Världen under ytan

Delen 6 - Regnande slag

  
Regnet öser ner från himlen, eller är det slagen som gör det? Slagen som får min hud att blomma i nyanser av lila, blått och rosa. Jag är blomman som försvarslöst kryper ihop under trycket från det ösande regnet, från de ösande slagen.

❈
Cassandra Fox

Vattnet droppar ner på golvet när jag kliver ut ur duschen.  Kakelväggarna är är färgade i mintgrönt och får mig att tänka på Jordans mintmuffins. Jag gräver ner tårna i den fluffiga badrumsmattan och sveper handduken runt om mig.
Värmen i badrummet håller mig kvar några extra sekunder innan jag öppnar dörren och kylan slår emot mig. Huden knottrar sig när  jag springer på bara fötter till mitt rum, noga med att inte halka. Dörren öppnas till sovrummet och jag kliver snabbt in. Rummet ligger i mörker trots att klockan bara är tre. Jag tänder lampan i taket och hör hur dörren stängs igen bakom mig. Med ett surrande läte kommer en klädhög ut ur garderoben.
Efter mitt träningspass känns kroppen som om den blivit överkörd av en dubbeldäckare, men trots mina darriga muskler känns huvud klarare än vanligt.
Garderoben har lagt fram mina favorittrosor som är mjuka efter mycket användning. Tydligen tycker till och med min garderob att jag har varit duktig som har rört på mig för ovanlighetens skull.
Jag drar på mig ett par mörkblå jeans och en beige stickad tröja med dubbelvikt krage. Mitt rum luktar hemma och tryggt, men trots det gnager något inom mig, som om min kropp vill att det ska hända mer nu när den fått smaka på aktivitet.
Jag sätter upp håret i en turban på huvudet och smörjer in ansiktet med någon kräm som har legat och skräpat i en låda. Med armarna i kors och fingrarna trummande ser jag på min obäddade säng. Otåligt går jag fram och bäddar den. Jag lägger täcket och kuddarna till rätta för att slutligen lägga ett dubbelvikt överkast vid fotändan. Med händerna på höfterna backar jag och beskådar mitt verk. För en sekund är den krypande rastlösheten stillad, men den kommer snabbt smygande fram igen.
Än en gång ser jag mig om i rummet efter något som kan lindra min otålighet. Alexa ligger på mitt nattduksbord. Jag går fram till henne och tar henne i mina händer. Hennes vita plastskydd är svalt i mina händer.
"Hej", säger jag kort. Hennes skärm tänds och ett rosa ansikte möter mitt.
"Hej där."
"När hade du tänkt byta färgstil?"
Hon rynkar uppretat på ögonbrynen mot mig. Uppenbarligen stött.
"Tycker du inte att rosa klär mig?" Alexa ser på mig med smalnande rosa ögon. Rastlösheten eldar på mitt annars häftiga humör och tycks göra det ännu värre.
"Jo, men du har haft det ett tag nu."
"Är det inte okej att gilla en färg eller?" frågar hon och blänger på mig. Jag kan höra hur hennes lilla datorhjärna surrar.
"Visst är det väl det. Frågade bara", svarar jag och glor ner på henne. Hon suckar och ser på mig med spelad vishet.
"Som din personliga assisten märker jag att du behöver stimuleras. Jag skickar iväg ett meddelande till Liz." Med de orden försvinner bort från skärmen.
"Okej", svarar jag till en redan tom skärm.

➹

Med rastlösheten krypande i kroppen öppnar jag dörren och går ut. Himlen är fortfarande grå och luften kvav. En vind fångar upp mitt hår och drar ur den sista vätskan ur det. En svart fågel flyger förbi på starka vingar när vinden för med sig en doft av annalkande regn.
Klackarna på mina knästövlar låter bestämt när jag går fram över asfalten. Den tjocka stickade tröjan håller mig varm trots de kalla vindarna som sveper genom stadens höghus.
Slutligen kommer den gröna parken i sikte där vi bestämt träff. En svart fågel sitter på grinden och kikar ner på mig med blanka ögon.
