Världen under ytan

Del 42 - En sann historia

Jag vill alltid ha honom vid min sida.
Jag vill ha henne.

⚚
Anthony Cowen

När jag stänger boken är klockan långt in på natten. Himlen har blivit målad svart och ett färgstänk av vita stjärnor gör månen sällskap. Boken handlade om en gård som är ytterst lik Avas. Höga berg och djupa dalar.
När jag kryper ner bredvid en sovande Cassandra bultar hjärtat hårt i bröstet. Försiktigt kryper jag närmare henne. Värmen strålar från hennes lilla men så starka kropp. Jag drar in ett djupt andetag och låter hennes doft fylla mig. Imorgon ska jag berätta för henne om boken som jag läst. Om hon pratar så entusiastiskt med Ava om sitt läsande borde hon kunna göra detsamma med mig, för jag klarar inte av hennes avvisande blickar längre. Jag vill ha henne. På något sätt måste jag få hennes uppmärksamhet. Till slut somnar jag med armen över henne i ett skyddande grepp.

➹

Några timmar senare vaknar jag då mörkrets skuggor ännu lurar i loftets hörn. Cassandra ligger fortfarande tryggt under min arm. Jag drar undan täcket och kryper försiktigt ur sängen. Innan jag går packar jag om henne igen.
   Jag drar in ett djupt andetag av den kyliga morgonluften. Solen är på väg upp och kastar ett rosa sken över gården. En tupp galer och försöker få med sig de andra djuren upp. När jag kommer fram till Avas röda stuga känner jag på handtaget. Lättat ser jag hur den glider upp och tackar tyst för att jag slapp bryta mig in.
   Innanför är stugan lugn och stilla. När jag tar av mig skorna hör jag hur ett par tassar kommer gåendes. Jag hälsar snabbt på Rufus innan jag smyger upp för trappan. Den stora hunden följer med mig upp och ger mig en sista blick innan han tassar in till Avas sovrum. En duns hörs när han hoppar upp i sängen.  
   Utan att ge ett ljud ifrån mig går jag fram till hyllan och drar ut boken. Det slitna omslaget är mjukt i mina händer. När jag sätter mig ner och öppnar boken fylls jag av minnen. Doften får mig att minnas alla timmar nere i arkivrummet. Rummet som jag alltid flydde ner till.
   Jag börjar läsa där jag igår slutade. Någon gång under tiden går Ava ner för trappan och sätter igång kaffebryggaren. Ett tjugotal sidor är kvar. Jag borde hinna läsa ut den innan Cassandra vaknar.
   Mina läsvana ögon flyger över sidorna. Pappa lärde mig inte bara fysiska grejer. Det viktigaste är det du har mellan öronen.
   Jag hör dörren öppnas där nere och avslutar den sista meningen. Med en smäll slår jag igen boken. Jag sätter tillbaka den mellan två andra slitna böcker. Dammet yr, men jag hindrar mig själv från att nysa. Steg hörs i trappan och jag vänder snabbt ryggen åt Höga berg och djupa dalar. Upp för trappan kommer Cassandra gåendes. Mitt hjärta börjar banka hårdare i bröstet när mina ögon får syn på henne.
   "Vad gör du här?" Hon hoppar upp till fönstret och slår sig ner där. Lika smidig som en katt
   "Ava bad mig hitta en bok", svarar jag och drar diskret ut en bok ur bokhyllan som jag står med ryggen till.
   "Vilken?"
   Hon lyfter ett ögonbryn och granskar mig. Jag drar fram boken och håller upp den framför mig. Omslaget är i mörkgrönt tyg och på framsidan står det Ljuva drömmar. Cassandra ser tveksamt på mig samtidigt som jag ser att hon blir nyfiken.
   "Då är det väl bäst att vi går ner till Ava och ger henne den." 
   Hon hoppar smidigt ner från fönstret och går fram till mig. Mitt hjärta reagerar när hon kommer närmare och börjar bulta hårdare. Nu får vi bara hoppas på att Ava kan bibehålla min lögn ogenomskinlig.
   Vi går ut och letar efter den gamla kvinnan och hittar henne i trädgårdslandet där hon står med jorden upp till armbågarna. När hon får syn på hos vänder hon sig om med ett blixtrande vitt leende.
   "Hej Ava." Cassandra och lirkar försiktigt ut boken ur mina händer. "Anthony sa att du ville ha den här boken, så vi tog med den till dig", säger hon och håller fram den gröna boken.  
