Världen under ytan

Del 38 - Orosmoln

Orosmoln som gör tankarna dimmiga. Orosmoln som hindrar solens strålar från att tränga igenom.

⚚
Anthony Cowen

Sakta vaknar mitt sinne till liv. Med stängda ögon lyssnar jag och tar in omgivningen. Utan att ha kollat klockan vet jag att det är senare än vad jag brukar gå upp vid. Bredvid mig hör jag tunga andetag. Långsamt öppnar jag ögonen och tittar in i hennes nacke. Mörkt och rufsigt hår kittlar mig i ansiktet. Försiktigt stryker jag undan det och drar in hennes doft. För en gångs skull ligger vi båda under täcket. Kanske på grund av den närhet vi har delat under natten.
   Försiktigt vänder jag mig om på rygg och gnuggar sömnen ur ögonen. Ryggen knakar och musklerna väcks till liv. Solljus strålar in genom glipan mellan gardinen och fönstret. Stugan ligger lugn och stilla som ett hav där vågorna ännu inte vaknat till liv. Det enda som hörs är Cassandras tunga andetag och suckar. Än en gång sveper jag med blicken över henne. Hon ligger med benen uppdragna mot bröstet och ansiktet nerborrat i kudden. På sig har hon en stor och svart hoodie. Min hoodie.
   Ikväll ska vi till Ninos. Swendway ska hålla ett möte med Revolten. Vad kan ett självständigt land som Swendway vilja diskutera med Revolten?
   Jag tittar upp i taket och på plankorna som är målade i vit färg. Ikväll kommer hon att ha på sig klänningen igen, vilket kommer göra det svårare att hålla fokus på vårt riktiga uppdrag. Med en suck drar jag handen genom håret och hör hur Cassandra stönar bredvid mig. Med ett sömnigt läte vänder hon sig om. Ett mosigt ansikte och ett fågelbo på huvudet kikar på mig med gröna ögon. Den lilla näsan är röd efter att ha varit nerborrad i kudden och ögonlocken tunga. Med en stor gäspning sträcker hon armarna över huvudet.
   "Godmorgon", mumlar hon slött. Cassandra gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig sakta om i rummet som för att minnas. Igår berättade jag något jag aldrig berättat för någon. Att berätta det var något av det svåraste jag har gjort, men inom mig har också en sten lättat från mitt hjärta. Trots att Revolten har varit mitt hem så länge har jag aldrig pratat om mitt förflutna med dem. De alla visste om det, men det var aldrig något att prata om.
   Jag vänder mig om så att jag ligger med ansiktet mot henne. Jag räknar fräknarna på hennes näsa och kastar en snabb blick på de mörkröda läpparna.
   "Idag är en viktig dag", säger jag för att distrahera mig själv från det faktum att vi ligger i samma säng. Genom mina dagar har jag delat säng med många kvinnor, men aldrig på det här sättet. Mitt hjärta har aldrig bultat frenetiskt i bröstet av deras blickar.
   "Som om jag skulle glömma", muttrar hon.  
   För ett ögonblick lägger sig tystnaden som ett varmt täcke över oss. De gröna ögonen får mig att vilja stryka undan hårslingan som letat sig fram. Jag hade kunnat stirra in i dem i timmar. När hon öppnar munnen och drar in ett skakigt andetag brister något inom mig. Förbjudet område. Förbjudet område. Förbjudet område.
   Pappas ord kommer än en gång till mig. Kärleken gör en svag. Jag försöker hålla kvar vid hans ord, men Cassandras egna ord från igår ekar som skrik i mitt huvud. Jag tror inte att kärleken bara är en svaghet. Jag tror att den kan göra en stark. Jag vill så gärna tro på de orden, men det går inte. Inte om jag ska kunna hålla fokus under kvällens uppdrag.
   Med en suck vänder jag mig bort från henne och sätter mig upp. Jag går fram till den lilla byrålådan och drar ut min låda som gnisslar till svar. Jag drar en välanvänd t-shirt över huvudet och sätter på mig mina jeans. På golvet ligger min läderväska med det mesta av mina tillhörigheter nerpackade i, så att det bara är att ta den och sticka om något skulle inträffa.
   "Ta på dig något bekvämt. Vi ska träna", säger jag och vänder mig om mot henne. Jag hinner precis se hur hennes ögon hastigt sluts. Långsamt går jag fram till sängen och granskar henne där hon ligger med hårt slutna ögon. Alldeles för hårt slutna för att de skulle vara sovande.
   "Cassandra", säger jag menade. Ingen reaktion förutom att ögonen kanske trycks ihop aningen hårdare. På behörigt avstånd tittar jag på henne och på det mörka rufsiga håret.
   "Om du inte går upp nu så kommer du inte att få det lättare sedan under träningen", säger jag och lägger nöjt armarna i kors över bröstet. Det borde få upp henne.
