Världen under ytan

Del 28 - Ensam är stark?

Han kommer lämna mig.
Han har lämnat mig.

⚚
Anthony Cowen

Jag var tvungen att skicka iväg henne för att kunna tänka klart. Det går inte annars med henne i närheten. Det enda som hörs i mitt huvud när jag ser henne är förbjudet området, förbjudet område, förbjudet område. Hon håller på att driva mig till vansinne.
Visst, det luktade verkligen förfärligt efter att jag tvingat henne att utföra olika sorters övningar och hon skulle verkligen behöva tvätta sina kläder, men den största anledningen till att jag skickade iväg henne var att jag inte klarade av att vara i hennes närhet utan att röra vid henne. Jag har utstått tortyr många gånger, men den här sortens tortyr toppar de alla. Om jag någon gång skulle lämna henne så är det pågrund av att jag inte står ut att vara i hennes närhet. Om hon visste vad för hemska saker jag har gjort i mitt liv så skulle hon aldrig vilja vara med mig ändå, aldrig. Ingen så ren och oskuldsfull skulle våga sig i närheten av någon som är så nerdragen i smuts och mörker som mig.
Jag släpper ut en uppgiven suck och tillåter mig slutligen att faktiskt känna något. Cassandra Grace Fox skulle aldrig kunna bli min. Hur gärna jag än skulle vilja det. Just nu behöver jag bara ta henne till ett tryggt ställe, lära henne det nödvändiga - om jag orkar stå ut så länge - och sedan se till att vare sig Revolten eller Förenta kommer i närheten av nära henne.
Jag drar med handen genom håret i en uppgiven gest. Städskrubben är alldeles för liten för att rymma oss båda. Det var som om väggarna trängde sig närmare oss. Pressade sig mot oss. Kanske behöver även jag komma ut härifrån ett tag.
Jag tar upp min läderväska och sätter den på ryggen. Bakom mig lämnar jag vår lilla städskrubb olåst så att Cassandra lätt kan komma in. Jag måste bara få en nypa luft.

❈
Cassandra Fox

Efter tjugo minuter av tvättande är mina händer alldeles skrynkliga. Jag har hängt upp kläderna lite överallt i den lilla toaletten. Några tröjor hänger på krokar på väggen, ett par byxor ligger slängda över toalettstolen och trosor hänger på handfatet. Jag är fortfarande lite irriterad över att Anthony skickade iväg mig, men jag måste erkänna att mina kläder behövde tvättas. De luktade verkligen inte gott.
Jag tar lite papper och torkar händerna. Armarna är svaga efter två träningspass på en och samma morgon. Jag samlar ihop de blöta händerna och hänger de över armen. Kläderna är dyblöta och vatten droppar ner på marken. Jag låser upp dörren med ett klick och stänger toadörren bakom mig. Med snabba steg går jag mot städskrubben så att ingen får syn på mig. Få är ute i korridoren, men jag antar att den här delen av båten är inte den mest attraktiva.
Städskrubben kommer i sikte och jag tar de sista stegen. Jag knackar lätt på dörren och väntar nervöst på att Anthony ska öppna. Sekunderna går, men ingen kommer ut och öppnar. Jag knackar igen fast lite hårdare. Inte heller nu öppnas dörren. Irriterat rycker jag i handtaget och håller på att ramla när dörren åker upp. Förvånat vaknar jag till och kikar in i den lilla städskrubben. Rummet är mörkt och det enda som finns där inne är filten och kudden som vi sov på. Sekunderna går då jag bara glor in i vår lilla lya. Jag försöker hindra tankarna från att ta form i mitt huvud. Gör inte en höna av en fjäder.
Jag stoppar snabbt ner de blöta kläderna i väskan och stänger dörren till städskrubben igen. Han kanske bara gick ut för att ta en nypa luft, tänker jag nervöst för att lugna mig själv. Han har inte lämnat mig än.
