Världen under ytan

Del 8 - Att kyssa sin Ledare

Att kyssa sin Ledare, vad tänkte jag med? Att ta hand om henne och kyssa henne är inte samma sak. Jag kan skydda henne utan att släppa in henne, förbi min murar. Jag måste skydda henne utan allt det där, utan kärlek.

❈
Cassandra Fox

Min mage är en uppsvälld ballong. Full av söta kolor. Gröna kolapapper ligger i högar runt omkring mig när ger ifrån mig en ljudlig rap och klappar min fulla mage. Den söta smaken fyller fortfarande min mun och de segaste bitarna sitter kvar i tänderna. Jag tar en sista klunk vatten och minnet av farfar kommer än en gång upp i mitt huvud. Harry's sega kolor kommer jag alltid att förknippa med honom.
   Mina ögonlock är tunga när jag smackande lutar jag huvudet bakåt i soffan. Jag hade kunnat vänja mig med att vistas i den här lägenheten. Den är väldigt bekväm, tänker jag och stänger sakta ögonen tillbakalutad.
   Där jag slappt ligger nedsjunken, oförmögen att resa mig hör jag plötsligt ett hest skratt. Jag sätter mig käpprakt upp och blinkar sömnen ur ögonen. Framför mig står han nonchalant med händerna i fickorna och flinar åt mig. Med ens blir jag medveten om hur förskräcklig jag måste se ut. Rufsigt oborstat hår, uppsvälld mage, påsar under ögonen, blåmärken, skrapsår och fuktiga kläder från gårdagen. Rodnaden tar över mitt ansikte och generat stirrar jag ner i en fluffig matta och spelar plötsligt väldigt intresserad av den.
   "De där var antagligen för gamla", hör jag honom säga med sin hesa, raspiga röst. Jag kikar upp för att se vad han menar. Hans blick är riktad mot alla de kolapappren som ligger i högar runt omkring mig. Rodnaden på mina kinder djupnar drastiskt. Jag kan föreställa mig hur jag ser ut. En röd och ovårdad tomat.
   "Vart har du varit?", frågar jag i ett fåfängt försök att få bort uppmärksamheten från mig.
   "Ett ärende."
Han vill uppenbarligen inte prata mer om saken. Jag nickar tyst för mig själv och ser mig om i rummet. Tystnaden är brutal. Kvävande som en snara som sakta dras åt runt halsen. Min hjärna arbetar febrilt för att komma på något att säga som kan göra det lite lättare att andas. Han står fortfarande med händerna i fickan och har inte tagit blicken från mig än. Jag skruvat på mig under tyngden av hans gyllene ögon. Vad är det han ser när han tittar på mig?
   "Hur mår du?" Anthony bryter äntligen den stela tystnaden.
    "Utöver att ha blivit slagen av en hel hop med galna människor och blivit förd till en okänd mans lägenhet som har sett mig spritt språngande naken, så mår jag förvånansvärt bra", svarar jag sarkastiskt. "Själv?"
Han ser på mig med guldfärgade ögon. Trots att han inte flinar ser jag att han inte är långt från. Tanken av mig själv i mina slitna underkläder roar tydligen honom.
   "Jag var tvungen att se var du var skadad." Hans ansikte förändras och blir istället mörkt. Som om tanken faktisk oroade honom.
   "Ja, på det viset", mumlar jag och vägrar att se på honom i förödmjukelse.
   "Apropå dina skador tror jag att det är dags att lägga om dem", säger han och tittar ner på mig med mjuka ögon. "Om det är okej för dig såklart", tillägger han. Plötsligt gör den bultande armen sig påmind och trots att jag inte vill visa mig mer sårbar än vad jag redan har gjort inser jag att jag behöver bli omplåstrad. Det gör faktiskt ganska ont när jag tänker efter.
   "Okej."
   "Kom."
   Han börjar gå mot korridoren som jag kom ifrån. Jag reser mig tveksamt upp och följer efter honom på några meters avstånd. Jag tassar fram på tår medan jag iakttar honom. Hans axlar är breda och gestalten enorm. Det mörka håret lockar sig i nacken och trots att han har ryggen mot mig kan jag känna hans brännande blick. Jag sänker blicken som om han kunde se att jag tittade på honom.
   Vi kommer slutligen till sovrummet. Den breda sängen breder ut sig framför oss och återupplivar den kvävande atmosfären.
   "Sätt dig", säger han och pekar på sängen som jag har tillbringat natten i. Tveksamt står jag kvar, ovillig att sätta mig i hans säng trots att jag har sovit hela natten där. Han noterar min tveksamhet och ser på mig bedjande blick.
   "Jag ska inte göra dig illa."
Hans guldfärgade ögon har mig i sitt grepp. Anthony står en bit ifrån sängen som för att säga att han inte vill tvinga mig till något. Med dånande hjärtslag  går jag fram till bädden och slår mig ner längst ut på kanten. Att jag lämnade sängen obäddad bakom mig gör situationen bara värre.