Som förra gången sitter Liz vid fontänen och läser bok när jag kommer dit. Vattnets porlande blandas med fåglarnas kvitter och bildar tillsammans en mjuk och behaglig symfoni. Hennes hår är uppsatt i en stram toffs med små flätor som hänger ner framför vardera öra. Halsbandet som jag så fascinerat beundrat är även på idag. Helhetsintrycket av henne är respektingivande och jag finner mig själv med att avundsjukt glo på hennes muskulösa ben.
Istället för att låta avundsjukan försura vår nyfunna vänskap påminner jag mig själv om hur tacksam jag är över att jag har henne på min sida. Hon är en sådan vän som man ser sig själv med i framtiden - inte en sådan som finns där för ett ögonblick för att sedan blekna bort. Vi är mer lika än vad jag och Kev någonsin kommer att vara.
  Liz reser sig upp när hon får syn på mig och slår igen boken hon läste. Hennes ögon tycks glittra när hon vänder sig om och ler. 
"Vad är det du läser?" frågar jag nyfiket och ser ner på den gamla boken i hennes hand.
"Åh, den här gamla saken", säger hon och sneglar ner på boken. Bokryggen är sliten och nött efter många år i världen. Än en gång fantiserar jag om att bläddra i dess sidor.
   "Det är inget speciellt", svarar Liz och sänker boken. Knappt märkbart drar hon in den bakom ryggen. Vill hon inte att jag ska få se vad som står där i?
   Svala vindar leker med mitt hår och skickar en rysning jäms med ryggraden. Jag ser med rynkade ögonbryn på Liz när hon tar tag i min arm och börjar dra mig mot gångstigen. Jag lägger knappt märke till det, men hinner precis se hur boken sjunker in under hennes grå jacka. Hennes blick undviker mig när hon med armen fastkedjad i min för oss bort från fontänen där hon läst med det porlande ljudet i bakgrunden. Hon vänder sitt ansikte mot mig och ger mig ett varmt leende. Flätorna rör sig i vinden och hennes kolafärgade ögon är så mjuka. Plötsligt blir jag irriterad på mig själv över att ha ifrågasatt henne. Hon har en bok. Det är klart att hon är väldigt rädd om den. Om den hade varit min hade jag slagit till alla som gav den minsta blick.
   Frustrerat skakar jag på huvudet åt min tvekan. Jag ska vara tacksam över att jag har fått möjligheten att ha träffat en sådan ärlig och genuin person som Lizzy. Jag ruskar av mig misstankarna och följer med henne genom parken utan tvekan.
Trädkronorna ovanför oss vajar i vinden. Den gröna färgen står i kontrast till den grå himlen. Gruset krusar sig under våra skor när vi under tystnad går fram över stigen. Lizzys arm i min är trygg och stabil. Ett ankare att hålla sig fast vid. Luften är fuktig och molnen ser tunga ut. Jag ser upp på henne för att se om vi ska söka skydd för det annalkande regnet. Hon verkar vara djupt nedsjunken i egna tankar. Hennes ögonbryn är tätt ihopdragna och hennes underläpp håller på att bli söndertuggad.
   "Du", säger jag och knuffar till henne lätt för att väcka henne ur sina dystra tankar. Hon tittar ner på mig med en blick som tvekar. Jag har själv känt den där känslan som uppstår när man står mellan ett ja eller nej, mellan ett för eller emot. 
"Jag märker att du är fundersam idag, men jag vill ändå inte bli blöt. Kan vi söka skydd någonstans innan vi blir dyngsura?"
Liz blickar upp mot skyn och vidgar förvånat ögonen som om hon plötsligt insåg hur lågt molnen hänger. Jag fylls av en känsla av att vilja ta hand om henne. Känslan sveper runt mitt hjärta och omfamnar det. Finns det något sätt jag kan göra bördan mindre för henne eller ska jag låta henne handskas med sina egna problem?
"Förlåt. Kom med här", mumlar hon och drar med mig.
Molnen hänger tunga medan vi springer ut ur Christian Park. Mina ben är pigga och hänger med Liz trots hennes långa och smidiga steg. Jag följer hennes flätor som gungar i sidled med blicken. Längst ner på vardera fläta sitter en röd pärla. Lika röd som rubinen i hennes halsband.
    På rappa steg springer vi förbi bostadsområden och shoppinggator. Mina höga knästövlar är långt ifrån bra löparskor. Liz verkar veta vart vi ska så jag följer efter henne och glömmer enkelt den tvekan jag kände för några minuter sedan. Bron som leder till de ödsliga kvarteren dyker upp mellan de höga skyskraporna. Den är folktom tack vare regnet som hänger i luften.
