tryckta intill kroppen.
   Precis som jag har sett Anthony göra nollställer jag mitt ansikte. Jag tar bort alla tecken på oro, rädsla och glädje. Kvar finns bara en neutral mask som är oläslig. Precis som jag vill ha det när jag ser på Alice Lockwood för första gången.
   Varnande ord viskas i mitt huvud när jag ser henne buga lätt i dörröppningen. Gesten får mig att må illa och vilja kräkas men jag tvingar mig själv att stå stilla med ett neutralt ansikte som inte avslöjar något.
   "Cassandra. Anthony", säger hon och flyttar blicken till snett bakom mig där Anthony står. 
   Stämningen är tryckt. Jag kan nästan känna hur luften dallrar. Kall luft svämmar in i huset när dörren står på vid gavel. Trots det vill jag inte bjuda in henne för att få dörren stängd.
Ava står nervöst vid dörren och flackar med blicken fram och tillbaka mellan oss som om hon försöker läsa av hela situationen. Jag låter inte min blick flacka på samma sätt. Min blick vilar hela tiden på Miss Lockwood.
   Det gör ont i mig att hon ser så oerhört bekant ut. Jag hade förväntat mig någon sorts förändring nu när jag fått reda på hennes sanna jag. Hennes ögon är fortfarande vänligt kolafärgade och det mörka håret hänger i en lång fläta över hennes axel. Till slut slår hon ner blicken. Om det är ytterligare en teater eller ej vet jag inte.
   "Cassandra..." Hon ser på mig med bedjande blick. Hon säger inte ordet högt, men vi alla känner hur det hänger i luften. Snälla.
   Jag höjer ett ögonbryn som för att mana på henne att fortsätta. Gesten får henne att se plågad ut, rent av förkrossad. Jag behandlar henne som om jag inte känner henne. På det sättet som en fullkomlig främling förtjänar att bli behandlad. Jag släppte in henne en gång, men kommer inte göra det lika lätt en andra.
   Hon knyter händerna framför sig och släpper ut en lång suck. Jag börjar nästan himla med ögonen åt hennes dramatiska skådespel.
   "Kan vi prata?" Orden är fyllda med sorg och ångest. Jag måste säga att jag är imponerad över att hon får det att låta så äkta.
   "Självklart."
   "Någon annanstans?" Hon sveper med blicken över Anthony och Ava som genast slår ner blicken.
   "Självklart."
   Jag börjar gå förbi Ava och ut genom dörren. Alice backar undan så att jag kan komma förbi. Hon söker ögonkontakt, men jag ger henne ingen. Bakom mig hör jag hur fler än Miss Lockwoods steg hakar på. Hon kommer upp jämsides med mig och lutar sig närmare för att viska i mitt öra. Hennes doft av pecannötkola och vanilj som jag tidigare förknippat med trygghet får mitt gamla jag att gå sönder i bitar.
   "Kan vi prata själva?" frågar hon försiktigt och sneglar bakåt. Jag tar ett steg åt sidan för att göra avståndet mellan oss större igen. Raskt vänder jag mig om och möter Anthonys guldiga blick. Jag har glömt av hur bitter han kan se ut, men jag antar att även jag återspeglar hans glada humör.
   "Anthony, stanna här."
   Han ser inte glad ut över mina ord. Med en iskall blick granskar han Alice och sveper med den upp och ner för hennes kropp som för att bedöma vilket sorts hot hon skulle kunna utgöra. När blicken riktas mot mig ändras den till nästan bedjande. Jag förväntar mig att han ska protestera när jag vänder mig om, men han står stilla kvar utanför den röda stugan med en brinnande blick när vi går därifrån.
   Tystnaden lägger sig och jag gör inget för att lätta upp stämningen. För att vara ärlig vet jag inte varför jag är så obarmhärtigt iskall mot henne, men det är som om mitt gamla sårade jag inte längre vågar göra minsta misstag. Som om hon redan har fått sin chans.
   Jag kan känna hur hennes blick då och då söker sig till mig, men jag låter mina ögon hela tiden vila rakt framför mig. I jämn takt går jag fram över grusplanen. Min första tanke var att vi skulle prata uppe på kullen, men jag vill inte visa henne en så personlig plats. Dessutom får höjden och utsikten mig att tänka på takplatsen uppe på High Hearts street som hon för länge sedan visat mig. Den får mig att tänka på bra minnen. Falska minnen.