   Han nickar gillande åt mig och går in i badrummet. Kvar sitter jag på hans säng som doftar av vind och rökelse. Plötsligt förstår jag att det är så han måste lukta. Fritt och betryggande.
   Jag hör hur han rotar runt där inne och efter en stund kommer han ut igen med famnen full av saker. Han lägger ner grejerna på golvet och sätter sig på knä framför mig.
Framför mig har jag en storvuxen och ursnygg man, han har sett mig i bara mina underkläder och jag har sovit i hans säng. Vad hände Cassandra? frågar jag mig själv.
   "Kan du dra upp din tröjärm?" frågar han hest och vägrar att möta min blick. Jag lyder hans order och drar försiktigt upp den. Jag kan inte låta bli att grimasera när jag råkar stöta till min skada.
   "Försiktigt", säger han tyst och följer mina rörelser. Varsamt tar han min arm i sina händer och börjar linda upp bandaget som jag antar han så försiktigt lagt om. För varje lager han surrar bort blir blodfläcken större. Till slut lättas trycket från min arm och jag får syn på snittet som döljer sig där under. Det breder ut sig över min biceps och är en decimeter långt. Huden runt om är ilsket röd men såret är fint skuret.
  Anthonys fingrar nuddar min hud och jag kan inte hejda rysningen som går genom min kropp. Det var länge sedan någon pysslade om mig med sådan varsamhet.
   Det enda som hörs är våra andetag och hans tysta varsamma arbete. Han öppnar en burk med en salva som doftar aloe vera, eukalyptus och något jag inte kan namnge. Med fulländad  precision lägger han på salvan på mitt sår. Kylan av krämen är välkomnad och lugnar genast mitt brännande sår. Med vana händer tar han upp bandaget och börjar linda det runt min arm. Det märks att han har gjort det här förut. Lindar han om sig själv efter slagsmålen som han ger sig in i?
   "Vad gjorde du där igår?" Jag frågar det försiktigt och kikar på honom genom mitt hår som hänger ner i ansiktet. Trots att han sitter på knä framför mig är vi nästan lika långa. Hans blick möter inte min utan är fokuserad på mitt sår.
   "Jag hade kunnat fråga dig detsamma."
   Med hopdragna ögonbryn ser jag fundersamt på honom. Vem är han egentligen? En kille som bor på andra sidan bron, slåss på andra sidan bron med ögon badande i guld och en brinnande ilska. Han fortsätter att lägga om min arm under tystnad och jag kan inte låta bli att njuta av hans beröring.
   "Känner du och Liz varandra?" Varför skakar min röst?
Utan ett ord fortsätter han lägga om mitt sår och jag börjar tveka på om han tänker svara. Men precis som förra gången kommer det till sist.
   "Liz?" frågar han. Jag ska precis svara när han fortsätter. "Juste det. Liz, var det ja." Det ser ut som han har svalt en citron. Har de haft en relation tidigare? Med huvudet på sne kikar jag ner på honom medan hans händer flinkt jobbar med mitt sår.
   "Så ni känner alltså varandra?" frågar jag försiktigt. Jag ropar förskräckt till då han plötsligt lindat åt bandaget för hårt. Har de bråkat?
   "Förlåt mig. Det är inte ditt fel att vi inte kommer så bra överens", svarar han tyst. Försiktigare än tidigare fortsätter han att linda mitt bandage. Hans mjuka fingrar nuddar min hud då och då. Rysningar av välbehag går genom min kropp i kombination med stötar av smärta från min arm. Jag vill inte att hans beröring ska ta slut.
   Vi fortsätter under tystnad och jag ser på medan han arbetar. Jag kan inte låta bli att beundra hans skicklighet. Efter några minuters tystnad är det han som bryter den.
   "Det var tur att det var en vass och ren kniv", muttrar han och virar bandaget ett sista varv. "Annars hade det kunnat bli infekterat." Armen känns betydligt bättre nu med den läkande salvan på.
   "Du skulle inte gett dig in i ringen", säger han till slut och ser på mig med trötta guldiga ögon. "Det hade kunnat sluta mycket värre." Minnesfragment av den kvava lokalen och den vildsinta folkmassan svischar förbi.
   "Jag trodde att han skulle skada dig", erkänner jag med rodnade kinder och skenande puls. Jag kan inte rikta blicken nedåt för där sitter han. Jag kan inte titta rakt fram för där finns de guldfärgade ögonen som ser allt. Det slutar med att jag flackar runt med blicken i rummet på sök efter en plats att vila den på.
Jag kan känna hans brännande blick. Rodnaden börjar leta sig tillbaka igen. Vi sitter där alldeles tysta. Jag i hans säng med honom framför mig på knä.
