Världen under ytan

Del 37 - Gift

Månen är melon.
En lysande person.
För han är gammal karl.
Och stjärnorna är barn.

❈
Cassandra Fox

"Så du och Anthony ska på middag alltså?", säger Ava samtidigt som hon skjutsar in klyftpotatisen i ugnen.
"Ja, det verkar så", mumlar jag till svar och vänder på stekarna i pannan. Fettet fräser och jag svär till när något hett landar på min hand. Snabbt torkar jag bort det och sköljer handen i kallt vatten. Det är inget att lipa över. Det finns värre saker att oroa sig för just nu.
"Var det hans förslag eller ditt?" frågar hon och hänger diskhandduken över ena axeln.
"Ehm", svarar jag osäkert. "Hans." Ångan från maten får svetten att pärlas i min panna.
"En liten fredsgest kanske?" säger hon frågandes och kommer upp bredvid mig för att kolla till stekarena. Hon smackar nöjt med tungan när hon ser mitt arbete.
"Kanske det", ljuger jag och hoppas på att Anthony aldrig får reda på vad som sagts i det här samtalet.
"Det var på tiden att den pojken tog sitt förnuft till fånga", muttrar hon.
Tystnaden lägger sig och jag vänder än en gång på köttet. Jag sträcker mig efter lite timjan som jag tidigare hämtade från trädgårdslandet och strör det över köttet. Ångorna från maten doftar utsökt.
"Rufus är glad över att ha er här." Som vanligt har hon på sig sitt förkläde och jag känner hur jag blir varm inombords varje gång jag ser henne i det.
"Och vi är väldigt glada över att få vara här", svarar jag och vänder mig om mot den gamla kvinnan. Hennes vita hår är uppsatt i en låg och slarvig knut med lösa testar som hänger ut. Jag kan inte låta bli att känna igen mig själv i henne. "Verkligen, Ava. Utan dig så vet jag inte vart vi hade tagit vägen."
"Ni får mer än gärna bo här. Så länge ni vill. Det är inte bara Rufus som uppskattar att ha er här." Ava ger mig ett mjukt leende som får mitt hjärta att svälla i bröstet. Jag känner hur kvinnan framför mig börjar ta allt större plats i mitt hjärta. Jag ler mot henne och tar sedan upp stekspaden igen.
"Hade du velat hjälpa mig att göra iordning mig imorgon?" Djupt inom mig känner jag hur jag bävar inför hennes svar. Jag bryr mig om vad denna vildvuxna kvinnan tycker.
"Mer än gärna, Cassandra." Lättade över hennes svar sprider sig ett leende över mitt ansikte.
"När ska ni åka?"
"Vi ska vara där lite innan åtta", svarar jag och försöker förtvivlat att hålla sanningen inom mig.
"Ska vi säga att du kommer hit till mig lite efter sex då?" frågar hon och ser på mig med sina ljusblå ögon.
"Låter super", säger jag och ler uppriktigt mot henne.
"Åh, du kommer att bli så vacker! Anthony kommer som på nytt att falla för dig", säger hon med en drömsk blick. Anthony kommer som att på nytt att falla för dig. Som om han någonsin har gjort det, tänker jag bistert.
Tjugo minuter senare är middagen klar och vi dukar upp ute på gårdsplanen. Jag ställer ner den rykande klyftpotatisen och ler glatt åt Rufus som buffar på mitt ben. Solen börjar bli tung och sjunker allt längre ner på himlen. Jag har börjat vänja mig med doften av gården och betraktar den nu som doften av hemma. Ava puffar bestämt undan Rufus som aldrig verkar ge sig, men som tillslut börjar jaga en stackars höna. Leendes ser jag på den stora vita hunden som entusiastiskt jagar fågeln. Han ger ifrån sig gälla glädje skall medan hönan kacklar förskräckt.
Jag drar ut stolen som knastrar i gruset och sätter mig klumpigt ner. Dåsigheten sköljer över mig och jag släpper ut en djup suck. Ava lägger en stor köttbit på min tallrik och ser med butter min på den innan hon tar flera slevar potatis och lägger ner dem i en hög på min tallrik.