    Det slutar med att vi sätter oss på neutral mark. På en bänk utanför Avas hus. Ett ställe där det här minnet inte kan förstöra några andra. Jag vänder mig om mot henne och möter hennes kolafärgade ögon.
   "Jag är verkligen ledsen att säga det, men som det ser ut nu har vi lite bråttom. En svävare här verkar dra till sig en hel del uppmärksamhet." Hennes röst klingar falskt. Bänken under mig är kall och fuktig. Hela situationen får mig att tänka på när hon för första gången berättade vem hon var och vad jag skulle bli.
   "Revolten har ju ett högkvarter här nu för tiden, så det ska nog inte vara ett alltför stort problem", svarar jag svalt. Den spydiga kommentaren får henne att rygga undan och se på mig som om det plötsligt är hon som inte känner mig. Den anklagande blicken får ilskan att börja pyra inom mig.
   "Men om vi nu har så bråttom så ska jag inte förstöra ert noga planerade schema. Jag har bestämt mig för att gå med på att bli er Ledare. Om du frågar mig så är det hela lite luddigt, men ni har säkert planerat in att klargöra allt någonstans."
   Jag vet inte var all hånfullhet kommer ifrån. Det känns som om någon annan har tagit över mina handlingar och att jag bara kan se vad den personen gör genom två titthål. Kanske är det den sårade flickan från Dallas som vill ha någon form av hämnd.
   "Först och främst, får jag avgå från Ledarposten ifall jag vill det?"
   Alice ser på mig med en blick som om jag precis ryckt bort ett plåster som suttit väl fastklistrat. Hon rätar på sig för att samla sig själv. Bäst att hon gör det så att jag kan få svar på min frågor.
   "Det har aldrig skett förut, men ja det kan du."
   "Bra", säger jag och låtsas fundera på nästa fråga trots att jag redan gjort listan klar.
   "Kommer Anthony att få följa med mig?" Alice ser på mig med bedjande ögon, som för att nå mitt gamla jag. Den som avgudade henne.
   "Ja, om det är det du vill. Han kan säkerligen hjälpa till med dina träningar, men om jag känner honom rätt så misstänker jag att han redan har börjat med dem", svarar hon och ser på mig som om hon kan se allt han har utsatt mig för. Jag antar att hans träning har gett resultat för så här rakryggad och med så här stadig röst hade jag inte kunnat tala med för bara några månader sedan.
   Jag svarar inte på henne påstående utan fortsätter vidare till nästa fråga. "
   Kommer ni på något sätt att straffa honom för det han har gjort?"
   Orden hänger tunga i luften. Hjärtat börjar slå hårdare i takt med att vinden friskar i. Den här frågan är den viktigaste för mig.
   Alice ser på mig med oförstående blick. Ögonbrynen är sammandragna och munnen lätt öppen.
   "Varför skulle vi göra det?"
   Lättnaden sköljer över mig. Jag håller på att slappna av, men påminner snabbt mig själv om vem det är som sitter framför mig.
   "För att han tog bort mig från er."
   Miss Lockwood skakar på huvudet som om jag vore ett oförstående barn. Hennes blick mjuknar när hon ser på mig igen. Jag gillar det inte.
   "Han gjorde bara det han trodde var bäst för sin Ledare. Så länge det inte är något olagligt kommer varken du eller han att bli straffad för det."
Bra, tänker jag lättat. Lite av spänningen släpper i axlarna. Trots att jag har så många frågor har jag bara ett krav kvar. Miss Lockwood ser aningen oroad ut inför mina kommande ord.
   "Jag går med på att bli er Ledare om ni låter Alexa, min handdator få en androidkropp." Alice ser oförstående på mig. Tillsist släpper hon i från sig ett förvånat skratt.
   "Var det bara det? Du behöver inte få det att låta så dramatiskt, Cass." Det gamla smeknamnet känns som knivhugg rakt i hjärtat. Det river upp det sår jag har spenderat månader på att läka. Smärtan kommer tillbaka med full kraft, som om det var igår jag fick reda på att vår vänskap inte var något mer än en lögn. Alice tycks inse sitt misstag alldeles försent.