   Mycket riktigt så öppnas ögonen på glänt och hon blänger på mig. Jag ser likadant tillbaka på henne och en kamp utväxlas mellan våra blickar. Tillslut ger hon upp och sätter sig upp med en suck.
  "Måste jag?"
   "Vad det inte du som ville att jag skulle lära dig allt jag kan?" kontrar jag. Hon himlar dramatisk med ögonen och mumlar fram ett medkännande.
   "Då kan vi börja med att lära dig att komma upp ur sängen självmant på morgnarna", säger jag och vänder mig om mot trappan. Bakom mig känner jag hur hon stinkt stirrar in i min rygg. Om blickar bara kunde döda. Med ett flin går jag ner för trappan och ropar bakom mig:   
   "Vi ses om fem!"
   Sju minuter och trettiotre sekunder senare för att vara exakt kommer Cassandra släpandes ner för trappan. Min hoodie är borta och ersatt med ett vitt linne och ett par slitna shorts. Hennes mörka hår är något mindre rufsigt där det hänger ner i en tjock fläta på hennes rygg. Jag trycker undan alla mina känslor och låser in dem innan jag tar till orda.
"Redo?"
Hon släpar sig in i köket med en suck och ställer sig framför mig med armarna i kors. Trots att jag sitter ner vid det lilla bordet med de två stolarna så når hennes ögon inte över mina.
"Får jag inte ens äta frukost först?" frågar hon och ser på brödsmulorna som jag har lämnat efter mig. Jag följer hennes blick och sopar ner dem på golvet.
"Om du inte hade varit två minuter och trettiotre sekunder försenad, så hade vi kanske hunnit med det", svarar jag med blicken fäst på henne. För andra gången denna morgon himlar hon med ögonen till svar.
"Sluta med det där. Nu går vi ut." Jag reser mig till min fulla längd för att stryka under mina ord. Cassandra tittar motvilligt upp mot mig, men ger tillslut med sig. Antagligen för att hon inte vill förvärra situationen hon befinner sig i.
Mina slitna sneakers är leriga, men användbara. Fåglarna kvittrar lågmält och gården ligger ovanligt stilla. Då och då hörs ett oroligt muande. Himlen är grå och oväders lik. Det går nästan att ta på spänningen som hänger i luften, som om alla väntar på något. På ett oväder som ska bryta ut.
Jag sveper skeptiskt med blicken över gården och himlen som annars alltid varit så blå. Tydligen är det inte bara vi som bävar inför denna dagen.
Jag vänder mig om mot Cassandra som står bakom mig och huttrar med oroliga ögon.
"Kom", säger jag bara och börjar gå mot kullen bakom Avas hus. Våra steg i gruset låter kusligt högt där vi går över grusplanen. Jag försöker maskera lätet så gott det går, men det knastrar ändå ljudligt under mina skor. Varken Ava eller Rufus syns till och det verkar som att även resten av gårdens djur håller sig inne idag.
Vi går mot kullen som sträcker sig upp mot den gråa himlen. En står hök flyger förbi oss och ger ifrån sig ett varnande skri. Cassandra kommer upp bredvid mig och ser sig oroligt omkring.
"Vad är det som händer?" frågar hon samtidigt som hon drar med händerna upp och ner för sina knottrade armar.
"Det är bara lite dåligt väder", säger jag ursäktande, men till och med jag känner den tunga atmosfären.
Vi kommer till kullens fot och tittar upp mot dess topp. För några sekunder inbillar jag mig att den ser ovanligt hög ut, men jag skakar snabbt av mig mina löjliga fantasier. Gräset är blött av dagg och kalla vindar sveper genom dalen. Mina skor har redan hunnit bli blöta.
"Vi börjar med att jogga upp för kullen så att vi blir uppvärmda." Jag vrider på nacken för att få bort stelheten i musklerna. Cassandra nickar tyst till svar, men jag märker tydligt hennes oro. Ikväll kommer det att bli en kväll vi sent kommer att glömma.
Vi börjar sakta jogga upp för kullen. Gräset är halt under våra fötter och vi undviker rötter och stenar. Cassandra hänger på mig utan problem och ser till att inte hamna ett steg efter. Själv försöker jag undgå att titta på de krokiga grenarna och stenarna som ser slemmiga ut med den fuktiga daggen på. Jag håller blicken fokuserad på stigen som löper allt brantare upp på kullen. Hjärtat börjar pumpa runt blodet och jag drar in djupa andetag av den fuktiga luften. Jag hör hur det rasslar till i buskaget bredvid oss och hinner precis få en skymt av en lurvig svans som försvinner längre in i vegetationen. Stigen är för smal för att vi ska kunna springa jämsides. Jag ökar takten ytterligare och låter mina ben ta allt längre kliv. Bakom mig hör jag hur Cassandras andetag bli allt tyngre och framför mig ser jag hur backen blir allt brantare. Jag hoppar över en rot för att undvika att halka på den. Bakom mig hör jag hur Cassandra ger ifrån sig ett förvånat rop och jag förstår att hon har trampat på den. Några sekunder går då jag bara hör mina egna steg. Tillslut ansluter hennes steg sig till mina igen och vi fortsätter upp för branten.