"Jag respekterar att ni inte vill prata om vart ni kommer ifrån, men till och med jag kan lista ut att det inte är som här. Ni får uppenbarligen matransoner och det gillar jag inte. Du måste få lite fett på kinderna, unga dam", säger hon och lägger en stor klick sås bredvid potatisen. Förvånat tittar jag ner på min tallrik som är full med mat. På sätt och vis är jag nog tacksam för att jag genom livet har fått matransoner. Annars hade jag nog sett ut som en boll tack vare min kärlek till mat...
"Tack så mycket", säger jag och känner hur det kurrar i magen. Berget med mat kommer att på ett eller annat sätt att slinka ner i ändå.
"Du som är så stor behöver ännu mer", säger Ava och skyfflar på ett lass med mat på Anthonys tallrik. Han låter henne göra som hon vill utan att säga ett ord. När hon är klar sneglar han åt mitt håll och ger mig ett snett leende. Jag ler tillbaka som för att säga, galen kvinna. Han nickar instämmande och tittar på det massiva berget av mat framför honom. De senaste veckorna har varit tuffa. Mitt liv har ställts på ända och då och då har jag inte haft tillgång till ordentlig mat. Jag har rört mig mer än vad jag har gjort i hela mitt liv och det har börjat synas på min kropp. Under tyget på min t-shirt vet jag att man har börjat skymta magmuskler. Huden på mina lår har slätats ut och muskler på mina armar har börjat träda fram. Jag måste erkänna att jag gillar det. Redan innan skapar det respekt.
"Hugg in."
Vi alla gör som hon säger och förundras ytterligare en gång över hur gott mat kan vara. Jag skär en bit av köttet som jag själv har stekt och känner hur jag nöjt triumferar över hur gott det smakar. Detta är något som jag har varit med och skapat.
Smaskande och knivar som gnisslar mot tallrikar blandas med gårdens egenkomponerade symfoni. Denna plats är något som jag vill kalla mitt hem.
"Ska det blir roligt imorgon?" frågar Ava nyfiket. Hon kikar intresserat fram bakom sitt berg av mat. Frågandes sneglar jag mot Anthonys håll.
"Ja, det ska det bli", svarar han.
"Vart ska ni äta?" Ava sätter händerna under hakan med hela sin uppmärksamhet riktad mot Anthony.
"Vi har inte bokat bord. Vi tar nog bara en restaurang nere i byn", svarar Anthony som om det vore sanningen. Det låter så ärligt att jag nästan själv går på det.
"Åh, då måste jag rekommendera en jättebra restaurang. Ninos är helt fantastiskt! Sen finns det ju också PubHubben, Prisma får vi ju inte heller glömma", säger hon och flyger iväg i tankarna. Diskret möter jag Anthonys blick över bordet. Hjärtat bultar hårt i bröstet. Om hon bara visste att vi faktiskt ska till Ninos. Frågan är bara om hon vet vad som ska hända där.
"Det låter jättebra. Vi får helt enkelt se vart vi hamnar", säger jag med ett nervöst skratt.
"Nu ska jag inte lägga i mig något mer", lovar Ava med ett mjukt leende. "Trots att jag gärna vill det."
Jag tittar tacksamt ner i maten och skrapar ihop lite sås. Vi fortsätter att äta under småprat. Vi pratar om vädret, gården och byn. Allt som inte har att göra med vad vi egentligen gör här och vad vi ska göra. När vi ätit upp bergen av mat tar jag och Anthony in disken och diskar de smutsiga faten. Skummet yr i luften och mina händer kliar av diskmedlet. Inom mig gnager oron. Så mycket kan gå fel. 
Jag säger inget till honom om min ängslan utan stirrar istället stinkt ner i tallriken och gnuggar bort smutsen. Med sammandragna ögonbryn försvinner jag iväg i tankarna och går igenom alla potentiella händelser. Alla potentiella bakhåll. Vad gör jag om Liz är där?