   "Kalla mig aldrig det igen." Med varenda muskel på helspänn som om de skulle kunna skydda mig från hennes verbala attacker ser jag på henne. Hon nickar tyst till svar med axlar som snart kommer nudda marken.
   Under tystnad går vi tillbaka till stugan och de andra. Alice går bakom mig med sänkt blick. Känslan som omger oss är densamma som när någon har dött.
   Anthony står otåligt och väntar på oss i dörröppningen. Han lutar sig mot dörrkarmen med armarna i kors och foten trummande mot tröskeln. När han får syn på oss rätar han drastiskt på sig. När jag kommer fram till dörren fortsätter jag att gå inåt samtidigt som jag säger till honom att det är dags att dra härifrån. Precis innan jag ska gå upp för trappan vänder jag mig om. Alice står med ena foten innanför dörren och den andra fortfarande ute i kylan. Hon stannar mitt i steget när jag möter hennes blick.
   "Du kan stanna utanför."
   Jag hinner precis se hennes sårade blick när hon moloket tar ett steg tillbaka och går ut i den bitande kylan. Mitt hjärta kränger till när jag ser hennes reaktion på mina hårda ord, men jag skjuter undan tanken och skuldkänslorna och fortsätter uppför trappan och vidare upp till loftet. Anthony följer tyst efter mig och säger inte ett enda ord. Med samma iskalla attityd drar jag fram min svarta sportbag och börjar trycka ner alla mina tillhörigheter där i. Stannar jag upp och ser mig omkring i rummet som jag spenderat mina nätter i här på gården kommer tårarna att börja falla. Jag har inte råd att visa mig svag nu.
   Min klädkollektion bestående av Avas och min egna kläder hemifrån åker ner i väskan. Ett för ett plockar jag ner fotona som vi hängt upp. Jag försöker att inte titta på bilderna, men jag får ändå upp de på näthinnan. Bilden från Anthonys födelsedag då jag överraskade honom med kartan, första bilden i skjulet med den nyfunna kameran, alla fyra uppradade framför gården, en bild på mig när jag sover och en till på mig när jag frustrerat försöker lära mig att skriva. Så många fina minnen har skapats här. Minnen jag aldrig kommer att glömma eller få uppleva igen. Trots att tiden är över här är jag tacksam för den. Men det bränner ändå bakom ögonlocken när jag försiktigt lägger ner fotona och drar igen väskan. Därmed drar jag också igen tillförseln av nya minnen, nya foton från Avas gård.
   Jag ser mig om i rummet en sista gång. Tårarna är hotande nära. Jag stänger ögonen och blundar. Memorerar bilden av vårt loft, vår stuga och Avas gård. Till slut öppnar jag ögonen och möter Anthonys guldiga blick.
   "Redo?"
   Jag vill skaka på huvudet och säga att jag aldrig kommer att bli redo för något sådant här. Farväl kommer alltid att vara hemska.
   Vi går ner för trappan. Dörren är stängd och Ava väntar på oss i hallen. När jag får syn på henne börjar tillsist tårarna att falla. Brännheta tårar trillar ner för mina kinder när jag omfamnar henne och drar in hennes ljuvliga doft en sista gång. Tårarna flödar och tycks aldrig ta slut. Snörvlande drar jag mig undan och möter hennes blick. Hennes ögon är blanka när hon ser på mig.
   Med sina valkiga arbetarhänder torkar hon bort tårarna från min kind och möter min blick. Hon behöver inte säga något. Vi vet båda vad vi betyder för varandra, men det betyder inte att det gör det lättare att lämna varandra.
   Jag kastar mig in i hennes famn en sista gång. Jag vill inte att det ska vara sista gången. Jag är glad att jag tog beslutet att lämna Miss Lockwood utanför så att hon inte kan se min snoriga näsa och tårarna som rinner nerför mina kinder när jag till slut släpper Ava.
   "Var modig, min starka Sandra"
   Med de orden lämnar jag Ava och Rufus i den lilla stugan. Jag vinkar hejdå till dem och tvingar tårarna som vill komma ut att stanna kvar. Saknaden efter dem värker redan i bröstet. En värk som jag kommer behöva ta med mig och leva med.
