Världen under ytan

Del 30 - Ett par äldre damer

En uråldrig blick, en uråldrig kraft, ett uråldrigt språk.

      ❈
Cassandra Fox

Jag vaknar upp av att någon petar mig på armen. Slött gnuggar jag mig i ögonen och sträcker ut armarna över huvudet som en katt. Jag ger ifrån mig ett sömnigt ljud innan jag långsamt öppnar ögonen. Solens strålar bländar mig och jag är tvungen att kisa några sekunder. Ljudet från fötter mot sten och mumlande röster når mig. När ögonen har vant sig ser jag Anthony som står framför mig och tittar oroligt över sin axel. Jag sätter mig sakta upp och tittar förvånat på scenen framför mig.
   Gulliga små byggnader kantar torget. Butiker är öppna och stånd säljer frukt och grönt. En kvinna prutar entusiastiskt med en annan i ett av stånden. Sorlet från samlingen av människor blandas med kvittret från fåglarna. Jag ser mig förvirrat omkring. Vart har jag hamnat?
   Kvinnor och män går runt med brunt, blont, grått, vitt och rött hår. Helt vanliga hårfärger. Inte en enda onaturlig hårfärg syns. Kläderna är inte alls lika späckade och spektakulära som hemma i Dallas, trots att den staden nog aldrig var mitt hem. I huvudet påminner jag mig själv om att jag är i Swendway, Norden. Vårt mål. Jag tittar ner på mig själv och sedan på människorna som strosar runt på torget. Insikten slår mig hårt. Jag ser ut som dem.
   "Anthony?" säger jag frågandes. Oförmögen att sätta känslor på mina känslor.
   "Jag vet", svarar han bara.
   Jag reser mig försiktigt upp och vänder mig om i cirklar. Ingen tittar konstigt på oss som om vi inte borde vara här. Faktum är att vi smälter in.
   "Kom", säger han och föser mig försiktigt framåt. Helt förstummad ser jag mig omkring. På blommorna som blomstrar i all sin prakt, på folket som byter varor, på kullerstenen och på all ljuvligt doftande mat som säljs. Min mage kurrar till och jag känner hur det börjar vattnas i munnen. Doften av nybakat når mig och jag ser mig omkring. I hörnet av marknaden står ett litet stånd med rykande nybakta honungsbakelser. Kevs favorit bakelser.  
   Tanken på min färgglada vän får det att värka i bröstet så jag tvingar mig själv att rikta blicken mot ett av de andra stånden. Blicken sveper över allt folk som kryllar över torget. En äldre kvinna med grått hår inlindat i en sjal säljer olika sorters frukt i ett litet stånd. Frukten ligger prydligt uppradat och glänser i morgonsolen. Omedvetet börjar jag gå i riktning mot kvinnan med sjalen. När jag kommer nära lyfter hon sin gamla blick. Ansiktet är fårat av väder och vind med rynkiga kinder efter många år i världen. När våra ögon möts går plötsligt en stöt av kraft genom mig. Ögonen är bruna och långt ifrån gamla och trötta. Jag tittar på henne med hjärtat i halsen. Hennes bruna blick genomborrar mig.
   "Hur kan jag hjälpa en ung dam som du?" frågar den gamla kvinnan med raspig röst som inhibition rökt i årtionden. En grå hårslinga har slunkit ur den rödblommiga sjalen. Jag tittar förvånat på henne och det tar några sekunder innan jag kan få ut ett ord ur min mun.
   "J-jag skulle gärna vilja köpa lite frukt." Jag känner hur mina händer skakar lätt. Hennes bruna ögon tittar stint på mig. Anthony står tyst bakom mig som en mörk skyddsängel.
   "Vad är ditt namn flickebarn?" Jag räcker skakandes fram min hand för att visa artighet.
   "Cassandra", säger jag försiktigt när den gamla kvinnan tar min hand i sina fårade händer. Hennes hand är varm och grov efter många år. Benknotorna syns tydligt under den rynkiga och solbrända huden. Hon skakar missnöjt på huvudet så att håret skakar. Hennes rygg är krokig efter hårt arbete. Hjärtat hoppar till i bröstet över hennes reaktion och jag väntar spänt på vad som hon ska säga härnäst. Hon mumlar något missnöjt innan hon ser upp på mig med sina kraftfulla ögon. Det döljer sig så mycket kraft och viljestyrka där i att jag nästan ryggar undan.
   "Sandra", säger hon raspigt. Hon klämmer lätt till min hand innan hon släpper den och börjar plocka ner olika frukter i en korg.