Plötsligt känner jag hur ett par starka händer tar tag i mina händer och drar de bakåt så att de korsas bakom min rygg som ett i lås. Anthony rycker barskt bak mig så att jag slår huvudet i hans bröst. Förvånat flyger jag med. Långsamt känner jag hur hans stora gestalt sjunker ner över mig. Blodet rusar i huvudet och jag känner hur varenda muskel i kroppen spänner sig. Dels på grund av övergreppet, men också på grund av den oväntade beröringen. Hans läppar snuddar vid mitt öra och jag ryser av hans varma andedräkt. Hans doft av vind och rökelse fyller hela mig. Stel som en pinne står jag kvar i hans famn.
"Du skulle ha kunnat hindra övergreppet om du bara hade lagt märke till när jag började röra på mig", viskar han i mitt öra. En rysning går längs med min ryggrad och jag håller andan.
"Du borde kunna bättre vid det här laget."  Han håller kvar mig ytterligare några sekunder som för att understryka sina ord. När han slutligen släpper mig bultar mitt hjärta så vilt i bröstet att jag är tvungen till att dra in luft i lungorna. Anthony vänder sig om mot disken igen och torkar en tallrik. Förstummat står jag och ser på honom. Mina muskler är fortfarande förstenade och jag står stelt kvar. Han vill uppenbarligen inte ha mig och ändå har jag den reaktionen på hans närhet. Hur hade Revolten tänkt att jag skulle kunna vara deras Ledare när jag inte ens kan handskas med en enda person?
Jag sliter med ren viljestyrka upp mig själv ur min trans och vänder mig om mot diskhon igen i det lilla köket. Jag måste ta i för att dra upp handtaget på kranen innan vattnet börjar flöda. Skummet försvinner från tallriken och jag räcker över den till Anthony som tyst tar emot den. Jag tar upp nästa tallrik och tittar ut genom det lilla fönstret som vätter ut mot kullen som jag har sprungit upp och ner för.
"Imorgon kväll måste du vara på din vakt, hela tiden. Låten inte skönheten bedra dig", mumlar han tyst. Han behöver inte ens sträcka på sig för att öppna luckan som döljer Avas servis. Jag tittar tyst ner i tallriken utan att svara. Irritation riktat mot mig själv kommer upp till ytan som den alltid ligger så nära. Varför kan jag inte bara ha ett vanligt liv? Tänk om jag hade varit född i ett land som Swendway. Då hade jag sluppit det här. Ska en artonårig tjej verkligen behöva lära sig hur man försvarar sig?
"Var försiktig med tallriken." Anthony tittar menande på det vita porslinet som får stryk i mina händer. Jag släpper diskborsten och sköljer försiktigt av tallriken. Uppgivet ger jag över den till Anthony.
"Kan inte bara den här dagen ta slut så att vi kan bli av med det här snart", säger jag och känner hur axlarna börja sloka. Dagen har varit lång och full av händelser. Tröttheten sköljer än en gång över mig och jag släpper ut en uppgiven suck.
"Håller med dig", säger han dovt.
Jag rynkar ögonbrynen och kikar förvånat upp på honom. Höll han precis med mig? Han bryr sig inte om min blick trots att jag vet att han har sett den. Jag vänder mig mot disken igen och fortsätter om än med lite mindre tyngd på axlarna att diska. De sketna tallrikarna och stekpannan diskas snabbt rena. Fem minuter senare är vi helt klara och porslinet står vackert uppställt i skåpen. Jag torkar av händerna på en gammal diskhandduk och torkar svetten ur pannan.
"Bra jobbat", säger Anthony och drar handen genom sitt mörka hår. Försiktigt kikar jag upp på honom genom mörka fransar.
"Detsamma", svarar jag förbryllat och hänger tillbaka den rödvitrutiga diskhandduken. Jag ser mig nöjt om i köket som nu ligger lugnt och stilla. Lite skum ligger fortfarande kvar i diskhon, men i övrigt är köket rent och städat. I fönstret står en liten blomvas som det gör i varenda ett av Avas fönster. Genom det öppna fönstret kan man höra fåglarna som kvittrar utanför. Jag kikar ner på min handdator för att se vad klockan är. Tjugo över sju. Vad kan få tiden att gå snabbare?