   "De hade kunnat göra dig än mer illa", fortsätter han envetet. Plötsligt irriterad möter jag hans blick.
   "Varför hoppade de ens på mig från början? Jag ville ju bara se till att du inte blev skadad." Jag lägger mina armar i kors och blänger på honom.
   "Det är det som är grejen. När två personer har gett sig in i ringen får de klara sig själva. Den som klarar sig bäst vinner. Folkhopen som attackerad dig var de som hade satsat pengar på min motståndare. De ansåg antagligen att du uppehöll honom så att jag kunde utnyttja det. Det hela är ett spel. Har man gett sig in i leken får man leken tåla", svarar han mig lugnt. Att han pratar med mig som om jag vore ett envist barn förargar mig bara ännu mer.
   "Men det är ju löjligt! Varför ska man satsa pengar på ett slagsmål?", utbrister jag och gestikulerar vilt med armarna i luften. "Varför vill du ens slåss?"
   "Det är en bra fråga. En fråga jag tror att jag tyvärr inte kan svara på."
   Frustrationen över det hela lägger sig och med en uppgiven suck låter jag mina armar falla.
   "Förlåt", mumlar jag och sneglar ner på honom. Med höjda ögonbryn möter han min blick och det enda jag kan se är de guldfärgade ögonen. De allvarliga ögonen som badar i guld. Ögonen inget eller ingen kan undgå.
   Precis som första gången vi fick ögonkontakt kan jag inte slita mig därifrån. Hans allvarsamma blick har mig i sitt grepp och de drar sakta andan ur mig.
   "Du har inget att säga förlåt för", muttrar han lågt. Rummet runt omkring oss försvinner och det finns bara vi två kvar. Ingen Liz, inget slagsmål eller tvekan. Det är bara jag och ögonen som badar i guld kvar. Av ren reflex fuktar jag mina läppar och blickar ner mot hans fylliga.
   "Anthony, mitt namn. Kan du säga det?" Hans ord är bara en viskning över hans läppar. Det är ingen order utan en begäran. Som om han lagt märke till motståndet jag gjort i att kalla honom vid hans namn.
   "Varför?"
   Hans blick bränner igenom mig och plötsligt är hela jag blottad. Hela jag är synlig för honom.
   "Jag vill höra det från din mun."
   Hans mörka hår hänger ner i pannan och jag kan inte släppa honom med blicken. Försiktigt öppnar jag munnen, som ett litet barn som försöker uttala ett nytt ord.
   "Okej, Anthony."
   Min röst är darrig. När säger namnet som jag undanhållit för mig och honom frigörs något i hans kropp. Försvarsmurar raseras och kvar finns en oskyldig pojke som bara vill alla väl.  
   Han sluter sina ögon. Det mörka ögonfransarna är långa och landar mjukt på hans kind.
   "Igen." Hans röst är alldeles hes och får en rysning att skälva genom min kropp när ljudvågorna som han har skapat tar sig in i mitt öra. Vågorna som vidarebefordras till min hjärtan som njuter av ljudet av hans röst.
   Jag har aldrig varit med en kille förut och här sitter jag med honom. En person som är med i slagsmål och förvarar sig med murar högre än Dallas skyskrapor. Men just idag, i denna stund är murarna nere och framför mig sitter en liten pojke som behövt bli vuxen alldeles för tidigt.
   "Anthony."
   Hans ansikte är så oskyldigt där han sitter framför mig med stängda ögon. Anthonys mun står på glänt och plötsligt kan jag inte längre hejda mig själv. Jag böjer mig fram och kysser honom lätt på hans mjuka läppar. Min första kyss.
   De guldglittrande ögonen öppnas och möter mina. De tar fullkomligt andan ur mig när han lutar sig fram mot mig. Anthony lägger handen mot min kind och för sina läppar mot mina. Jag inser att han besvarar min kyss och det hela tycks bara göra mitt begär större.
   När vi möts far en stöt genom min kropp. Kyssen blir genast mer upphetsad. Hela världen är han. Hans silkeslena hår i mellan mina fingrar, hans lugnande och upphetsande doft i mina näsborrar och hans mjuka och ivriga läppar som möter mina. Mina händer är i hans hår och klöser på hans rygg för att få honom närmare mig. Luften skimrar runt omkring oss. Vi utstrålar hetta och passion. Jag blir medveten om de silkeslena sängkläderna under oss och för sakta in min hand under hans tröja. Min första kyss kan väl även bli min första gång?
   Plötsligt drar han sig undan och försvarsmurarna som är högre än Dallas skyskrapor åker upp igen. Med bultande hjärta ser jag upp på honom. Gyllene ögon möter mina. De är som två öppna portar slås igen med en smäll.
   "Förlåt mig",  mumlar han hest och vänder sig om för att gå därifrån. Jag sitter ensam kvar med bultande hjärta och röda, svullna läppar.