Världen under ytan

Del 27 - Ett djur i en bur

Det är inte bara hans stora gestalt som fyller hela rummet, utan även hans doft. Han vankar av och an som en osalig ande. Ögonen som glittrar som guld, som lika gärna hade kunnat vara en tigers hör inte hemma instängda. Varesig bakom ett galler eller endast en dörr.

❈
Cassandra Fox

"Du" säger jag försiktigt. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med denna nya, hårda Anthony som jag har framför mig. Idag fick jag se en glimt av hans gamla jag och hela min kropp sjöng när han rörde vid mig för att trösta mig. Trots att det var jag som ville att han skulle lära mig allt han kan så kan jag inte låta bli att sakna närheten, ömheten. Finns den fortfarande kvar eller var det bara något jag inbillade mig?
   Han tittar upp på mig och hans guldfärgade ögon slår som vanligt andan ur mig.
   "Igår pratade jag lite med Alexa, min handdator. Hon hade fått tag på ett meddelande mellan min pappa och Revolten." Jag ser genast hur han stelnar till. Hur musklerna spänns och hjärnan börjar gå på högvarv.
   "Här." Jag tar av mig Alexa för att räcka fram henne till honom. Våra händer nuddar varandra när han tar min handdator. En stöt far genom min kropp, men när jag ser på honom för att se om han har känt detsamma så tittar han bara ner på Alexa. Fullt fokuserad på vad som står.
  Besvärat ser jag mig om i rummet. Han tycker antagligen bara att jag är ett litet gråtande barn som behöver tröstas. Han har bara för mycket samvete för att lämna mig.
   När han ger tillbaka Alexa är han helt tyst. Ett dödligt lugn utstrålar från honom. Min kropp håller andan och väntar på hans reaktion. Istället för att säga något spänner han loss sin egna handdator och räcker fram den till mig med en bister min. Förvånat tittar jag på honom för att se någon form av godkännande innan jag tar den släta manicken i mina händer. Medan jag läser meddelandet växer klumpen i magen.

Meddelande mottaget 16:03 från Alice Lockwood den 28:e Augusti

Hej Anthony,
När jag bad dig prata med henne menade jag inte att du skulle fly med henne. Jag vet inte vart ni är, men bara så att du vet så har jag fått i uppdrag att hitta er och ta er tillbaka till Revolten. Förstår du inte att det är hon som ska bli vår framtida Ledare? Hon är ämnad för det. I vilket fall så vet jag att du är för smart för att ha kvar spårningen på era handdatorer, men du ska veta att jag kommer hitta er förr eller senare. Alla städer är hårt bevakade och Revolten finns överallt. Ta hand om henne. Vi vill att hon ska vara helskinnad när hon blir vår Ledare.
Alice Lockwood, Revolten