"Jag känner detsamma", mumlar Anthony som om han har hört mina tankar. Hur kan man se vad någon tänker?
När jag med sammandragna ögonbryn ser på honom ger han mig bara ett snett flin. Något har hänt mellan oss idag. Det är som har lite av den höga mur vi har byggt upp mellan oss har raserats. Jag ger honom ett mjukt leende och värms inombords av tanken. Om bara den muren kunde falla.
"Ska vi gå ut till Ava?" frågar jag.
"Låter bra."
Vi lämnar det mysiga köket bakom oss och går ut till hallen. Jag tar på mig mina skor och stryker undan håret. Som vanligt är Anthony redan ute när jag har fått på ena skon. Med en suck följer jag efter honom ut i ljuset som har börjat skymma. Ljuden på gården har dämpats några decibel och temperaturen har sänkts någon grad. Grusen knastrar under våra skor och den ljumma vinden smeker min kind. Ava skymtas ingenstans och hörs inte heller. Jag ropar på henne och ser mig om. Vi stannar upp och lyssnar. Inget hörs så jag ropar igen på den gamla kvinnan. Då hörs plötsligt ett tjoande lite längre ifrån. Vi följer ljudet och går under tystnad. Nynnande tyder på att vi kommer allt närmare. Tillslut kommer vi fram till den lilla eldstaden och får syn på Ava som glatt kastar in vedbitar och pinnar i elden. Eldens lågor speglas i hennes ögon och färgar hennes hud. Lågorna sträcker sig mot himlen och sprakar i den tysta kvällen. När Ava får syn på oss vänder hon sig mot oss med en vild iver brinnandes i ögonen.
"Hej där", säger hon upphetsat och kastar in ytterligare en pinne. Lågorna slickar himlen och jag kan känna värmen den avger ända härifrån. Försiktigt går vi fram till den lilla eldstaden och den enorma brasan. Trots att Anthony går ljudlöst bakom mig förnimmer jag som vanligt hans närvaro. Jag sätter mig på en av stockarna och förvånas när Anthony sätter sig bredvid mig. Värmen från elden får mig att rygga undan, men den tycks inte påverka Anthony. Stel sitter jag tyst bredvid honom. Trots att vi har sovit i samma säng de senaste nätterna så har vi aldrig delat någon närhet.
Jag lägger händerna i knät, ovetande om var jag ska lägga dem. Med respekt ser jag på de stora lågorna och träet som sakta förkolnas under dess värme. Ava kastar in ytterligare en gren och elden sprakar fräsandes till svar. Slutligen sätter hon sig ner bredvid mig. Elden brinner i hennes ögon och hennes händer rör sig i knät som hon fortfarande matade elden. Vi alla tre sitter på en rad på trästocken och stirrar in i lågorna. Värmen är på gränsen till obehaglig, men vi sitter kvar ändå. Rufus däremot ligger på säkert avstånd några meter ifrån och betraktar oss. Sekunder förvandlas till minuter och tiden rinner iväg. Vi stirrar som förtrollade in i den sprakande elden. Solen sjunker längre ner på himlen och går från rosa till rött. Från rött till svart. Himlen mörkläggs och stjärnorna tänds. Månen bestämmer sig för att visa sin kropp och kastar ett kallt sken över gården. Ljuden tystnar och det enda som hörs är eldens sprakande. De två meter höga lågorna sjunker och blir till en mer lätthanterlig eld. Värmen från brasan håller oss varma i den annars kalla natten. På vardera sida av mig sitter Anthony och Ava. Jag finner mig själv med att uppskatta deras närhet. Uppskatta Anthonys närvaro som jag så lätt kan urskilja. När lågorna lägger sig och ebbar ut vågar Rufus sig närmare. Han lägger sig vid slutet av stocken vid Avas fötter. Bandet mellan dem är något som aldrig kommer att kunna kapas. Anthony börjar röra på sig och bryter friden.
