Världen under ytan

Del 41 - En fredsgest

En tulpan.
En karta.

❈
Cassandra Fox

Av pickande fåglar mot glasrutan vaknar jag upp efter en drömlös natt. Jag sträcker ut handen bredvid mig och fumlar runt efter honom. Lakanet är kallt. Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Bredvid mig är sängen tom, men på täcket ligger en gul tulpan. Bladen är lena och fuktiga av morgondagg. Jag för upp den mot näsan och drar in ett djupt andetag. Den doftar friskt. Inom mig känner jag hur hjärtat bultar lite extra. Denna blomman har inte tagit sig hit på egna ben.
   Jag släntrar ner till köket och stoppar omsorgsfullt ner den i en vas med vatten. För några sekunder står jag och beundrar den med armarna i kors över bröstet. Igår hände något som jag länge längtat efter, men nu när vi väl tagit det första steget vet jag inte hur jag ska ta det andra. Vad kommer det här att leda till? Vågar jag kasta mig ut i ovissheten med öppnar armar?
   Jag går ut och super in den ljuva morgonluften. Ovädersmolnen är borta och den vanliga blå himlen är tillbaka. Medan jag går och plockar ett äpple från Avas träd funderar jag över gårdagskvällen. Revolten vill fortfarande ha mig som Ledare och ska nu dessutom etableras i Swendway. Trots att tanken borde oroa mig så kan jag bara fundera på vad jag ska göra till Anthony på måndag. Det är ingen stor grej. Inte värt att fira. Hur var hans födelsedagar när han var liten?
   Plötsligt inser jag hur bortskämd jag har varit. Jag har haft personer runt omkring mig som gladeligen firat min födelsedag. Minnet av pappas mjuka ögon får mitt hjärta att krampa. Min familj har fortfarande en plats där, hur mycket jag än har försökt att trycka undan dem på senaste. Är de oroliga för mig i detta nu?
   Jag tar en stor tugga av det saftiga äpplet och tvingar mig själv att skjuta undan tankarna på min familj. Snart ska ta itu med det, bara inte nu. Inte nu när jag och Anthony äntligen har börjat få det bra.
   Mina steg för mig mot Avas stuga och stannar på hennes veranda. Med ett stort leende släpper hon in mig. Jag ger henne en snabb kram och tackar för igår kväll.
   "Du sken som en rubin igår", säger hon med tindrande ögon. Hjärtat över ett slag och jag kommer ihåg hennes min innan dörren stängdes igen kvällen innan. Tveksamt stiger jag ur hennes famn med Revoltens symbol med en rubin i tankarna. Vet hon mer än vad hon berättar?
   Trots att mina varningssignaler har börjat blinka så skjuter jag undan misstankarna. Hittills har det inte uppstått något problem.
   "Igår fick jag reda på att Anthony fyller år på måndag. Har du något förslag på vad jag hade kunnat göra till honom?" frågar jag och fingrar på hans hoodie. Hon drar ihop ögonbrynen och funderar för några sekunder.
   "Sådant där är svårt. En upplevelse kanske?"
    Jag nickar tyst och försöker komma på något bra. På något sätt vill jag visa hur mycket han faktiskt betyder för mig. Efter igår kväll vill jag aldrig tro att han ska lämna mig. Det hade förgört mig. Det hade krossat det som fortfarande finns kvar att krossa.
   Jag ger Ava en sista kram innan jag lämnar henne och Rufus. Mina tankar flyger fram och tillbaka som en fjäder i en vild orkan. Joggandes tar jag mig upp för den branta backen som lyckas få mina vader att skrika varenda gång. Väl uppe på platån av berget smyger jag fram till kanten där jag satt förra gången. Kanske kan utsikten få mina tankar att klarna.
   När jag slår mig när känner jag än en gång hur det fladdrar till i magen. Benen dinglar över kanten och marken där nedanför tycks röra på sig trots att jag inte känner mig yr. Ett snedsteg och jag skulle kunna falla mot en säker död.
   Jag lyfter blicken och ser på staden med sitt egendomliga sken. Någonstans därnere smyger människor från Revolten runt. Kommer de att lyckas få fäste i Swendway?
   Matt släpper jag tanken. Hur mycket jag än har grubblat över Revolten de senaste dagarna, så har jag inte kommit fram till något svar. Mer grubblande kommer inte leda mig någon vart. Istället låter jag blicken vila på horisonten långt där borta. En liten linje som för evigt kommer att skilja havet och himlen åt. Vad händer om man suddar ut barriären, bron som skiljer två delar stadsdelar åt?