Förvirrat ger jag tillbaka handdatorn till Anthony.
   "Så till att börja med så är denna Alice Lockwood, Liz?" frågar jag och ser tvivelaktigt på honom. När han nickar lätt till svar så försvinner den sista lilla gnutta hopp som fanns kvar om att detta kanske bara var ett enda stort förjävligt missförstånd.
   "Det räckte alltså inte med att vi hade Revolten efter oss. Såklart ska hon vara den som ska leta rätt på oss", säger jag med rösten drypande av bitterhet. Jag kommer att hitta er förr eller senare. Orden ekar i mitt huvud. Ska jag hålla mig gömd hela livet? Varför är jag värd så mycket besvär? tänker jag besvärat.
"Varför visade du det inte för mig tidigare"? frågar jag lätt irriterat. Anthony tittar nedslaget på mig med sina guldiga ögon glittrandes i det svaga ljuset. Rummet luktar inte bara sköljmedel längre. Hans doft är tydligen lika dominant som hans stora gestalt.
"Jag ville inte att ytterligare en tyngd skulle hänga över dig." Det mörka håret som jag trodde var nästan helt svart kan jag nu skymta bruna nyanser i.
"Tack, antar jag. Men från och med nu måste vi vara ärliga mot varandra. Hur förjävligt det än kan vara. Funkar det?" frågar jag och möter stadigt hans blick.
"Okej" är hans tysta svar.
En stund senare står vi och slåss. Vi både är rastlösa inför ankomsten till Norden. Anthony lär mig nya grepp och visar än en gång hur ömma alla de där svaga punkterna kan bli. Snart kommer jag att kunna peka ut de alla som blåmärken på min kropp.
   Svetten rinner i pannan och jag har satt upp mitt hår i en stram knut för att hålla det ur ansiktet. Min näve flyger mot Anthonys vänstra sida, men blockeras för att sedan dra in mig i hans famn. Snabbt stampar jag på hans tår med min häl innan jag vrider bak hans arm för att komma ur det dödliga greppet. Han ger ifrån sig ett grymtande och jag känner en viss triumf över att lyckas få denna orubbliga best han är att känna smärta.
   Triumfen varar inte länge innan han vräker ner mig på golvet med hela sin tyngd och sätter sig gränsle över mig. Jag minns tydligt hans ord för bara några minuter tidigare. Med tanke på din storlek, så är en av de värsta situationerna för dig att hamna på marken.  
   Såklart utnyttjar han min storlek. Raseriet blommar upp inom mig och jag trycker upp mina höfter så som han har visat mig för att bli av med hans tyngd. Såklart kommer jag ingen vart. Han sitter kvar där och slår till alla de där ömma punkterna och trots att jag vet att han håller igen, så gör det fruktansvärt ont. Med ett vrål lyfter jag på höfterna igen och denna gången lyfter han iallafall några centimeter från marken. Dock är det inte tillräckligt för att få honom av mig. Hans tyngd håller på att kväva mig och jag försöker panikartat att sparka honom bakifrån. Självklart sitter han precis så högt upp så att mina korta ben inte når honom.
   Jag försöker vrida på mig för att skaka honom av mig, men det är lönlöst. Jag kommer ingen vart. Det slutar med att Anthony håller fast mina händer vid sidan av mitt huvud och jag kan inte göra något för att komma ur hans grepp. Frustrerat glor jag på honom.
   "Och där hade du varit körd", säger han och släpper mina händer innan han stiger av mig. Det finns inget som helst intimt med rörelsen, men det är inte heller något jag förväntar mig.
   "Visa mig hur jag ska göra då", muttrar jag irriterat och föser bort en slinga ur ögonen. Han tittar ner på mig och det går inte att se några som helst känslor i hans ansikte. Det mest irriterande är att han knappt ser ansträngd ut.
   "Det ska jag göra", svarar han löjligt lugnt. "Efter att du har gjort din fys."
   Du måste skämta med mig, håller jag på att säga, men när jag får syn på hans blick så förstår jag att han är så långt ifrån att skämta man kan komma.
   Med en fnysning ställer jag mig höftbrett och glor stinkt på honom. Jag tänker iallafall möta detta rakryggat. Så lätt ska han inte få nöta ner mig, tänker jag bestämt.
   "Armhävningar", säger han tveklöst. Ett enda ord och han får mig redan att tappa suget.
   "Glädjedödare", muttrar jag surt.
   "Vad sa du?"
   Hjärtat hoppar till i bröstet när jag ställer mig i plankposition. Hela rummet är tyst och jag känner hans hårda blick på mig.
   "Glädjedödare", säger jag försiktigt. Jag ångrar redan att jag sa det. Varför är du så stor i mun Cassandra?