"Jag går upp och lägger mig. Det har varit en lång dag", viskar han i den tysta natten. Han reser sig upp och tittar ner på oss som för att få vårt godkännande. Rufus lyfter på huvudet och tittar på Anthonys stora gestalt. Lågorna speglas i hans guldiga ögon. Jag ser på honom och nickar tyst.
"Jag kommer snart", svarar jag innan han vänder sig om och börjar gå upp mot vår lilla stuga. Bredvid mig lämnas en tomhet och jag känner hur hans närvaro avlägsnas. Jag tittar in i lågorna och låter dess värme fylla den kalla tomheten som han har lämnat bakom sig. Med en suck lutar jag mig försiktigt mot Avas axel. Hon ger ifrån sig ett uppskattande läte och jag slappnar av i hennes famn. Hon doftar gård och värme. En doft av hemma.
Jag ger ifrån mig en utmattad suck och stänger ögonen. Ava stryker mig lätt över håret och jag slappnar av i hennes famn. Värmen från henne och elden håller mig varm. Hennes fingrar är hårda efter många års arbete, men kastar ändå rysningar längs med min ryggrad av välbehag. Jag kopplar av i hennes varma famn och njuter av närheten och hennes mjuka doft. Mina spända muskler slappnar av och tankarna stör mig inte för en gångs skull. I natten hörs en ljus stämma. Avas bröst vibrerar när tonerna lämnar hennes mun. Med stängda ögon njuter jag och lyssnar nog på sången som fyller mitt bröst. Visan som hon sjunger blandas med ljudet av brasan. Orden som hon sjunger passar perfekt in i den mörka natten.
"Månen är melon. En lysande person", sjunger hon slingrande. Hennes röst är vacker och får mig att rysa av välbehag inombords. Hela mitt väsen tycks lyssna på hennes vackra ord.
"För han är gammal karl", fortsätter hon och jag känner hur mina armar och ben blir allt tyngre. Hur jag allt mer lutar mig mot den gamla kvinnan som bär upp min tyngd. Hon fortsätter att mjukt svepa över mitt hår. Det är så här det känns att känna sig trygg.
"Och stjärnorna är barn."
Jag släpper ut en djup suck och väntar på fortsättningen. Ava drar in ett andetag innan hon fortsätter på den snirkliga melodin.
"Kom till mig. Sitt hos mig, och se. Nu har solen just gått ner."
Sakta öppnar jag ögonen och tittar på himlen som solen har lämnat.
"Det mörknar mer och mer."
Som om sången är bunden till verkligheten tycks himlen bli allt mörkare desto längre in i sången hon kommer.
"Stjärnorna, de små stjärnorna, som tänds. De blir bara fler och fler." Stjärnorna tänds på den mörka himlen innan Ava återgår till ursprungs melodin.
"Månen är melon...."
Jag nynnar med så gott jag kan. Den varma melodin fyller mitt bröst och själ. Tillsammans sjunger vi i den tysta natten, sittandes bredvid varandra med ögonen på himlen som blir allt mörkare för varje ton vi tar. Jag vaggar lugnt i takt till melodin och njuter av värmen som Ava och brasan avger. Noga studerar jag stjärnhimlen och ser omsorgsfullt till att lägga varenda detalj på minnet. Det här är något som jag vill minnas.
Jag håller nästan på att somna, lutad mot Avas axel när hon försiktigt buffar till mig. Sömnigt öppnar jag ögon och tittar på den gamla kvinnan som sitter bredvid mig, på hennes vita hår och de ljusa ögonen. På det mjuka leende som alltid finns på hennes läppar. Brasan har slocknat och förvandlats till glödande kol och aska. Min hud knottrar av kyla och jag huttrar till i natten. Sömnigt gnuggar jag mig i ögonen.
"Det är nog dags för dig att gå till sängs", säger Ava mjukt och klappar mig på armarna. Jag nickar trött till svar och reser mig sakta upp. Min rumpa har fattat träsmak efter att ha suttit på en stock så länge.