Jag börjar gå i riktning mot dörren som ledde ut till däcket. Hjärtat bultar hårt i bröstet och paniken börjar växa i bröstet. Han kan inte ha lämnat mig än.
Med hjärtat i halsgropen och väskan med blöta kläder i börjar jag springa mot dörren som leder ut. En kvinna tittar förvirrat på mig när jag rusar förbi i full fart. Jag fortsätter framåt och svänger höger förbi en toalett. Planlösningen för de delar av fartyget som jag har utforskat kommer upp i mitt huvud. Jag följer färdriktningen och kommer slutligen fram till den slitna dörren. Med paniken växandes inom mig kastar jag upp den. Vinden blåser kraftigt och sekunden då jag får syn på honom håller jag på bryta ihop av lättnad. Jag ska precis springa fram till Anthony när jag får syn på hans slokande axlar och blicken som söker sig mot horisonten. Antagligen har han redan hört mig, men jag smyger ändå fram som om han vore ett skadat djur.
Vinden leker med hans mörka hår och jag får än en gång syn på de bruna nyanserna. Ögonbrynen är tätt sammandragna där han står med armarna i kors på räcket. Jag kommer upp bakom honom, fortfarande med hjärtat bultandes i bröstet. Vågorna har vita gäss och än ser jag inte något land i sikte. Tveksamt tittar jag på hans stora rygg som han har vänd mot mig. Utan att säga något kommer jag upp och ställer mig bredvid honom. Jag lägger armarna på räcket och söker med blicken över horisonten. Han behöver inte säga något. Han har redan klargjort att han kan lämna mig när som helst. Det blev bara så realistiskt nu när jag för några sekunder faktiskt trodde att han hade gjort just det.
Anthony släpper ut en suck bredvid mig. Vinden för med hans doft som får mig andlös som varje gång. Jag tvingar mig själv att hålla kvar blicken vid horisonten. Han behöver inte förklara sig.
"Cassandra", hör jag honom säga lågt bredvid mig. Han låter trött, utmattad. Jag är rädd för att vända mig om och titta på honom. Istället håller jag kvar blicken på linjen som skiljer himlen och havet åt.
"Mhm?" säger jag bara. Några sekunder går och jag väntar spänt. Jag väntar spänt på att han ska säga att han så fort vi kommer i hamn så tänker han ge sig av.
"Jag kände mig instängd där inne. Det var därför jag gick ut." Utan att vända mig om känner jag hans närvaro. Hans stora gestalt är omöjlig att missa.
"Asså du behöver inte förklara dig."
Jag vänder mig slutligen mot honom. Hans guldiga ögon blickar ner på mig och som vanligt känner jag hur hjärtat hoppar till i bröstet. Jag försöker hålla ansiktet neutralt så som jag har sett honom göra så många gånger. I huvudet föreställer jag mig hur alla mina känslor raderas från mitt ansikte och kvar finns bara en mask som är omöjlig att avläsa.
"Jag ville bara att du skulle veta det", säger Anthony med blicken fäst på mig.
"Så att jag inte trodde att du hade lämnat mig menar du?" frågar jag nonchalant och blickar upp mot honom. Nästan omärkligt rycker han till av mina välriktad ord. Ibland fungerar ord lika bra som slag.
Han vänder sig om och fäster blicken igen på horisonten framför oss. Hjärtat slår fortfarande ovanligt snabbt i bröstet. Båten gungar lätt fram och tillbaka och solen kikar då och då fram bakom molnen. Doften från Anthony blandas med saltet från havet som skrubbar min hud. Trots att mitt hår är uppsatt i en stram knut så har några hårslingor letat sig ur. Jag lutar mig mot det kalla räcket och tittar ner på vågorna som klyvs av den stora båten.
"Det är fint här ute", säger Anthony tyst. Jag nickar instämmande och följer horisonten med blicken. Detta kanske är de sista timmarna som jag spenderar med Anthony vid min sida.
"Vill du få tankarna att försvinna för ett ögonblick?" frågar han plötsligt. Förvånat tittar jag upp på hans stora varelse.