   "Tur att vi först kommer fram sent ikväll", säger Anthony mörkt och jag inser att jag har en lång, plågsam dag framför mig.
   Utan ett ord till börjar jag göra armhävningar med armar som är trötta efter mer fysisk aktivitet än vad jag någonsin utfört. Jag tvingar mig själv att hålla igen munnen och bara fortsätta. Hur gärna jag än vill ställa mig upp och skrika på honom och berätta hur trött jag är på detta.
   Böj armarna. Sträck ut armarna. När han slutligen är nöjd med antalet armhävningar skakar jag så mycket att jag tvekar på om jag någonsin kommer att kunna lyfta mina armar igen. Hjärtat dunkar hårt i bröstet och hårtestarna som slunkit ur knuten ligger klistrade mot pannan.
   "Situps", säger han kyligt och jag gör som han säger. Ett flertal gånger är jag tvungen att bita mig själv i tungan för att inte skrika åt honom rakt i ansiktet. Det som får mig att fortsätta är raseriet som brinner inom mig.   Beslutsamheten över att visa honom att jag kan.
   Varje gång jag tittar upp på honom när han med armarna i kors stirrar orubbligt ner på mig tar jag i lite extra. Jag ska minsann visa honom vem jag är. Kanske vill jag inte vara Revoltens Ledare, men de vill ha mig som sin Ledare. Någon sorts styrka måste det finnas i mig.
   Magmusklerna bränner och skriker åt mig att sluta. Bh:ns knäppe trycks in i min hud varje gång jag nuddar marken för att sedan bära mig upp igen. Smärtan påminner mig om att fortsätta. På sätt och vis njuter jag av den. Just för att det är en fysisk smärta och inte en psykisk. Inte en smärta på grund av att någon har sårat en.
   Jag gör ytterligare en situp och sedan en till. Anthony står och ser ner på mig med samma uttryckslösa ansiktsuttryck hela tiden. Hans ansikte är helt tomt på känslor, men jag är för fokuserad på att orka fortsätta för att orka fundera över vad han egentligen känner.
   När jag har tappat räkningen på hur många jag har gjort stinker rummet av svett. Men än är vi inte klara på långa vägar. Det ser jag i Anthonys ögon när han blickar ner på mig med armarna i kors över det breda bröstet.
   Jag tappar uppfattning om tid och rum och det enda som finns kvar är mitt bultande hjärta, de brinnande musklerna och Anthonys kyliga ögon. Jag uppfattar knappt att han säger att vi är klara för nu. Jag ligger bara där helt andlös, badandes i mitt eget svett. Inte heller lägger jag märke till när Anthony slinker ut genom den lilla dörren till städskrubben. Jag ligger kvar där på golvet och flåsar. På något sätt tog jag mig igenom det. Timmarna av träning, eller kanske var det bara minuter. Tiden kvittar. Trots att det är över för nu så vet jag att det är långt ifrån över i långa loppet.
   När jag slutligen orkar lyfta på huvudet känner jag stanken. Stanken från mig. Jag rynkar näsan åt den fräna lukten, men bestämmer mig för att det behöver inte göras något åt saken just nu. Lite senare kanske, men just nu tänker jag inte lyfta ett finger till förrän min plågoande är tillbaka.
   När det hörs en knackning på dörren har jag precis samlat tillräckligt med styrka för att sätta mig upp. Med en kraftansträngning reser jag mig upp på darriga ben och släntrar bort till dörren. Utanför står Anthony med mat i famnen. Genast kurrar min mage till svar.
   Jag flyttar mig från dörröppningen så att han kan komma in. Han stänger dörren ljudlöst bakom sig och lägger maten på golvet. Vi sätter oss på var sin sida av högen och jag känner hur det vattnas i munnen. Hur han fått tag i maten orkar jag inte bry mig om att fråga. Jag tittar snabbt upp på Anthony och hinner få syn på att han nästan omärkligt rynkar på näsan. Tydligen tycker inte han heller att det luktar så gott här inne.
   "Du får faktiskt skylla dig själv", säger jag och tar en kycklingklubba i handen. Den doftar mer än ljuvligt.
   "Vad menar du?" Hans mörka röst bullrar i den lilla städskrubben. Jag tar en stor tugga och låter köttet åka runt i munnen ett bra tag innan jag svarar på hans fråga.
   "Jag ser att du inte tycker att det luktar så väldans gott här inne, men det är faktiskt ditt eget fel." Jag kollar anklagande på honom innan jag tar ytterligare en tugga av den utsökta köttbiten. Han ger ifrån sig ett klumpigt grymtande innan han själv tar en av kycklingklubborna.
   "Du behöver få svettas lite", svarar han efter en tugga av kycklingen. Jag rycker på axlarna till svar och lägger all min fokus på maten framför oss. Hur kunde jag inte uppskatta mat mer förut?