"Tack för idag", mumlar jag dåsigt. Rufus reser sig upp från sin plats där han har legat och bevakat oss. Jag klappar honom på huvudet när han kommer fram till mig innan jag vinkar hejdå till Ava. Ostadigt börjar jag gå mot vår lilla stuga. Gruset knastrar under mina skor och den kalla luften får min hud att knottra. Jag håller om mig själv i ett försök att hålla värmen. Medan jag sömnigt går mot stuga med stjärnorna vakandes över mig nynnar jag på låten som Ava sjungit. Ljudet från den sprakande brasan ebbar ut och ersätts av nattens tystnad. Jag kommer fram till den lilla röda stugan och går upp på verandan. Träet protesterar under min tyngd när jag sträcker mig efter handtaget. Dörren glider upp och jag kommer in i den lilla hallen. Stugan ligger mörk och stilla. Med tunga ögonlock sparkar jag av mig skorna och går som i ett töcken upp för trappan. Jag har börjat lägga märke till vilka trappsteg som knakar och undviker de som per automatik.
Loftet är kolsvart och det enda ljus som kommer in är månljuset som lyckas slinka in under gardinen. Blint söker jag mig fram till byrålådan som Anthony burit upp. Trots att jag tittar med öppna ögon känns det som om jag blundar. Efter lite fumlande finner jag byrålådan och börjar krångla av mig Avas kläder. Flanellskjortan, de för stora shortsen och den vita t-shirten åker snabbt av. Jag famlar i byrålådan efter något att ha på mig. En stor gäsp slinker ur mig och kastar en rysning längs med min ryggrad. Sömnigt får jag tag på något stor och mjukt. Jag trär den över huvudet och börjar blint söka mig till sängen. Försent kommer jag på att jag glömt stänga byrålådan. Om jag skulle börja leta efter den igen skulle jag bara tappa bort mig i det lilla och mörka rummet. Jag fortsätter mot den riktning som jag tror att sängen ligger i. När jag slår i foten i något hårt förstår jag att jag har hittat rätt. Efter att en ful svordom lämnat min mun söker jag mig till min sida av sängen. Jag lyckas nudda något mjukt, men bryr mig inte om det innan jag utmattat kastar mig ner i sängen. Ett stön hörs och jag rycker förvånat till. Snabbt vänder jag på huvudet. Guldiga ögon möter mina i mörkret. Fort flyttar jag mig till min sida och återskapar avståndet mellan oss.
"Förlåt", mumlar jag och kryper försiktigt ner under täcket. Sängen har bara ett täcke och hur mycket jag än har försökt tänka på det så har det hittills alltid slutat med att jag har hela täcket för mig själv.
När han inte svarar vänder jag mig om så att jag har ryggen mot honom. Plötsligt är jag inte lika trött längre utan känner hur hans blick bränner i ryggen. Mitt hjärta börjar slå hårdare i bröstet och andningen blir allt ytterligare. Jag försöker hastigt lugna mitt fladdrande hjärta. 
Hans blick bränner i ryggen som om den vore en fysisk beröring. Jag knyter mina nävar hårt och stirrar ut i mörkret. Naglarna gräver sig in i min hud och försöker få mig att fokusera. Med en suck vänder jag mig irriterat om och möter hans guldiga blick.
"Hur tror du att jag ska kunna sova om du tittar på mig sådär?"
Hans guldiga ögon tittar in i mina och får mig som vanligt att tappa andan. Mörkret är kompakt, men ändå lyckas hans ögon lysa så starkt.
"Hur ska jag kunna sova när du ligger där?" frågar han med sin hesa röst.
Mitt hjärta slår hårt i bröstet och jag tittar andlöst på honom. Hur kan han alltid vända ett samtal så snabbt?
Oförmögen att svara på hans fråga tittar jag in i hans guldiga ögon. Hur många hemligheter är det som döljer sig där inne?
Vi ligger på olika kuddar, men under samma täcke. Om jag bara sträckte ut min fot så hade min hud nuddat hans. Hans doft fyller hela rummet. Fyller hela mig. Inom mig krigar motstridiga känslor. Känslor som jag inte längre har någon kontroll över. Innan honom visste jag iallafall vem jag var, vad jag ville. Nu vet jag varken vem jag är, vad jag vill ha, eller vad jag kan få.