   "Sandra ska inte behöva betala för min frukt." Gumman stoppar ner ett sista blankt äpple i korgen. Hon går runt ståndet så att vi står bredvid varandra. Trots att jag är kort når kvinnan mig knappt till axlarna. Jag visste inte att det existerade så korta människor. Den gamla kvinnan sträcker ut korgen med all frukt i. Hennes arm är stark och rak när hon räcker över flätverket.
   "Det är klart jag ska betala", utbrister jag i protest och försöker ge tillbaka korgen med frukt till kvinnan. Hon skakar bestämt på huvudet och vägrar att ta emot den.
  "Munitiones virginis", säger hon definitivt och tittar på sig med sina bruna ögon. Vad hon just sa har jag ingen aning om. För några årtionden beslutades det att folk världen över skulle prata samma språk för att enklare kunna kommunicera med varandra, men på vissa ställen så lever tydligen gamla språk kvar.
   Jag nickar bara till kvinnan och låtsas som jag förstår. Hon verkar nöjd med mitt svar och går tillbaka in bakom disken med frukt. Jag tittar ner på den tunga korgen som jag har i min hand och glor förvirrat på Anthony som står bakom mig. Han höjer bara på ett mörkt ögonbryn som för att säga: vad var det jag sa? Plötligt minns jag tydligt den dagen på vägen då han hade kallat mig Sandra. Vad är det som är så speciellt med det namnet?
   Förstummat börjar jag gå bort från det lilla torget med morgonsolen som värmer upp min hjässa. Anthony kommer tyst upp bakom mig. Hjärtat bultar fortfarande frenetiskt i bröstet efter kvinnans ord. Munitiones virginis. Vad i hela friden kan det tänkas betyda?
Jag hinner bara några steg innan jag hör den gamla kvinnans raspiga röst bakom mig.
"Flickebarn!" ropar hon.
Jag vänder mig sakta om med hjärtat i halsen och försöker mig på ett försiktigt leende för att lugna den gamla kvinnan. Kraften som brinner i den där gamla kroppen skrämmer mig.
Hon vinkar åt mig att komma och jag tittar förskräckt upp mot Anthony. Han nickar bara i riktning mot den gamla kvinnans stånd. Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar gå mot fruktståndet. Kullerstenen känns ojämn under mina fötter och korgen i mina händer är styv. Med hjärtat dunkandes i bröstet ställer jag mig framför kvinnans stånd. Hon tittar på mig med sina bruna ögon och ger mig ett mjukt leende.
"Behöver ni någonstans att bo?" Hennes läppar är rynkiga, men leendet hon ger oss är uppriktigt och snällt. Jag tittar förvirrat på Anthony. Är den här kvinnan någon sorts spådam? Han besvarar min blick med samma fråga.
"Ja, vi är lite vilse", säger jag nervöst. Kvinnan nickar instämmande och smackar med tungan.
"Min väninna bor på en gård en bit härifrån. Hon har plats för er."
"Okej", svarar jag skeptiskt. "Hur vet du att det är okej att vi bor hos henne?"
"Ingen kan inte hjälpa en Sandra i nöd", är kvinnans tvetydiga svar. Jag tittar på Anthony för att hitta någon form av stöd, men möts bara av ett förvirrat uttryck som måste spegla mitt.
"Ava tar mer än gärna emot er. Det är bara att knacka på och säga att Edith Blom har skickat er", säger kvinnan som om det inte vore en stor sak att släppa in vem som helst in sitt hem. Jag stirrar bara fundersamt på den gamla kvinnan som redan tycks veta allt om mig.
"Gå bara jäms marknaden tills torget tar slut. En kvart senare kommer ni fram till en gård. Den går inte att missa", säger Edith och tittar på oss med en slug blick. Som om hon redan har vår framtid utmålad framför sig.
"Okej" svarar jag igen, oförmögen att säga något mer. Jag vänder mig långsamt om med korgen full av frukt i handen. Ediths blick bränner i nacken. Bakom mig hör jag henne mumla de gamla orden igen. Jag går tills jag svänger runt ett hörn och kan känna tyngden från hennes blick lätta. Lättat släpper jag ut en suck och tittar upp på Anthony som går bredvid mig.
   "Vad hände precis?" frågar jag mållöst. Korgen med frukt är tung och axelremmen på min väska som jag har över axeln håller på att glida av.
   "Jag har verkligen ingen aning. Den där kvinnan skrämde vettet ur mig", svarar han. Luften är ljummen och solen smeker oss mjukt. Hela stadens tycks lysa.
   "Mig med. Tycker du verkligen att vi borde gå till gården som kvinnan snackade om?" frågar jag osäkert och rättar stönandes till axelremmen på väskan. Anthony släpper ut en suck och ser sig fundersamt om.