"Visst." Jag tycker på axlarna och mitt svar hinner knappt lämna mina läppar förrän han har dragit in mig i sin famn. Greppet som vi har övat på känns som ett par väl ingångna skor. Smidigt tar jag mig ur det och kastar ifrån mig min väska med de blöta kläderna i. Anthonys väska ligger på något mirakulöst sätt redan på däcket.
Vi cirkulerar runt varandra med blicken fäst på den andre. De uppgivna i hans ögon är som bortblåst av vinden och har ersatts av en rovlysten blick.
"Spring mot mig", säger han utmanande.
För några sekunder tvekar jag och försöker lista ut vad det är för lurt han har tänkt sig. Efter ett djupt andetag tar jag sats och kastar mig ut i det okända.
Jag springer mot honom utan någon som helst plan in huvudet. Hjärtat bultar energiskt i bröstet och trots de tidigare träningspassen så har mina muskler vaknat till liv. Precis när jag tror att jag ska springa in i honom med en duns tar han ett steg åt sidan. Jag känner hur något hårt slår mot mina smalben och marken försvinner under mina fötter. Världen vänds upp och ner och jag faller handlöst. Precis när jag ska slå i marken känner jag hur starka armar fångar upp mig. Ett par guldiga ögon tittar ner på mig och ett flin leker på hans läppar. Flåsandes möter jag hans blick med hjärtat bankandes i bröstet. Jag hänger bara några centimeter från marken, i hans armar. Plötsligt är jag uppe på fötter igen utan att jag har rört en muskel.
"Utnyttja din motståndare. Om den kommer med fart, utnyttja farten. Kommer den med kraft, utnyttja kraften", säger han och börjar än en gång cirkulerar runt mig. Jag nickar bara tyst, helt oförmögen till att säga något efter det som precis hände.
"Slå mig så hårt du kan", säger han till mig. Tveksamt tittar jag på honom. Även fast vi övar tillsammans så vill jag inte skada honom. Min fotled ömmar efter att han fällde mig och jag känner blåmärkena under tröjan som han har gett mig så jag bestämmer mig för att det är hans tur att få känna på något. Med ett bestämt kliv går jag fram. Anthony står stilla kvar och ser på sig med sin analyserande blick. Han står höftbrett isär och lägger märke till varenda rörelse jag gör. Han rör inte en muskel utan står dödligt stilla. Det enda som rör sig är håret som flyger i vinden och ögonen som följer minsta rörelse. Trots att han står så lugnt och stilla så vet jag att han är beredd på alla sorters attacker jag kan tänkas utföra. Istället för att lägga någon större tanke på slaget som han bett mig göra går jag bara fram till honom. Jag höjer min vänster näve och knyter den på det viset som han har visat mig. Båten fortsätter sig att röra sig framåt, men runt oss står världen stilla.
Jag tar sats och flyger fram med armen. Precis när min hand ska slå till honom med så mycket kraft som jag kan uppbåda försvinner han. Min hjärna registrerar det, men det är redan försent. Jag får en lätt knuff i ryggen och flyger framstupa fram med näven framför mig. Tanken slår mig: jag måste se extremt löjlig ut.
Inte heller denna gången hinner jag slå i marken. Starka händer fångar upp mig och jag hänger än en gång några centimeter ovanför marken. För några sekunder dinglar jag i luften  med hjärtat dunkandes i bröstet. Han lurade mig, igen.
Jag himlar med ögonen och känner hur hans händer börjar lyfta mig upp. Frustrerad över att han har gjort mig till åtlöje lägger jag knappt märke till hur ömsint han ställer mig upp. Jag frustar irriterat och vrider på huvudet för att sträcka på nackmusklerna.
"Vet du vad som precis skedde?" frågar han med blicken fixerad på min kropp. Som för att försäkra sig om att inga allt för allvarliga skador har skett.