"Var är din familj?" frågar jag och tittar försiktigt på honom. Han vet allt om mig. Det är inte mer än rättvist att jag vet lite om honom också. Utan ett ord tittar han på mig med sina guldiga ögon. Huset ger ifrån sig sporadiska knakande ljud. Sängen känns så liten när jag följer med blicken över konturerna av hans stora gestalt. Halsen blir allt tjockare och luften blir svårare att få in. Trots känslorna som strider inom mig tvingar jag mig själv att möta hans blick. Han kan lämna dig när som helst.
"Min familj", upprepar han med sin röst som får mig att rysa. Jag håller täcket hårdare runt om mig och väntar spänt på han svar.
"Revolten var min familj." Hans ögon mörknar när pupillerna växer i mörkret. Anthony släpper inte min blick utan nålar fast mig där jag är.
"Revolten har alltid varit min familj."
Jag tittar tyst på honom och känner hur hjärtat slår i bröstet. Revolten har alltid varit hans familj och nu har jag tagit den ifrån honom.
Mitt struprör blir allt trängre när jag ser på honom. Det är inte bara mina relationer som har blivit förstörda. Jag har även förstört hans.
"Förlåt mig, Anthony." Jag stirrrr ner i täcket med en stor klump i halsen. Här har jag tyckt synd om mig själv och sörjt mina förgångna relationer medan jag utan tanke har förstört hans.
"Min pappa dog för Revolten", säger han som om han har inte hört mig. Klumpen i halsen växer ytterligare och jag hatar mig själv för den lilla del inom mig som har förväntat sig förlåtelse.
"Det var sju år sedan han dog. Jag var tolv år när det hände."
Jag nickar tyst och känner hur tyngden lägger sig över mig. Jag drar upp mina fötter i fosterställning och lyssnar tyst på vad han har att säga.
"Han hette Noah. Noah Cowen."
Tårar börjar tränga sig fram och gör synen suddig. För min inre syn kan jag se en yngre version av Anthony som ensam står kvar. Jag försöker radera bilden som krossar mitt hjärta när orden lämnar mina läppar.
"Din mamma?" frågar jag i förhoppning om att hans berättelse inte ska ta den väg som jag tror att den kommer. Bredvid mig hör jag hur Anthony drar in ett rossligt andetag. Mitt hjärta krampar i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken.
"Hon fanns aldrig med i bilden", säger han dovt och jag känner hur hjärtat brister i bröstet. Framför mig ser jag hur en liten Anthony står kvar, utlämnad till världen.
"Hon har aldrig varit min mamma. Jag har bara sett henne på avstånd. Hon har aldrig velat ha någon kontakt med mig och jag har aldrig strävat efter att ha någon med henne."
När jag sakta tittar upp på honom finns det en ny skärpa i hans ögon. Trots att jag och min mamma aldrig haft en bra kontakt, så har jag iallafall alltid haft en.
Med suddig blick ser jag hur han försvinner iväg i tankarna. Dimman omsluter honom och han glider ur mitt grepp. Jag kan bara tyst se på honom och låta honom berätta sin historia. 
Orden som tycks ha varit inlåsta inom honom börjar flöda och jag lyssnar noga på hans berättelse. Varenda ord lägger jag på minnet för att tvinga mig själv att bära lite av den bördan som han tvingas bära.
"Pappa har alltid sagt att det är kärleken som krossar en", säger han med ögon mörkare än självaste Marianergraven. Förskräckt lyssnar jag. Inom mig skälver jag. Mitt väsen skakar av sorg.
"Han blev förälskad i kvinnan som är min mamma. Hon krossade hans hjärta." Han är tillbaka i sina minnen och har lämnat mig ensam kvar här med ett mörkt skal.
"Vad hände?" frågar jag försiktigt med en stor klump i halsen som håller på att kväva orden. Jag tittar på honom i mörkret. På de guldiga ögonen som tycks vara självlysande. Ögonen som ibland är så rovlystna att de ser ut att höra hemma hos en tiger.
"Han föll för förälskelsen. Han öppnade sig för henne och berättade om allt. Inklusive om Revolten", säger han doft.