   Ava tittar på den några sekunder innan hon kastar en frågande blick mot mig. Jag försöker signalera att hon ska spela med, men hinner inte innan Cassandras misstänksamma blick läggs på mig. För några sekunder står jag som förstenad och vet varken vad jag ska säga eller göra.
   "Den har jag letat efter. Tack så mycket!" utbrister Ava och reser sig hastigt upp. Hon borstar av händerna på sina byxor och tar emot boken från Cassandra. Tacksamt ger jag Ava en lättad blick. Nu står jag i skuld till henne. Stå aldrig i skuld till någon.
    Pappas ord ringer i huvudet på mig när Cassandra kastar en sista sne blick mot mig innan hon vänder sig om. Hon börjar marschera tillbaka mot Avas hus och lämnar oss två ensamma. Gruset knastrar när hon går iväg och avslutas med att en dörr smälls igen. Ava säger inget utan granskar mig bara med sina isblå ögon. Till slut släpper hon mig med blicken.
   "Ska vi gå in?" frågar hon med ett slött leende. Jag nickar och vi börjar gå mot den röda stugan med vita husknutar. Rufus följer efter oss när vi går under tystnad. Väl inne ropar Ava på Cassandra och säger att vi ska äta frukost. Cassandra kommer gående ner för trappan med näsan nere i boken som hon har hämtat. Hon håller på att snubbla på trasmattan, men hinner precis få kontroll över fötterna innan hon ramlar. Utan en blick på mig slinker Cassandra förbi och in i köket. Till slut stänger hon boken och öppnar munnen istället.
   "Tycker du inte att handlingen i boken är väldigt lik din gård?" frågar hon och ser med tindrande ögon på Ava. Ava vänder sig om och går fram till Cassandra för att se på boken.
   "Den boken är verkligen bra och lik verkligheten. Mamma köpte den åt mig när jag var liten", säger Ava och ler åt minnet. Plötsligt ser jag min chans och glider ljudlöst in i köket.
   "Edith Blom är helt klart den visa kvinnan uppe bland bergen."
   Med höjda ögonbryn vänds de båda kvinnornas blickar mot mig. Cassandras ögonbryn rynkas därefter när hon granskar mig och begrundar mina ord.
   "Vem tycker du att Rufus är lik?" frågar hon misstänksamt. Jag antar hennes prövningar och ger henne ett listigt flin.
   "Rufus är såklart huskatten Musse som alltid följer efter Stina som är Ava."
   Cassandras blick går från misstänksamhet till ren lycka. Äntligen någon mer att prata böcker med, kan jag se hur hon tänker. Nöjt tänker jag själv: äntligen har jag lyckats fånga hennes uppmärksamhet.
   Det slutar med att vi alla tre kastas in i ett vilt samtal om Höga berg och djupa dalar. Tillsammans dukar vi fram frukosten samtidigt som vi överanalyserar bokens innehåll. Vi äter av Avas nybakta bröd och lyssnar på fågelkvittret. Cassandra blir bara mer och mer upphetsad desto djupare in i samtalet vi kommer. Varje sekund njuter jag av hennes uppmärksamhet. Varför vill jag egentligen ha den?
   När Cassandra frågar Ava om den lilla ån i boken finns i verkligheten, så svarar Ava glatt att det gör den. Cassandra får mig att lova att vi ska gå dit senare.
   När tallrikarna är nypolerade och står i sina skåp släpper vi alla ut en djup suck. Vi hinner knappt ta ett andetag innan Cassandra kastar ur sig att hon måste få se vattendraget från berättelsen. Ava ger mig en blick som för att tvinga mig dit, men jag behöver inte övertalas. Jag går mer än gärna med henne till ån.
   Vi lämnar Ava och Rufus i köket och börjar gå mot vattendraget samtidigt som vi fortsätter diskutera boken. Cassandra skuttar glatt med håret flygandes bakom henne. Varje gång jag ser henne lätta från marken tar mitt hjärta ett skutt i bröstet med henne.
   Istället för att gå upp för den branta kullen som vi har gjort så många gånger så går vi runt den. Efter en stund börjar vattnet höras. Jag spetsar öronen och följer ljudet av porlande vatten. Vi följer kullens fot och lyssnar till fåglarnas glada sång. Försiktigt bryter jag loss stjälken på en prästkrage och stoppar in den bakom hennes öra. Av att tyda hennes blick så såg hon den gula tulpanen som jag lade bredvid henne på täcket.