   "Som jag ser det nu, så har vi inte så mycket till alternativ. Vi kan gå dit och om stället inte passar oss så kan vi ju alltid lämna", svarar han med handen gnidandes mot skäggstubbet.
   "Jag antar det." Jag försöker att inte tänka på allt som kan gå fruktansvärt fel.
   Vi fortsätter att gå och lämnar sakta marknaden bakom oss. Ljuden ebbar ut och doften av nybakat ersätts med doften av gräs och vind. Stora åkrar sträcker ut sig och vi går på en grusad landsväg. Helt ärligt, så tror jag att jag aldrig tidigare har gått på en grusad väg. Anthony tar min väska och slänger den över axeln som om den väger ingenting. Jag tuggar på ett äpple med blicken smekandes över åkrarna och den blå himlen. Fåglar kvittrar och jagar varandra mellan träden. Jag följer de leendes med blicken. Äpplets ljuvliga sötma fyller min mun. Jag tar upp ett annat äpple och kastar vidare det till Anthony som enkelt fångar det. Han tar ett stort bett och jag kan inte låta bli att flina när saft fastnar i skäggstubben. Efter en kvart - precis som den gamla damen Edith sa - får vi syn på en ladugård. Kacklandet från höns hörs och jag kan känna lukten av komocka. Ladugården är stor med flera små hus runt om. Träet är målat i rött och huset har vita knutar. Ett uråldrigt fordon står parkerat framför ladugården. Fordonet har stora leriga däck och en fyrkantig nos. Jag har aldrig sett en sådan förut.
   Ett muande hörs och jag känner hur hjärtat börjar slå lite hårdare när vi går in på grusplanen som leder fram till ett av husen. Ängar och åkrar omger tomten och bakom allt höjer sig en stor grästäckt kulle. Med korgen i handen tittar jag förvånat på en höna som kacklandes strosar förbi oss med ett tåg av pipande kycklingar efter sig. Himlen är alldeles blå och solens strålar värmer. Jag ser äppleträd bakom ett av husen och kikar nervöst ner på korgen. Tänk om hon tror att jag har snott hennes frukt. Tänk om hon inte vill ha oss här.
   Gruset knastrar under våra skor och jag tar de sista stegen till den lilla trätrappan som leder upp till dörren. Vita träpelare sträcker sig upp och håller uppe ett litet tak. Försiktigt knackar jag på den vita dörren. Sekunderna går och ingen öppnar. Osäkert tittar jag bak på Anthony som står med öronen på spets. Jag knackar en gång till ifall Ava kanske är gammal och inte har världens bästa hörsel. Inte heller denna gången kommer någon gammal kvinna och öppnar.
   Försiktigt känner jag på dörrhandtaget och dörren glider upp med ett klick. Jag kikar in genom dörröppningen och möts av ett ombonat litet hus. En trasmatta i ljusa färger ligger på golvet i hallen och jackor och skor ligger slarvigt i hallen. Det är nästan så att man kan tro att man har kommit in i mitt framtida hus så stökigt som det är.
   "Hallå?" ropar jag och tar ett försiktigt steg in i hallen. Ingen svarar så jag vänder mig om mot Anthony som står kvar i dörröppningen.
   "Hon kanske inte är hemma?" föreslår jag frågandes. Han rycker på axlarna till svar och tillsammans går vi ut på gårdsplanen igen. En stor ladugård, ett hönshus, några mindre stugor och en stor trädgård. Var kan en gammal dam hålla hus? Precis när jag tänker tanken hör jag ett glatt tjoande.
   "Hallå!" ropar en glad kvinnoröst. Jag tittar förvånat åt hållet som rösten kom ifrån och får syn på en äldre kvinna som kommer skuttandes. Bakom henne springer en stor vit hund med viftande svans. Kvinnans hår ett vitt och uppsatt i en hästsvans. När hon kommer närmare får jag syn på ett glatt och rynkigt ansikte. På sig har hon ett par gummistövlar som är täckta av lera. Nervöst möter jag henne med ett stelt leende.
   "Det är inte ofta jag får besök. Hur kan jag hjälpa er?" Hon ser på oss med ett brett leende och verkar lätt andfådd efter sitt skuttande. Den stora hunden sätter sig bredvid sin matte och kikar nyfiket upp på oss.
   "Jo, jag skulle säga att Edith Bloom har skickat oss. Hon sa att vi kunde bo här", svarar jag trevande.