"Det är klart", fräser jag till svar. En hårslinga fastnar i min mungipa och jag föser irrierat undan den. Jag knyter och öppnar händerna för att få elden som brinner inom mig att lugna ner sig. Det är som om ilskan är en egen person.
"Vad hände då?"
"Du knuffade mig", väser jag mellan tänderna och fortsätter att cirkulera runt honom.
"Vad hände innan det?" frågar han envetet.
"Vill du få mig att inse mina egna misstag eller vart vill du komma?"
"Det är exakt vart jag vill komma. Det som just skedde var att jag utnyttjade din kraft. Något som du, med tanke på din storlek ofta borde dra nytta av", säger han uppfostrande. Alltid detta tjat om min storlek. Det är inte mitt fel att jag föddes som pygme.
"Är det då inte jag som borde få testa det istället för att själv behöva uppleva det?" frågar jag indignerat. Han fortsätter att cirkulera runt mig och jag runt honom. På sätt och vis är det en dans. En krigsdans.
"Det bästa sättet att lära sig hur effektivt något kan vara är att själv få uppleva det", säger han med hukande axlar och händerna framför sig. Plötsligt slår det mig hur blottade vi är här på däck där alla kan se oss. Fönstren, dörrar och vakter. Jag släpper ner händerna vid sidorna och ruskar av mig ilskan. Den är svår att släcka, men slutligen lyckas jag.
"Vi kanske inte ska stå här där alla kan se oss." Med en blick över axeln börjar jag sträcka mig efter väskan. Jag hinner inte långt innan jag känner hur marken än en gång försvinner under mina fötter. Men denna gången faller jag inte ner. Denna gången flyger jag upp. Jag ger ifrån mig ett gällt skrik av förvåning.
"Du har rätt", säger Anthony och slänger mig över axeln som om jag vore en säck med potatis. Han tar våra väskor i ena handen och börjar gå med mig hängandes upp och ner. Blodet åker ner i huvudet och jag tittar förvånat på honom.
"Vad håller du på med?" frågar jag honom. Trots att jag hänger upp och ner så vet jag att han aldrig skulle släppa det stadiga taget han har om mina ben.
"Jag bara visar för dig hur befintlig din storlek är", svarar han. Jag hör på hans röst hur nöjd han är. Jag muttrar något till svar och hänger för en sekund bara där. Jag kan inte låta bli att att en titt på den vältränade rumpan som är mitt framför ansiktet på mig. Musklerna som rör sig under tyget på hans byxor. Ett löjligt fnitter slinker ur mig. Trots att jag hatar fnittriga tjejer så kan jag inte hejda det.
"Vad är det som är så roligt?" frågar Anthony plötsligt misstänksam. Jag fnittrar igen och försöker att titta på något annat än hans bak som jag nästan dunkar i för varje steg han tar.
"Nej, det är bara det att jag har en väldigt bra utsikt här", svarar jag. Det löjliga fnittrande byts ut till ett skratt. Blodet susar i mitt huvud och jag känner hur röd jag är i ansiktet. Skrattet bubblar inom mig och jag börjar skratta ännu mer när han släpper ner mig på marken med en konstig min. Blodet åker tillbaka ner och det brusar i skallen på mig.
"Din lilla..." Längre kommer han inte innan han lyfter upp mig i luften igen och får mig att tjuta av skratt. Den där rumpan kommer jag för evigt att minnas.
Hans snurrar runt med mig i sina händer och jag skrattar som en galen tok. Världen snurrar runt, runt och runt. Jag skrattar så att jag håller på att kikna. Ett bullrigt skratt som värmer mig inombords hörs från Anthony. Hårknuten har släppt och mitt hår hänger nu löst. Jag tillåter mig själv att bara njuta av stunden och låta mig bäras upp av hans starka armar.
Resten av dagen består av skratt och glada miner. Mina kinder är ständigt rosiga av lyckan han ger mig. För några timmar njuter vi bara av varandras sällskap och låtsas inte om att vi snart kommer till ett vägval.