   Om och om upprepar jag orden för mitt inre. Modig, Sandra. Jag torkar bort tårarna och snoret. Anthony lägger en stödjande hand på min rygg när jag öppnar dörren. Utanför står Alice kvar med röd näsa och armarna huttrande runt om sig för att hålla värmen i den bittra kylan. Spåren av tårarna på mina kinder fryser till is och så gör även jag. Inga mer tårar ska falla idag.
   Än en gång försöker hon möta min blick när jag går förbi henne. Som ett tyst liktåg går jag, Anthony och Alice på led. Jag vågar inte vända mig om och se på Ava som står i dörröppningen med Rufus bredvid sig vars svans inte längre viftar.
   De två vakterna står med varsitt vapen i handen. Åsynen av de är främmande för mig. När jag närmar mig vänder de sig om och börjar gå vid min sida. Jag håller på att sätta andan i halsen av förvåning. Min instinkt är att se på de båda, men istället går jag med huvudet högt och njuter av den nyfunna känslan av makt. För jag känner mig mäktig när jag med en vakt på var sida och ett led av mina följare bakom mig går in i den grå svävaren. Dörren pyser igen bakom oss och mycket riktigt sitter det fler vakter här inne. Svävaren är inte alls som den vi åkte med till Kontinental. Den här är inte skryt på något sätt utan bara till för att transportera.
   Vakterna slår sig ner på säterna vid den bortre väggen och spänner fast sig med rejäla säkerhetsbälten. Jag räknar till att det nu är fem stycken av dem. Fem stycken vakter som är här för att skydda mig. Trots att jag tror att Anthony hade kunnat göra ett minst lika bra jobb som de alla tillsammans.
    Jag slår mig ner längst ut i kanten av raden med säten som är mittemot vakterna. Ett fönster sitter på min högra sida. Anthony slår sig ner bredvid mig, vilket jag är tacksam för så att jag slipper sitta bredvid Miss Lockwood.
   Jag dimper ner min sportbag på golvet och skjuter in den under min stol som sitter fast i väggen. Förvirrat ser jag ner på det komplicerade säkerhetsbältet. För mig ser det ut som ett olösligt pussel.
   "Ta den stora bygeln och lås fast den i den lilla. Dra sedan banden över bröstet så att de korsar varandra", viskar Anthony i mitt öra. Jag ger honom en tacksam blick och gör som han säger. Tack vare att han gjorde det så diskret slipper jag att skämmas ut inför den nya gruppen som försöker att inte stirra på mig.
   Jag ser mig om i svävaren och räknar personerna runt om mig. Miss Lockwood syns inte till och jag kan inte heller se den som styr skeppet. De fem vakterna sitter mittemot mig och Anthony. Stolsraderna består av sex platser, vilket betyder att det finns en ledig plats bland vakterna och fyra lediga på min och Anthonys rad. Av någon anledning är det just den stolen mittemot mig som är ledig på vakternas rad.
   Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och hela situationen känns överväldigande. Miss Lockwood kommer gående med bestämda steg ut från det jag tror är själva cockpiten. När hon fortsätter förbi min och Anthonys rad fylls jag av lättnad som snabbt försvinner när hon sätter sig på den lediga platsen mitt emot mig. Sur smak fyller min mun när jag ser hur hon smidigt sätter på sig säkerhetsbältet. Jag försöker finna någon annan plats att vila min blick och gör misstaget att se ut genom fönstret. Motorerna startar med ett lågmält vrål som övergår i små vibrationer. Fönstret vetter ut mot vår stuga. I dörröppningen står fortfarande Ava och Rufus kvar. Ava ser på mig med ett sorgset leende som säger tack och farväl. Var modig, min starka Sandra.
   Det gör så fruktansvärt ont när planet lyfter och jag ser hur vi lämnar gården med Ava och Rufus. Jag tänker på alla fina minnen som har skapats här. Jag ska vara tacksam för dem, tänker jag och försöker mota bort sorgen jag känner. Smärtan som bolmar upp i mitt bröst likt ett svampmoln.
   För första gången i mitt liv ser jag snö falla, men känslan när jag se de vita flingorna dala överväger inte den smärtsamma värk som uppstått i mitt hjärta. Det sista jag ser av gården är hur Ava lyfter sin hand i ett sista farväl. Jag hinner inte vinka tillbaka innan vi glider in i molnen och flyger iväg.