Molnen rör sig oroligt på himlen i olika mörka formationer. Jag ökar steglängden ytterligare lite som om det gick att springa ifrån ovädret. Vegetationen som omger stigen är för tät för att man ska kunna se toppen av kullen. Jag får syn på en stor sten på höger sida och förstår att det inte är långt kvar. Med vader som bränner trycker jag ifrån ytterligare och ser till att inte trampa på några hala rötter. Bakom mig flåsar Cassandra tungt, men hon håller sig envetet kvar i min takt.
Buskaget glesnar och jag får syn på toppen av kullen. Tillsammans spurtar vi upp och jag lyckas med nöd och näppe komma några steg före henne. Det är inget jag säger till henne, men hennes träning har gett resultat.
Vi ställer oss flåsandes och tittar ner på dalen nedanför. Hjärtat bultar i bröstet efter ansträngningen. Utsikten får oss båda att tappa andan. Nedanför branten ligger Avas lilla gård, men så fort vi lyfter blicken så får vi syn på himlen. Vinden är stark här uppe och tar tag i våra kläder. Svettet stelnar och får vår hud att knottra sig som en gås hud. Himlen är mörk och molnen rör sig onaturligt fort fram i olika formationer som en armé ut i krig. Inte en solstråle tränger igenom det tjocka molntäcket som täcker skyn. Ljusen från staden är svaga, men det är något speciellt med den där staden. Den har sitt alldeles egna självlysande sken.
Med andan i halsen vänder jag mig mot Cassandra så att jag täcker utsikten för henne. Hennes andetag är fortfarande snabba, men hennes ögonbryn är oroligt sammandragna när hon tittar upp mot mig.
"Uppvärmningen är klar. Vi joggar ner till gården igen", säger jag och börjar fösa med mig henne mot stigen. Utsikten här är alldeles för tagande. Den får vår oro inför kvällen att växa. 
Jag tvingar ner oss för stigen så att vi för några minuter kan glömma det vi fått skåda uppe på kullen. Just nu är det enda jag vill göra är att sudda ut orosrynkorna från Cassandras ansikte. Så att i alla fall hon kan glömma för några minuter vad som ska ske ikväll.
Känslorna som jag tidigare låste in börjar sakta sippra fram genom dörrspringan.
Vi kommer ner för kullen och börjar gå mot ladugården. Bakom den finns det en stor hög med ved som behöver huggas. Under tystnad går vi mot den röda byggnaden. Hönsen och kossorna håller sig inne i sina hägnader och ger ifrån sig enstaka läten. Bredvid mig går Cassandra så tyst som hon kan, men det är helt klart något hon skulle behöva öva på. Om vi hade varit ute i skogen så hade hon jagat iväg alla djur inom en kilometers radie. Jag minns tydligt alla helger då pappa tog med mig ut till den orörda skogen där vi tillsammans fångade in vår mat och sov under den bara stjärnhimlen. Trots att minnena är så klara, så känns de så avlägsna.
"Dags för att hugga ved?" frågar hon och ställer sig och ser på den stora vedhögen.
"Stämmer bra det." Jag rycker loss yxan ur trädstubben där jag sist lämnade den. Cassandra tar tag i den andra som står lutade mot väggen. Inte ett enda klagomål kommer ur hennes mun när hon tar tag i en vedbit och ställer den på stubben. Med en kraftansträngning svingar hon den över huvudet och slår ner den i veden. Träet klyvs på mitten och faller av stubben. Uppenbarligen har hon lärt sig något av alla mina tidigare träningar. Nu kan hon iallafall hantera en yxa. 
Första gången hon tog tag i den visste hon varken vad det var för något eller hur man använde den. När hon på darriga armar skulle lyfta den träffade hon inte ens stubben som veden stod på. Jag var tvungen att ta hela svingrörelsen från grunden innan hon förstod hur man använd den på ett säkert sätt. Nu står hon avslappnat och klyver vedbit efter vedbit på mitten.
Jag måste ha stirrat för hon tittar upp på mig med frågande min. Utan att visa min reaktion tar jag själv upp en vedbit och ställer den på stubben. Jag lyfter yxan och slår med stor kraft och precision ner den så att träet klyvs på mitten. Vedbitarna flyger åt varsitt håll och jag tar genast upp en ny. Veden flyger vilt runt omkring oss. Uppgiften kräver vår fulla uppmärksamhet och får vår oron att försvinna bort. Tillochmed Cassandra verkar godta uppgiften och hugger vilt bredvid mig. En halvtimme går och jag känner hur min rygg börjar värka. Om min rygg värker så gör Cassandras garanterat det.