Utan problem springer vi över förbindelsen som delar staden i två och skrider in i de kvarteren som vi alla har blivit avrådda från. Senast jag var här följde jag efter honom. Minnesfragment av den kalla gränden och hans varma grepp återvänder. Trots att han såg mig i fredags efter att jag hade slagit ner fyllot sprang han inte efter mig. Han lät mig vara ifred. Motvilligt ger den lilla gesten honom ett pluspoäng. Han visste att han skulle hålla avstånd.
En vattendroppe landar på min näsa, men jag struntar i att torka bort den. Molnen är mörka och sveper fram över himlen i hög hastighet. De lampor som fortfarande fungerar här lyser upp vår väg och kastar kusliga skuggor över marken som får mitt hjärta att skena i bröstet. Vissa hus är  söndertrasade, men bland dem finns även hela, bebodda. De står undangömda och är till sin trots oskadda, men vem skulle vilja bo här? På andra sidan bron finns det en välmående stad utan krossade glasrutor och sprucken asfalt.
Liz svänger in i en smal gränd mellan två mögeldrabbade hus och jag ser till att aldrig vara mer än en ett steg ifrån henne. Jag räknar dropparna som faller ner från himlen, men snart de faller för snabbt för att jag ska hänga med. Bredvid mig springer hon med sitt underliga halsband dunkande mot bröstet. Solen med en rubin till öga. Lyser inte den röda ädelstenen lite starkare?
Våra snabba steg är det enda som hörs i gränden. Mitt hår som precis blivit torrt blöts ner av himlens tårar. Gåshud täcker min hud och jag sneglar mot Liz som springer en meter framför mig. Regnet är det enda jag hör och ser förutom Lizzys mörka tofs. Jag kisar för att se något och märker tacksamt hur Lizzy saktar ned farten och börjar jogga mot en byggnad som det lyser från. Det enda jag kan tänka på är värme och tak över huvudet. Jag orkar inte bry mig vad som finns där inne.
Som en drypande våt katt springer jag in i byggnaden och tvärstannar när jag kommer in. Jag har sprungit rakt in i en vägg av människor med svetten skinande i pannan. Ingen lägger märke till att jag kommer in med vatten droppande från mina kläder tack vare ljudvolymen som är hög. Allas blickar är riktade mot mitten. Folk hytter med nävarna i luften och tjoar entusiastiskt. Luften är varm och kvav och det finns varken något syre kvar eller en enda centimeter att stå på. Utanför öser regnet ner och smattrar mot hustaket. Trots att jag överväger alternativet att gå ut dit igen för att leta efter ett annat ställe så stannar jag kvar. Jag kan inte rå för nyfikenheten som vaknat till liv.
Ett blodtörstigt vrål går genom folksamlingen. Jag försöker sträcka på halsen för att se vad det är som alla tittar på, men det enda jag ser är breda ryggtavlor och tilltufsade frisyrer. Sakta börjar jag tränga mig fram genom den tjocka folkmassan men inser att det behövs mer än tysta ursäkter för att kunna ta mig fram.
För en gångs skull tackar jag för min längd. Med kutad rygg tränger jag mig fram mellan vrålande män och kvinnor. Liz har jag tappat bort för länge sedan, men jag är inte oroad för om det är någon som klarar sig ensam så är det hon. Klarar hon sig på High Hearts street klarar hon sig överallt.
Jag får en armbåge i sidan av en ivrig kvinna med rött hår och kvider till av den snabba smärtan. Med smala ögon ser jag upp på tjejen som inte verkar ha tagit notis av att hon slagit till mig. Hon hoppar oavbrutet upp och ner för att se vad det är som utspelar sig i mitten av rummet. Uppenbarligen också irriterade över sin bristande längd.
Med sammanbitna käkar fortsätter jag framåt, spänd på vad som väntar i mitten. En duns hörs och ytterligare ett vrål går genom publiken. Vad är det som de är så fästa vid?
Mitt hår ligger klistrat mot pannan efter regnet som fortfarande öser ner utanför. Jag börjar däremot misstänka att det blandas med svetten som tränger fram i min panna.