"Den där gamla tanten alltså." Ava himlar med ögonen. "Jag och Edith har varit vänner sedan barndomen. Dock är hon några år äldre än mig som ni säkert ser", säger kvinnan som verkar vara ett barn inombords och tittar menande på oss. Allt för ivrigt nickar jag till svar och känner hur rodnaden börjar sprida sig över mina kinder.
   "Jag skämtar bara", säger hon leendes och tar min hand i sin. Även hennes är valkig efter hårt arbete.
   "Vad heter en sådan bedårande ung flicka som du?" frågar hon mjukt. Hennes ögon är ljust blåa och hennes näsa är liten och rund.
   "Cassandra." Jag försöker mig på ett försiktigt leende. "Men av någon anledning kallade Edith mig för Sandra." Den vithåriga kvinnans pupiller vidgas när hon möter min blick.
    "Edith är allt en klok dam. Hon skulle aldrig kasta ur sig något sådant om hon inte menade det", säger hon plötsligt allvarlig.
   Jag känner hur hjärtat dunkar i bröstet och undrar än en gång vad som är så speciellt med det namnet. Utan vidare släpper den äldre kvinnan taget om min hand och vänder sig mot Anthony. Anthony tittar stelt ner på den gamla damen som om han inte vet hur han ska handskas med henne.
   "Och vad är den unge herrens namn?" frågar Ava med näsan i vädret. Anthonys stora gestalt skrämmer uppenbarligen inte henne. Jag känner hur ett litet skratt bubblar inom mig av åsynen.
   "Anthony."
   Kvinnan granskar honom från topp till tå. Inte en millimeter undgår hennes blick.
   "Anthony och Cassandra alltså", säger hon fundersamt och kastar en sista blick på Anthonys stora varelse innan hon vänder sig leendes mot mig igen.
   "Jag är Ava som ni kanske redan vet. Jag bor här på min gård med min hund Rufus och försörjer mig själv." Hon klappar glatt hunden på huvudet. Rufus svarar med att lyckligt slicka sin matte på handen.
   "Jag bor i det huset som ni precis kikade in i. Ni kan bo i stugan där borta", säger hon och pekar i riktning mot en av de små stugorna. Stugan är liten och gullig. Lagom för två personer. "Sängen är redan bäddad och det finns handdukar, samt dusch och toa där inne. Är det något ni behöver så är det bara att säga till." Det är nästan som hon väntade på oss.
   "Ni kan känna er som hemma, men jag hade uppskattat om ni hjälpte till här på gården." Ava blickar ut över sina domäner som sträcker sig flera kilometer. Rufus tittar glatt upp mot mig och jag kan inte låta bli att le tillbaka mot honom. Han viftar på svansen till svar.
   "Låter perfekt", säger jag och ser mig nervöst omkring. Nästan för perfekt.
   "Gå ni och gör er hemmastadda, så säger jag till när det är lunch."
   Ava klampar iväg med Rufus efter sig. Kvar står vi med öppna munnar. Jag glor på Anthony och är tvungen att nypa mig själv i armen. Vi har kommit till Swendway, fått tak över huvudet, mat och ett boende som förhoppningsvis kan hålla under en längre tid. Allt på en och samma dag. Det är för bra för att vara sant.
   Jag tittar forskades på Anthony för att söka efter svar, men han ser lika nollställd ut som jag känner mig.
   "Ska vi gå?" frågar jag försiktigt. Han nickar tyst till svar.
   Vi börjar gå mot den lilla stugan som ligger ett tiotal meter från Avas hus. Gruset knastrar under våra skor och solen värmer oss. Anthonys guldiga ögon flyger fram och tillbaka för att memorera allt. Jag försöker att göra detsamma, men är för chockad för att kunna lägga allt på minnet. Vart har vi hamnat?
   Vi kommer fram till den lilla röda stugan med vita husknutar. En liten altan sträcker ut sig och jag stiger upp på den. Dörren står på glänt och jag öppnar den försiktigt. Innanför ligger även här en trasmatta på golvet. Ett skoställ står till höger, dock utan skor i. Flagnade krokar hänger på den vitmålade väggen och en oval spegel med guldram hänger på andra sidan väggen. Bredvid spegeln hänger ett inramat fotografi av ladugården med en yngre version av Ava och en mindre Rufus framför. Helt mållös snörar jag av mig skorna och ställer ner korgen med frukten i. Anthony måste huka sig för att komma in genom dörröppningen innan även han tar av sig dojorna.