   En upplevelse sa Ava. Vad skulle det vara? Med en hård vindpust kommer en tanke som ett brev på posten. Det slår mig så drastiskt att jag håller på att falla ner för stupet. Jag skuttar upp och lämnar den dödsfarliga kanten bakom mig med hjärtat skenade i bröstet. Det är något med det här berget som får mina tankar att ta form.
   Jag flyger ner för kullen med hjärtat bultandes i bröstet av extas. Det här kommer att bli perfekt, helt klockrent. Mina skor smattrar mot underlaget när jag kommer ut på grusplanen och får syn på Ava och Rufus. De ser förvånat på mig när jag susar förbi med håret bakom mig som en flygande mantel.
   "Jag kommer snart! Jag ska till byn!", ropar jag för att sudda ut förvåningen från deras ansikten. Jag svänger ut från gården och ut på den lilla grusvägen. Solen skiner på himlen, men har inte nått sin fulla effekt än. Gruset knastrar under mina skor och skjuts iväg i luften som små projektiler. En kvart tar det att gå. Om jag springer snabbt nog så borde det inte ta mer än fem minuter innan jag är framme. Anthony behöver kanske inte ens misstänka att jag är iväg.
   Svetten börjar tränga fram och det blir varmt med Anthonys stora hoodie på. Jag tillåter inte mig själv att stanna utan tar av mig den i farten. Ängar byts ut mot skog innan jag slutligen skymtar den lilla staden. Byggnader reser sig mot himlen, men är aldrig högre än fem våningar. Fönster och små franska balkonger med strålande blommor täcker lägenheternas väggar. Jag springer mellan byggnaderna och svänger höger när en kvinna plötsligt dyker upp från ingenstans. Jag möter hennes höjda ögonbryn med ett brett leende.
   Hjärtat bultar i bröstet och andhämtningen blir ytligare. Mina fötter smattrar mot kullerstenen som trumpinnar mot själva trumman Jag tar sats och hoppar över en stor blomsterplantering för att sedan landa med en duns på andra sidan. Ett blinkning senare är jag på språng igen. Jag springer förbi torget och hoppar över bänkar på min väg dit. Till slut stannar jag flåsandes framför en gammal och sliten affär. I skyltfönstret står ålderdomliga jordglober och gulnande papper. Precis vad jag behöver, tänker jag och öppnar dörren. Doften av papper och damm slår emot mig när jag stiger på den lilla dörrmattan. Innanför är butiken trång och fullproppad med mängder av kartor och dokumentation. Jag går fram till disken i gammalt trä och torkar diskret svetten ur pannan. Min andhämtning är fortfarande ansträngd när jag tar till orda.
   "Hej", säger jag till mannen som står bakom disken. Ett par glasögon har glidit ner på nästippen när han kikar över bågen med sina blå ögon fästa på mig.
   "Goddag." Hans gråspräckliga hår ligger slarvigt på huvudet, men det får mig bara att tycka om honom mer.
   "Jag skulle vilja ha en världskarta", säger jag samtidigt som tankarna flyger runt i huvudet på mig. Kommer Anthony att gilla det?
   Mannen mumlar något ohörbart och börjar rota runt bakom disken, så länge ser jag mig om. Väggarna täcks av kartor från nu och då. Jordglober står utplacerade överallt och för en utomstående som mig så syns ingen struktur till. Mannen muttrar något och jag vänder mig mot honom igen. Han vecklar ut en stor karta på disken och skjuter undan det som står i vägen. Kartan har börjat gulna i kanterna och bläcket ser gammalt ut. Jag sträcker fram handen och känner på det styva pappret. Det nötta kanterna gör det bara mer genuint. Jag sveper snabbt med blicken över kartan för att försäkra mig om att alla länder ser ut som det gör i nuläget.
   "Den tar jag", säger jag och startar Alexa. Mannen tittar snett på mig när hennes rosa ansikte poppar upp på skärmen. Handdatorer verkar inte vara särskilt populärt här.
   Slutligen lämnar jag den trånga pappersluktande affären med en rulle under armen. Kartan ligger tryggt i ett mörkt skinnfodral med mässing som håller det på plats. Jag börjar bege mig tillbaka mot gården, men denna gången går jag. Samtidigt funderar jag på hur jag skulle kunna ta överraskningen ett steg längre. I huvudet går jag igenom vad det är jag vill framföra. Lämna mig aldrig och tack för alla gånger som du har funnits där. Inte så många punkter, så allt för svårt både det inte bli, tänker jag optimistiskt. Jag går några steg till innan jag tyst lägger till en punkt på listan. Jag vill att du alltid ska finnas där.