Mitt hjärta bultar krampaktigt i bröstet i väntan på den hemska fortsättningen. Jag sväljer ett ostadigt andetag och fortsätter att lyssna med andakt.
"Allt fungerade bra, för bra. Kärleken gjorde honom blind. Han såg inte det faktum att hon var dotter till en av de högt uppsatta inom Förenta", säger han och gör en paus som för att samla sig. Som för att samla sig under tyngden av minnena.
"Hon utnyttjade hans hjärta för att ta reda på så mycket som möjligt om Revolten. Hon fick reda på ett uppdrag som en grupp i Revolten skulle utföra och såg till att det stoppades. Männen som blev gripna var några av min pappas närmaste. Efter det fick han aldrig se dem igen. Vid de laget var hon redan gravid med mig. Tänk hur långt man kan gå bara för att få reda på information", säger han med en suck. Med tårar i ögonen ser jag på honom samtidigt som jag kramar mig själv i någon form av tröst.
"Pappa vägrade låta henne ta hand om mig. Hon födde mig, men sedan såg hon mig aldrig igen. Pappa har alltid sagt att kärleken gör en blind och hittills har jag alltid hållit med honom", säger han bistert. Nedtyngd av sorg tittar jag upp på honom. Jag kan inte hindra min underläpp från att darra.
"Vad tycker du nu då?"
Han släpper ut en djup suck och tittar slutligen ner på mig. Hjärtat hoppar till i bröstet och andan fastnar i halsen. Med brännande ögon möter jag hans blick. Tystnaden lägger sig och det tycks bara finns jag och tigerögonen kvar.
"Jag vet inte", mumlar han.
Jag nickar tyst och sänker blicken. Inom mig strider fortfarande mina motstridiga känslor. Trots det öppnar jag munnen och tar till orda.
"Jag tror inte att kärleken bara är en svaghet. Jag tror att den även kan göra en stark", viskar jag sakta. När orden lämnat min mun hör jag hur löjliga de låter. Trots det så är det precis vad jag tror. Kanske har jag aldrig upplevt styrkan av sann kärlek själv, men jag tror fortfarande på att den finns. Kanske är det bara ett naivt hopp.
"Bara för att man inte har upplevt det själv så betyder det inte att det inte existerar", säger jag lite säkrare och möter stadigt hans blick. För en gångs skull är det han som sänker blicken. Hans mörka ögonfransar ser så mjuka ut där de nuddar hans skäggiga kind. Jag hindrar mig själv från att röra vid hans ansikte utan väntar istället stadigt på honom.
"Vi får väl se", mumlar han tyst.
Ljudlöst tittar jag på honom. Jag ser bördan som tynger honom. All sorg som han aldrig tagit upp till ytan. Sorgerna som behöver bearbetas.
"Anthony", viskar jag i den mörka natten. Han lyfter sin blick och möter stadigt min. Hela rummet fylls av hans doft. Vind och rökelse. Doften som får mitt hjärta att bulta lite extra.
"Jag finns här. Jag existerar. Glöm inte det."
Något säger mig att så långt som vi har kommit så gör det inget om vi väntar lite till. Vad som än finns mellan oss så tål det väntan. Vi båda behöver tid att få läka våra sår, men vi måste också ta till vara på det som finns i vår närhet.
"Jag vet", mumlar han tyst. Jag makar mig närmare honom och bryter avståndet som vi haft alla andra nätter.
"Sov nu. Vi har andra bekymmer att ta hand om imorgon", mumlar jag. Doften från honom är behaglig och varm. Jag drar in ett djupt andetag och släpper ut en djup suck.
"God natt, Sandra"
"God natt, Anthony"
Ikväll tror jag att jag fick se en del av Anthony som inte många har fått se tidigare. Kanske har aldrig någon fått det. Hursomhelst så har ytterligare några bitar av muren som vi har byggt upp mellan oss raserats och det gör mig rent av förhoppningsfull.
Med de tankarna i huvudet makar jag mig ytterligare några centimeter närmare och somnar till doften av vind och rökelse.