Världen under ytan

Del 45 - Grattis på födelsedagen

         ⚚
Anthony Cowen

När jag vaknar upp nästa morgon så gör jag det till minnet av Cassandras hud under mina fingrar. Jag ska precis gå igenom segmentet och njuta av det igen när jag hör ett ljud. Genast lägger jag märke till känslan av att vara iakttagen.
   Med vartenda sinne vaket öppnar jag ögonen och håller på att flyga rakt upp i Cassandras ansikte. Hon hinner precis hoppa undan och rädda glaset med vatten som hon har i handen.
   "Grattis!" utbrister hon. Hon hoppar fram och kastar sig över mig. Hennes starka små armar omfamnar mig i en hård kram. Fyller jag år idag? tänker jag först och räknar snabbt dagarna i mitt huvud. Min andra tanke är: Hur kan hon veta att jag fyller år idag?
   "Hur känns det?" frågar Cassandra glatt och släpper taget om mig. Hennes hår står fortfarande upp efter en god nattsömn, men leendet är allt annat än trött.
   "Jo..." börjar jag, men kommer inte längre. Hur känns det? Detta är min tjugonde födelsedag. Jag minns knappt de andra. Det enda jag minns är besvikelsen från de första, men den lärde jag mig snabbt att handskas med.
   Cassandra verkar se min frånvarande blick. Hon böjer sig hastigt fram och kysser mig rätt på munnen. Kyssen får mig genast att nyktra till.
   "Vad var det där för?" frågar jag förbryllat.
   "Vad då? Borde inte alla få en födelsedagskyss?" Cassandra ställer oskyldigt ner glaset med vatten på nattduksbordet. Bredvid lägger hon en macka med ost och gurka på. Jag  sätter mig upp med kuddarna som stöd bakom.
   "Kanske det", mumlar jag och gnider mig själv i nacken.
   Cassandra sätter sig bredvid mig med ett stort leende på läpparna. Hennes fräkniga hud veckar sig i små rynkor vid ögonen. Tankarna i mitt huvud snurrar runt. Jag kan inte sätta ord på vad som håller på att hända.
   "Le!" säger Cassandra och håller upp den rosa polaroidkameran framför oss. Ett klick hörs. Denna gången är det min tur att förevigat hamna på bild med ögonen uppskjutna i pannan. Cassandra ser nöjt på när den fyrkantiga bilden skrivs ut. Jag hör fåglarna kvittra utanför och känner hur det kittlar i magen. Känslan som håller på att ta form i min kropp är ingen jag har känt förut.
   När Cassandra blåst och ojat sig över fotot håller hon slutligen upp det framför mig. På fotot ser man mig med håret på ända och sömnen fortfarande i blicken. Dock är jag inte den enda med håret spretande åt alla håll. Cassandras hår är minst lika risigt där hon sitter bredvid mig i sängen. Hennes leende är så lysande vitt att det bländar en.
   När jag inspekterat fotot hoppar hon ner på golvet med en duns och tassar fram till linan som hänger i taket. Bredvid det ensamma fotot från igår hänger hon upp den nytagna bilden. Hjärtat bultar hårt i bröstet när jag ser de två fotona hänga där bredvid varandra. Än en gång känns det som om tusen fjärilar lever loppan i magen.
   Cassandra tassar fram till sängen igen. Hela hennes ansikte lyser av glädje. "Får det lov att vara en macka? Specialgjord", säger hon och räcker mig mackan som legat på nattduksbordet. Gurkan har små jack i sig och osten ser smulig ut.
   "Jag har inte gjort så många mackor i mitt liv, men det där var det bästa jag kunde åstadkomma." Cassandra rättar försiktigt till den smuliga osten med fingrarna. Jag ser på medan hon petar på min mackar och lägger märke till hur hennes kinder övergår till en rödaktig nyans.
   "Ingen har någonsin gjort en macka till mig", säger jag och studerar ostmackan. Magen kurrar igen och jag tar vördnadsfullt ett bett av brödet. Min mun fylls av ost, Avas nybakta bröd och gurka. Än en gång kittlar det till i magen trots att den fylls vid mat, alltså beror känslan inte på hunger.
   Jag äter upp mackan under Cassandras övervakning. När den är i magen ger hon mig glaset med vatten att skölja ner allt med. Jag borstar undan smulorna från min bara överkropp och lutar mig mot högen av kuddar. Täcket ligger varmt och skönt över mina ben och runt min midja. När jag tittar upp mot Cassandra känner jag hur ett fjantigt leende leker på mina läppar. Plötsligt känner jag mig som ett barn igen. Tänk att en så liten gest som en macka på sängen kan överglänsa alla mina tidigare födelsedagar.
   "Tack. Du hade verkligen inte behövt göra det här. Det var inte ens meningen att du skulle veta om min födelsedag."
   Mackan hon gjorde betyder ännu mer när jag vet vad som krävs av henne att göra en sådan simpel syssla. Än en gång förbannar jag Förenta över att de tog bort människors självständighet.
   "Det är bara en macka, Anthony. Bli inte allt för lycklig."
   Hela hennes ansikte lyser av eufori och plötsligt lägger jag märke till vad hennes händer fingrar på. Ett avlångt fodral gjort i mörkt skinn ligger på täcket. Mässingsdetaljer håller skinnet på plats och förseglar även fodralet. När Cassandra får syn på min blick är det som hon fylls av ännu mer energi.
   "Grattis på födelsedagen, Anthony."
   Cassandra räcker fram röret. Jag rätar på mig och möter först hennes blick. Till mig?
   Försiktigt tar jag emot fodralet och känner det mjuka skinnet i mina händer. Inom mig flyger tankarna runt. Varför? är den stora frågan som återkommer om och om igen.
   "Öppna", uppmanar hon mig.
   Jag låter mina händer stryka över fodralet och upp mot öppningen. Försiktigt tar jag bort säkringen och fodralet åker ljudlöst upp. Ur röret kommer lukten av hemma. Doften av damm och gamla papper. Jag stänger ögonen och drar in ett djupt andetag, ett darrigt andetag. När jag öppnar dem igen har Cassandra makat sig närmare. Hon har uppenbarligen väntat på det här.
   Inuti ser jag hur ett stort papper är ihoprullat. När jag försiktigt drar upp det rasslar och prasslar det. Pappret som jag håller i handen är gulnat och ser gammalt ut. Jag känner hur lågan tänds inom mig. Det är något visst med att hitta gamla saker.
   Framför mig sitter Cassandra spänt och håller andan. Jag möter snabbt hennes blick innan jag långsamt börjar rulla upp pappret. Doften fyller hela rummet och hjärtat bankar hårt i bröstet. Till och med fåglarna har tystnat där ute. Sakta men säkert ser jag vad som är på arket. Svart bläck drar linjer som visar vart länder börjar och tar slut, men det stannar inte där. Det gamla bläcket blandas med nytt. Klumpiga små bokstäver är utplacerade här och där. Pennan är hårt tryckt mot det gamla pappret, precis som när ett barn skriver.
   "När lärde du dig skriva?", far det ur mig.
   "Ava lärde mig snabbt. Går det att läsa?" frågar hon och lutar sig framåt.
   Jag gör ett försök och tar mig an de knaggliga bokstäverna. Mina ögon söker mig till Förenta och Dallas där det första meddelandet står.