Folket runt omkring mig skriker som om de vore galna och jag anar flera slagsmål som brutit ut. Vattnet droppar från mitt hår, men jag fryser inte längre tack vare bastun som bildats i den övergivna lagerlokalen på andra sidan bron. Jag böjer mig ner på alla fyra och börjar krypa fram bland alla fötter. Med nöd och näppe undviker jag att bli ihjältrampad och fortsätter beslutsamt framåt. Det är försent att vända tillbaka.
Marken är hård och jag hinner precis flytta på mig innan en allt för entusiastisk man hoppar och sätter ner sina stora kängor precis där jag var för en sekund sedan. Med en lång utandning pustar jag skakigt ut och fortsätter framåt. Jag försöker radera bilden av hans stora fötter som lätt hade kunnat krossa min hand ur mitt huvud.
Till slut märker jag hur folkmassan äntligen börjar tunnas ut. Det blir allt färre ben och fötter som skymmer min sikt. Vart har jag hamnat? mumlar jag tyst för mig själv.
Med hjärtat dunkande i bröstet av både nervositet och nyfikenhet tar jag de sista krypstegen och kommer fram till mittpunkten. På alla fyra står jag och stirrar på det som utspelar sig framför mig med hakan hängande ner i marken.
Två storvuxna män cirkulerar runt varandra. Båda är barbröstade och svetten får dem att se inoljade ut. Den ena är stor som ett berg. Breda axlar och ett muskelpaket till kropp. Han är flintskallig och ler ett ondskefullt flin mot sin motståndare. En rysning går genom mig när jag ser hans tandlösa leende.
Jag följer hans blick och skådar den andre. Han är lång och står lätt kutryggad - redo för attack. Hans mörka hår hänger ner i pannan och är blött av svett. Spända muskler leker under huden på den unga killen. Det är säkerligen ett åldersspann på tio år mellan de två männen.
Jag hinner knappt reagerar när den skalliga mannen gör en attack mot killen med det mörka håret. Hans näve susar genom luften när jag tillsammans med resten av åskådarna håller andan i väntan på smällen som aldrig kommer. Den mörkhåriga killen tar ett steg åt sidan och utnyttjar flintskallens fart. Mannen fortsätter framåt medan den mörkhåriga killen vänder sig om slår till honom i bakhuvudet. Den stora slagskämpen faller framstupa ner i golvet med en duns. Han hinner inte ta emot sig förrän hans ansikte träffar den hårda marken med ett kras. Jag grimaserar åt den vulgära scenen med en euforisk publik bakom mig. Ett kaos bryter ut och jag är fångad mitt i det.
Flintskallen häver sig upp på ostadiga armar och ser sig förvirrat omkring som om han för en sekund glömt bort var han befinner sig. Killen med det mörka håret firar inte än utan står och ser ner på sin motståndare med kalla ögon. Gyllenfärgade ögon.
Luften försvinner ur mig där jag på alla fyra gapandes glor på honom. Det är han. Vad gör han här?
Alexas ord återkommer till mig. Han tros vara med i någon form av liga. Är det det här hon syftade på? Att han kallblodigt på fritiden slår ner andra storvuxna män? Trots att jag ryggar undan vid tanken fylls jag av en känsla av att vilja skydda honom. Jag vill inte att han ska råka illa ut.
Med stora ögon ser jag hur den flintskallige mannen reser sig upp. Hans näsben sticker ut i en konstig vinkel och han är absolut rasande. Jag kan känna hans dallrande vrede på flera meters avstånd.
Blod droppar ner på golvet och han frustar ursinnigt. Med andan i halsen ser jag hur han tar sats. Ett vrål kommer ur hans mun när han slänger sig mot ögonen som badar i guld. Flintskallens näve flyger mot hans sida. Anthony hinner inte stoppa kraften i slaget utan träffas hårt. En skarp smärta blommar upp i min egen sida som om jag vore den som blev träffad. Utan att tänka mig för kastar jag mig in i ringen på stapplande steg. Anthony. För sent inser jag att killen med de guldglittrande ögonen har tagit emot smällen med flit. Han ser på flintskallen med ett hämndlystet flin. När han blottade sin sida öppnades även en lucka för honom.