   Jag stiger in i den lilla hallen med andan i halsen. Till höger ligger ett litet kök med skåpsluckor av trä som är slarvigt målade i vitt. Handtaget är i samma rostiga metall som krokarna som hänger i hallen. Ett litet träbord med en stol på varje sida står intill ett litet fönster som vätter ut mot den stora grästäckta kullen. En duk ligger på bordet med en vas med rosa blommor i. Hönor pickar i gräset utanför och jag kan höra galandet från en tupp. Jag vänder mig om och får syn på ett litet vardagsrum. En gråspräcklig soffa med en nopprig filt står i hörnet. Även här ligger en trasmatta på golvet. Ett litet träbord står framför med en radio på och en fåtölj står på andra sidan rummet - de vill säga två meter ifrån - med en läslampa bredvid. En liten glasdörr vätter ut mot en minimalistisk trädgård med ett plantage av växter och grönt. Jag går tillbaka till hallen igen och får syn på en liten dörr bakom trappan som leder till övervåningen. Den vita, slitna dörren leder in till en trång toalett med ett handfat, dusch och toalett. Som lovat hänger handdukar upphängda.
   Jag stänger badrumsdörren och kikar bort mot Anthony som inspekterar den lilla stugan. Efter att ha tillbringat tid tätt inpå honom så ser jag den nöjda glimten i hans guldiga ögon. Glimten som smittar av sig och även för mig att slappna av.
   Jag vänder mig mot trätrappan som leder upp till nästa våning. Stegen knarrar och jag hör att Anthony kommer efter mig. Trappan leder till ett litet loft. Taket är snett som i ett tält och rakt fram står en bäddad dubbelsäng med nattduksbord på vardera sida. Båda nattduksborden pryds av små blomvaser. Anthony kommer upp för trappan och är tvungen att böja på nacken. Sängen och nattduksborden är det enda som finns i rummet förutom det trekantiga fönstret bakom.
   "Det här blir väl bra", säger jag glatt. Jag hör bara hur Anthony mumlar något till svar. Glatt slänger jag mig ner i den bäddade sängen. Dammet yr men lakanen luktar nytvättat. Jag drar i ett djupt andetag och låter mig själv njuta för några sekunder. Anthonys steg går oroligt fram och tillbaka på det lilla loftet och jag spetsar öronen för att höra vad han mumlar om. Förbjudet område säger han om och om igen.
   Abrupt sätter jag mig upp i sängen med händerna bakom mig som stöd. Anthony går fram och tillbaka med böjd nacke för att inte slå huvudet i taket. Han gnider fingrarna mellan ögonbrynen där den lilla bekymmersrynkan har kommit fram. Om och om igen mumlar han förbjudet område.
   "Varför säger du så?" frågar jag och lägger huvudet på sne. Han tystnar snabbt som om han inte har insett att han har pratat högt. Utan att titta på mig fortsätter han att gå fram och tillbaka.
   "Inget", mumlar han till svar med det mörka håret hängandes i pannan. Jag beskådar honom där han går fram och tillbaka från sängen som jag sitter i. Något tynger honom uppenbarligen.
   "Anthony, säg vad det är."
   "Det är inget", stönar han tungt.
   "Kom och sätt dig här." Jag klappar på sängen. Han stannar upp och jag hör hur han tar ett djupt andetag.
   "Nej", är hans svar. Jag rynkar på ögonbrynen och tittar fundersamt på honom. I ett steg reser jag mig upp och tar de få kliven som behövs för att komma fram till honom. Hela han stelnar till.
   "Anthony, vad är det som försiggår?" frågar jag igen. "Kommer du ihåg att vi senast igår sa att vi skulle vara uppriktaíga mot varandra?" säger jag för att påminna honom.
   En uppgiven suck slinker ur honom. Vi står så nära varandra att jag kan känna hans doft av vind och rökelse.
   "Det är bara så mycket just nu", mumlar han tyst, fortfarande stel som en pinne.
   "Det vet jag mycket väl men vi måste fortfarande kunna prata med varandra", säger jag obestridligt medan jag ser på honom med allvarliga ögon. Han tittar bort och vägrar att möta min blick.
   "Jag vet inte", säger han tyst med sin dova röst.
   Vad menar han med det? Det hugger till i bröstet och jag backar ett steg ifrån honom. Det är som om han tillåter sig själv att slappna av när jag inte längre är lika nära. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken ser jag hur han vänder sig om mot trappan.
   "Jag går ut lite."
Stegen knackar när han går ner och kvar står jag med slokande axlar. Jag ser hur hans mörka kalufs försvinner ut och hör hur dörren tyst stängs igen. Det känns som om hjärtat skaver i bröstet. Som om den vet att något inte står riktigt rätt till. Jag vänder mig om mot sängen igen. Med ett stor skutt hoppar jag ner i bädden av nytvättade lakan och täcken. Jag borrar ner ansiktet i kudden och skriker ut alla mina oklara känslor.