"Lägg ner yxan", säger jag dovt och drämmer i min i stubben igen. En stor hög med nykluven ved ligger på marken. Svettet som förut stelnat pärlas nu i våra pannor igen. Jag ställer mig höftbrett. Mina öron spetsas, ögonen skärps och musklerna spänns. Jag kan höra Cassandras andetag, se hur hennes struphuvud guppar och känna hur även hennes instinkter slås på. Vid dethär laget känner hon igen när situationen förändras.
Jag börjar lätt och siktar mot hennes ansikte. Hon hoppar snabbt undan och gör sig redo för nästa attack. Snabbt fortsätter jag och riktar ett till slag mot hennes ansikte. På ren instinkt duckar hon. Direkt därefter följer ett till slag mot hennes söta tryne som hon än en gång parerar. Okej, uppvärmning avklarad, tänker jag och börjar cirkulera runt henne. Jag tittar in i hennes ögon för att se om hon gör nybörjar misstaget. Att titta vart man ska slå.
Mycket riktigt ser hon på min högra sida och kommer strax därefter med ett annars välriktat slag. Jag parerar det enkelt och sparkar henne på smalbenet. Smärtan speglas i hennes ögon trots att jag höll inne största delen av min styrka.
Istället för att gnälla börjar hon röra sig i ryckiga rörelser som gör det svårare för mig att se vad hon ska göra härnäst. Jag håller tillbaka för att se vad hon ska göra härnäst. Hennes käkar är hårt sammanbitna och som tur är så tittar hon inte längre på ett specifikt ställe på min kropp. Nöjt ser jag hur hon snabblärt lär sig av sina misstag.
Med nyfikenheten tänd följer jag hennes rörelser och hoppar undan när hon hoppar fram och hoppar fram när hon hoppar bak. Tillslut kommer det jag så spänt har väntat på. Hon gör en stegfint som jag tydligt minns att jag har lärt henne innan hon låtsas att avfyra ett slag för att få mig att blotta min andra sida. Trots att jag redan vet vart hennes hand ska träffa innan den slår till mig, så försvarar jag mig inte. Jag låter hennes slå mig i sidan och tar emot kraften som hon har åstadkommit. Nöjt nickar jag till svar över hennes påhittighet. Dock kommer hon att behöva mer än så för att klara sig på egen hand.
Jag härmar angreppet hon precis själv gjorde för att se om hon kan försvara sig mot det hon själv har åstadkommit. Hon inser i sista sekund vad jag håller på med och hinner bara täcka lite av den kraft som slår emot hennes sida. Med ett stön viker hon sig över den träffade sidan och ger mig tillfället att hoppa in bakom henne. Jag drar undan hennes fötter så att hon med ett förvånat utrop åker ner på marken med en duns. Hon är medveten om att hennes storlek är hennes största nackdel och försöker snabbt att hämta sig från fallet och hoppa upp på fötter. Jag hinner före och trycker ner henne på marken igen med en duns. Jag sätter mig gränsle över Cassandra och tar tag i hennes armar så att hon inte kan slå mig. Retsamt tittar jag ner på henne med ett flin på läpparna.
"Hur ska du göra nu?"
Med en bröstkorg som stiger och sjunker i snabb takt möter hon min blick och ser fram och tillbaka som för att hitta en utväg. Värmen utstrålar från henne och jag känner hur mitt hjärta bultar hårt i bröstet av adrenalinet. Jag håller kvar hennes armar och sitter på henne med hela min tyngd. Utan framgång försöker hon buffa av mig, men vi vet båda att jag är för stor och tung för att hon ska lyckas. Jag håller kvar henne nedtryckt på marken bara för att se vad hon ska göra. Hur hon än vrider på sig kommer hon inte upp. Tillslut släpper jag henne med en suck och går av. Med ett grymtande reser hon sig upp och borstar bort smutsen från sina kläder.
"Vi vet båda att din största nackdel är din storlek. Alltså måste vi förhindra att du hamnar i närkamp eller på marken. Din största chans är att du är snabbare och uthålligare än din motståndare, men vi behöver något mer. En reservplan", säger jag muttrandes medan jag går fram och tillbaka. Cassandra följer mig med blicken och armarna i kors. Febrilt funderar jag på olika grepp och tekniker som kan vara till hennes fördel. Det enda problemet är bara att jag aldrig har behövt tänka på min storlek.
Plötsligt kommer ett minne tillbaka till mig. Jag stannar upp och sugs tillbaka in i tiden.