Världen under ytan

Del 36 - Första lögnen

En lögn leder till en annan och snart är man flugan som har blivit intrasslad i en spindels nät.

❈
Cassandra Fox

Efter några timmar kommer vi äntligen tillbaka till gården. Med oss har vi korgen med Avas ingredienser samt skorna och de vanliga kläderna. Nerpackade i speciella fodral har vi min röda klänning samt Anthonys kostym. Klänningen var som tur var på rea, men kostade trots det mycket. Hur mycket jag än sa emot insisterade Anthony på att köpa den.
   Vi kör in på den lilla grusplanen och parkerar. Ava står och väntar på oss med händerna på höfterna. Anthony stänger av motorn och vrider loss nycklarna. Jag öppnar dörren och kliver ut i solskenet. Klockan är redan tidig eftermiddag tack vare min sovmorgon och shoppandet. Magen kurrar ljudligt. Jag har fortfarande inte ätit något idag.
   När vi kommer gåendes över grusplanen möter Ava oss på vägen. Hon ger oss ett av alla sina varma leenden. Jag sträcker över korgen och tar diskret ut mina trosor och räcker Anthony hans t-shirt och shorts. Ava får syn på mina klackskor som har en låg, men tunn klack.
   "Wow, vad ska du med de där till? Mocka koskit i högklackat?" frågar hon och ser storögt på de guldiga skorna.
   Jag tar ut Anthonys finskor och sträcker över dem till honom. När han tar emot dem snuddar vi vid varandra. Det pirrar till i bröstet och jag kommer än en gång att tänka på blicken Anthony gav mig när jag visade upp den röda klänningen.
   "Något i den stilen", mumlar jag. Kan vi berätta för Ava vad vi verkligen ska göra?
   "Har ni köpt finkläder, eller vad är det ni har i de där?" frågar hon och sträcker på halsen för att inspektera de svarta fodralen som döljer våra kläder. Jag sneglar mot Anthony, men inte ens han tycks komma på en bra lögn. Min hjärna går på högvarv och försöker koka ihop trovärdiga lögner.
   "Ja, det är finkläder. Vi hade tänkt gå ut och ta en middag imorgon", säger jag nervöst och hoppas på att hon inte ska se igenom min lögn. Kanske har jag levt i ett liv av lögner, men jag har aldrig själv varit särskilt bra på att ljuga.
   "Vad mysigt!" utbrister Ava och tittar exalterat på oss. "Det var längesedan något bjöd ut mig på middag." Hon ser på oss med en missnöjd min men Rufus buffar till henne på benet som för att visa att han är där. Ava ger ifrån sig ett glatt skratt och klappar den glada hunden på huvudet.
   "Nej, jag får ju inte glömma dig Rufus", säger hon och kliar honom bakom örat.
  Jag kikar bak mot Anthony och han verkar inte helt nöjd med hur samtalet har utvecklats. Det är bättre att Ava tror att vi ska gå på middag, än att hon misstänker något annat.
    "Vi kanske äter middag om två-tre timmar. Cassandra, vill du hjälpa mig med middagen idag?" frågar Ava och ser frågandes på mig med korgen i handen. Jag undrar om vi kanske ska använda någon av de nya ingredienserna idag.
   "Absolut." Hon ger mig ett glatt leende och börjar skutta iväg mot sitt hus med Rufus efter sig.
   "Tror du att hon misstänker något?" frågar jag oroligt och följer henne med blicken.
   "Om inte nu, så kommer hon att göra det", svarar han dovt.
   Jag vet att vi inte borde, men jag kan inte låta bli att känna att jag vill berätta sanningen för henne. Själv har jag levt bland lögner, men jag vill inte att de få personer som jag faktiskt börjar gilla ska behöva göra det.
   Jag vänder mig om mot Anthony med en suck. Han möter min blick med sina guldglittriga ögon.
   "Vi får väl gå och packa upp dagens inköp", säger jag. Han nickar tyst till svar och tillsammans börjar vi gå mot vår lilla stuga.
   Vi står uppe på loftet och packar upp våra kläder. De kläder som Ava tidigare gett mig ligger fortfarande slängda på den obäddade sängen. Anthony har hittat en liten byrå och ett par galgar i ett av Avas alla förråd och tagit upp den till oss. Nu står den på loftet med lådorna utdragna.
   "Vad tror du kommer att hända imorgon?" frågar jag oroligt och viker ihop en t-shirt som jag sedan lägger ner i den översta lådan. Anthony viker själv ihop sin nya t-shirt och måste buffa undan mig för att kunna dra ut den mittersta lådan och lägga ner den.
   "Vad som helst kan hända"
   "Är det inte för riskabelt?" frågar jag oroligt och sneglar på honom.
   "Allt är riskabelt, men ibland så behöver man ta risker och detta är ett av de fallen. Om vi går på mötet så kan vi få tag i viktig, avgörande information. Det är bättre att vi vet vad som väntar än att vi går blinda in i det", svarar han utan minsta antydan till rädsla. Jag vet att han har rätt, men känner ändå hur oron gnager inom mig. Så mycket kan gå fel.
   "Tänk om de känner igen oss. Eller ifall det inte stämmer som männen sa, eller ifall vi inte kommer in." Ängslan gör så att jag viker slarvigt ihop ett par byxor i ren frustration. Anthony vänder sig mot mig och jag kan känna tyngden av hans blick.
   "Vi får helt enkelt se så propra ut att de inte känner igen oss i jämförelse med våra vardagliga jag. Ifall vi inte kommer in genom huvudentren, så kommer vi in en annan väg och det är bättre att vi säkerhetskollar än att inte gå dit alls", säger han med sting i rösten. Jag vänder mig mot honom och sänker blicken.
   "Jo, jag vet. Jag är bara inte van vid sådant här", säger jag bekymrat samtidigt som jag känner att jag blir arg på mig själv för att jag visar mig så sårbar inför honom. Kanske vara det något med hans glasklara blick tidigare idag som fick mig att tappa garden.
   "Se det som en del av din träning." Anthony stänger igen byrålådan som för att markera slutet på samtalet. Jag nickar tyst till svar och viker själv ihop mina sista klädesplagg.   Anthony går ner för trappan och lämnar mig ensam kvar på loftet. Hur det än går imorgon, så kommer det att bli en kväll som jag sent kommer att glömma.