   Vi fortsätter att följa ljudet av skvalpande vatten. Då och då ser jag hur hennes hand flyger upp mot den vita blomman bakom hennes öra.
   Till slut kommer vi fram till det omtalade vattendraget. Bäcken är fem meter bred och rinner med en stillsam ström. Solen reflekteras i vattnet som krusar sig och bäcken ligger i skymundan med vackra lövträd runt omkring. Större stenar kantrar bäcken som för att hålla vattnet på plats. Runt om växer grönt och frodigt gräs med vackra blommor i. En citronfjäril flyger förbi Cassandra och hon följer den förundrat med blicken.
   Runt bäcken kryllar det av liv. Fåglar kvittrar där de sitter uppflugna i grenverken. Fjärilar flyger förbi tillsammans med trollsländor i alla möjliga färger. En silverfärgad fisk hoppar upp till ytan innan den med ett plask försvinner ner igen. Jag möter Cassandras blick och ser hur glädjen dansar i hennes gröna ögon. Vi båda börjar dra av oss skorna och strumporna. Trots hennes ohejdade entusiasm så vänder hon ryggen åt när hon börjar tråckla av sig tröjan. För en sekund står jag som förstenad med mina bara fötter i gräset och ser på hennes ryggtavla. På hennes gyllenbruna hud som glittrar i solljuset som sipprar ner mellan grenarna. När hon börjar ta av sig shortsen inser jag att det är dags för mig att sätta fart. Jag drar av mig tröjan och börjar fippla med bältet. Ingen av oss tänkte på att ta med sig badkläder. Inte för att jag tror att Ava hade haft ett par badbyxor.
   När Cassandra har fått av sig byxorna så har jag precis hunnit komma ikapp henne. I bara underkläder rusar hon ner till vattnet och hoppar i med ett glatt rop. Själv tar jag god tid på mig när jag går ner. Försiktigt trampar jag på de hala stenarna och doppar fötterna i vattnet. Vattnet glider mellan mina tår och en svag bris sveper över vattendraget där vi håller till. Med ett smidigt skutt tar jag sats och hoppar i vattnet i ett graciöst dyk. Jag är noga med att inte dyka för djupt utan glider bara precis under vattenytan.
   Vattnet omsluter mig och smeker min hud. Trots att jag vill stanna under ytan så simmar jag uppåt. Jag drar in ett djupt andetag och fyller lungorna med luft. Mitt mörka hår stryker jag bakåt innan jag öppnar ögonen. Vatten droppar i mina ögonfransar gör min syn suddig. Någon meter ifrån mig står Cassandra med vattnet upp till axlarna. Hennes min är allvarlig samtidigt som det döljer sig en lekfull glimt i de gröna ögonen. Ytterligare en fjäril flyger förbi henne och jag låter mig förundras över hur hennes bruna hår glittrar i solljuset. Jag hinner precis höra vatten skvalpa innan jag ser hur hon med ett busigt leende kastar sig mot mig. Hon flyger över vattnet i en smidig båge och landar på mig med en duns. Hennes kraft får mig att åka under vattenytan för någon sekund innan min kropp hinner registrera vad som händer och jag flyger upp igen. Frustandes tar jag tag om hennes midja och kastar iväg henne. Med ett skratt flyger hon iväg innan hon slår i vattenytan med ett högljutt plask. Vatten skvätter åt alla håll och vattenytan kokar. Några sekunder går och hon kommer inte upp. Jag vet inte varför men jag hinner bli orolig och börjar söka med blicken jäms med vattenytan. Precis då känner jag hur någon nyper mig i knävecket. Jag flyger runt och får syn på en dyngsur Cassandra innan hon än en gång flyger över mig och drar oron med sig.
   Så håller vi på. Fram och tillbaka. Ena sekunden är jag under vattenytan och andra sekunden är hon där. Våra kroppar slingrar sig mot varandra när vi tillsammans virvlar runt under vattnet och frustar ut den vätska vi råkat andats in. Jag skrattar, jag njuter och jag lever.
   Till slut stannar vi flåsandes upp. Jag håller mina händer om hennes midja som för att än en gång kasta iväg henne men denna gången väljer jag att hålla kvar. Vi står nära varandra. Båda flåsandes efter den vilda lek vi haft i vattnet. Det var längesedan jag var så lekfull. Längesedan jag log på det viset som hon får mig att le.