       ➹

Rastlöst väntar vi på att få komma fram. Tiden tycks krypa fram. Anthony vaknar av och an och beter sig som en osalig ande. Den bekymrade rynkan framträder skarpt mellan hans markanta ögonbryn. Vi behöver komma ut från det här rummet snart. Det är som om Antony slukar upp allt utrymme som finns i det lilla rummet. Han är som ett vilddjur i en bur. Jag bestämmer mig för att försöka få honom på andra tankar.
   "Vad är planen när vi kommer fram?" frågar jag nonchalant medan jag sätter upp mitt hår i en stram knut. Jag har upptäckt att det är en väldigt passande frisyr när man ständigt kan bli attackerad av en enorm best.
   Stanken var så förfärligt förut att jag tvingades till att byta tröja och tvätta mig så gott jag kunde inne på en av toaletterna. En äldre dam hade kollat snett på mig när jag stod iförd bara behå hängandes över handfatet, men jag blängde bara surt tillbaka på henne.
   "Vi kommer att gå i hamn i Swendway sent ikväll. Vi måste sova någonstans, men sedan måste vi tidigt iväg för att ta oss bort från hamnen", svarar han tonlöst medan han går fram och tillbaka från ena sidan av rummet till andra.
   "Vet du vart vi kan slå rot, eller kommer vi ständigt att behöva röra på oss?" frågar jag dels för att jag vill ha reda på svaret, men också för att få honom att fortsätta prata. Då får jag i alla fall ett hum om vad han tänker på. Annars är det omöjligt att ta sig in i hans bubbla.
   "Det bästa hade väl varit om vi hittade ett ställe där vi kunde bo gratis. Ett ställe som har tillgång till allt vi behöver, men som också är tryggt. Om Revolten kommer så är det bästa försvar vi kan ha att vi kan området."
   Han sa det inte högt, men jag förstod det ändå. Om vi bor på ett ställe som vi kan utan och innan blir det även lättare för honom att sedan lämna mig.
   Jag petar med fingret på min sko medan tankarna flyger runt i huvudet. Ikväll kommer vi fram till Norden. Norden.
   "Jag har knappt varit i Norden tidigare, men vare sig Förenta eller Revolten är särskilt starkt där. Swendway har alltid hållit sig utanför konflikter och aldrig riktigt yttrat sig i politiska åsikter, så vi får se vad vi möts av när vi kommer fram", säger han monotont som för att lugna sig själv. Jag nickar bara instämmande medan jag fortsätter att peta med mina skosnören. Hela kroppen värker efter Anthonys begäran, men jag kan heller inte njuta av stillheten när han går fram och tillbaka i rummet som en skållad rått.
Han stannar plötsligt upp mitt i ett steg och jag tittar förvånat upp mot honom.
   "Gå och tvätta dina kläder i ett av handfaten så kanske de hinner torka innan vi är framme." Det är mer en befallning än ett förslag.
Irriterat ställer jag mig upp med värkande ben. Jag måste bita mig i tungan för att inte fräsa åt honom. Denna båten har dragit fram hans mindre älskvärda sidor. Frustrerat tar jag min väska över axeln och lämnar Anthony vankandes bakom mig utan ett ord.