   Mitt hjärta bultar hårt i bröstet när jag kikar ner på henne. Jag har mina händer på hennes bara hud under vattenytan och känner de elektriska signaler som flyger mellan våra kroppar. När hon möter min hud går det en stöt genom hela min kropp. Hennes gröna ögon får mitt hjärta att fladdra. De får mig att glömma bort världen runt omkring oss.
   Jag tar god tid på mig när jag sveper med blicken längre ner över hennes kropp. Från hennes ögon till näsan som täcks av fräknar. Vidare till de mörkröda läpparna som är så vackert formade. Min blick glider ner för halsen och ner till henne nyckelben. Mitt hjärta bultar så hårt i bröstet att det känns som om det ska flyga ut. Trots alla räder jag har varit ute på, trots alla konditionspass jag har varit med om, så har mitt hjärta aldrig bultat så här hårt. Det har aldrig bultat så här hårt för någon.
   Till slut låter jag min blick glida ännu längre ner, men den stoppas när den kommer till hennes axel. Precis vid vattenytan ser jag hur ett ljust sträck sticker upp på hennes bruna hud. Jag lossar försiktigt händerna från hennes midja och tar tag i hennes arm. Sakta lyfter jag upp den så att jag kan se den. Över hennes biceps sträcker sig ett nytt ärr. Ett ärr från en välvässad kniv. Jag sveper försiktigt med tummen över det ljusa ärret som står i kontrast till hennes solkyssta hud. Med en suck sänker jag blicken. Jag minns klart och tydligt den kvällen hon fick det. Den kvällen då jag gav henne det. För det var jag som gav henne det. För jag hade kunnat förhindra att det någonsin skedde.
   "Förlåt." Min röst hörs knappt över vattnets brusande. Trots det så uppfattar hon ordet. Jag känner hur hon greppar tag om min haka och tvingar mig att lyfta den tills att våra blickar möts.
   "Det där är inte ditt fel", säger hon ilsket och ser med brinnande blick på mig som för att banka in orden i huvudet på mig. Jag försöker sänka blicken, men hon tvingar mig att hålla den upprätt.
   "Det är inte bara det jag vill säga förlåt för", säger jag dovt och känner hur hennes grepp om min haka hårdnar. Jag tvingar mig själv att möta hennes blick. Efter all träning som jag har genomlidit så måste jag kunna handskas med de misstag som jag har gjort.  
   Vattenströmmen smeker våra ben. Cassandra måste för en sekund släppa min haka och ta stöd mot mitt bröst för att inte tappa balansen.
   "Vad mer behöver du säga förlåt för Anthony?" Hennes röst är bekymrad när den når mina öron. Runt om oss har fågelkvittret tystnat och det känns som om skogens alla blickar är riktade mot oss. Mot oss och mina misstag.
    "Jag behöver säga förlåt för alla gånger jag har sårat dig. För alla gånger som jag inte har funnits där för dig." Jag känner hur den gamla delen av mig - den som än inte har lärt känna Cassandra - börjar sluta sig. Med ren viljestyrka tvingar jag mig själv att med stadig blick stå kvar och möta mina synder.
   "Ingen kan alltid finnas där för någon", säger hon bittert med handen på mitt bröst. Precis där mitt hjärta sitter.
   Några sekunder går, men sedan bestämmer jag mig. När jag gör det så känns det som om en äldre del av mig går i kras samtidigt, som en ny del öppnas. Jag glömmer pappas ord om kärlek och förödelse. Jag glömmer alla mina tidigare älskarinnor och allt jag inte längre vill minnas. Kvar finns bara tjejen framför mig och orden som lämnar mina läppar.
   "Jag gillar dig Cassandra, och jag är ledsen för att jag inte insåg det tidigare."
   Mina ord hinner bara hänga i luften några sekunder innan jag ser hur Cassandras pupiller vidgas. Hon särar på sina mörkröda läppar och jag märker att jag gör detsamma. Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och jag känner hur en tyngd lättats från mina axlar. Jag håller på att tappa andan när jag känner bandet som brinner mellan oss. Våra kroppar slår emot varandra och fyller varandra. Vi fyller varandras tomhet och tar del av varenda centimeter av den andra. För en gångs skull tillåter jag mig själv att känna det som jag så gärna har velat känna. Med en gång förstår jag att det är detta som är det sanna. Jag vill vara hennes och jag vill att hon ska vara min.