Snabbare än vad jag trodde var möjligt sparkar han till mannen på knät och slår än en gång till honom på näsan. Flintskallen faller ner på knä med ett grin. Han knäböjer framför sin vinnare.
Bakom honom står jag mitt i ringen med snabb andhämtning och stirrar på scenen framför mig. En storvuxen man ligger framför mig på golvet med bruten näsa och sitt ena ben vridet i en onaturlig vinkel. Jag står som förstenad och stirrar ner på honom. På blodet som rinner från hans näsa.
Jag hinner inte märka förändringen i sinnesstämningen runt om mig innan det är försent. Plötsligt springer en vredesfylld folkmassa mot mig. Deras miner är vridna i arga grimaser. Jag står mitt i ett krig och kan omöjligen kan ta mig härifrån.
Mitt hår ligger klistrat mot min panna i en blandning av svett och vatten från regnet. Hjärtat pulserar hårt i bröstet när jag stapplande försöker ta mig bakåt, bort från galningarna som satsat pengar på flintskallen. Män och kvinnor kommer mot mig som en flock hungriga vargar där jag är deras byte för dagen.
Jag hinner precis möta ett par chockade gyllene ögon över folkhavet innan jag blir tacklad. Med en duns faller jag ner och slår i huvudet. Nu förstår jag varför mamma alltid sagt åt mig att hålla mig undan från dessa kvarter. Jag önskar bara att jag hade varit bättre och lyssnat på henne.
Marken under mig är hård, men det är slagen som kommer ovanifrån som gör mest ont. Har dessa blodtörstiga varelser inte fått nog för idag? hinner jag tänka medan jag i ett fåfängt försök håller upp mina händer ovanför mig för att skydda ansiktet mot de regnande slag. En molande smärta har uppstått i mitt bakhuvud där jag tog emot stöten från fallet och kombineras med slagen som träffar min kropp. Slagen som fortsätter regna över mig. I ren panik sparkar jag vilt runt omkring mig. Inte en enda gång träffar jag. Jag kippar jag efter luft. Är det här de sista andetagen jag tar?
Någon drar i mitt hår så att min hårbotten bränner. Något vasst skär över armen och jag känner hur huden brister. Med några sista hopplösa slag rätt ut i luften ligger jag kvar på marken och inväntar mörkret. Det kanske aldrig var meningen att jag skulle leva här. Det blev kanske något fel i världen när jag föddes. Det kanske är bäst såhär. Jag passade ändå aldrig in.
➹

I ett dimmigt tillstånd märker jag hur slagen börjar ebba ut. Varenda kroppsdel värker och varm vätska rinner nerför min arm. Ett par starka händer tar tag i mina armar och drar upp mig på fötter. Jag klarar inte av att själv stå upprätt utan faller ihop till en hög. Någon drar upp mig igen och jag förväntar mig att fler lag ska komma. Jag blinkar och försöker se mig omkring men möter ett bart bröst. Svetten rinner ner för den solkyssta huden. Jag blinkar igen för att skärpa min suddiga blick. Världen snurrar runt om mig.
Sakta lyfter jag blicken och stirrar in i ett par ögon som badar i guld. Som förstenad drunknar jag i dem, sjunker ner i en kvicksand färgad. De är omgivna av mörka ögonfransar som kan få vem som helst avundsjuk. Det verkar som om han har mer vett i sig än vad jag har för han bryter ögonblicket och vänder sig om.
"Kom", säger han kort. Han tränger sig fram genom den uppretade folkmassan med ett fast grepp om min arm. Folk backar nervöst när de ser oss komma. Eller snarare när de ser honom komma.
Förstummat följer jag efter honom och låter honom leda mig. Världen beter sig som om jag vore på ett stormigt hav. Min arm pulserar och när jag tittar ner ser jag ett fint snitt som löper över huden. Rött blod sipprar fram och färgar min tröja. Jag snubblar till och det svartnar för ögonen. Ett par starka armar där och lyfter upp mig.
"Inte långt kvar nu", viskar en hes röst i mitt öra. Jag vill sjunka in i hans famn och låta honom ta hand om mig, men istället tvingar jag mig själv att hålla ögonen öppna och inte blint lita på honom. Hela min kropp ömmar och jag undrar hur många slag jag fick ta emot. Om jag räknar dem kanske det kan hålla undan paniken som vill tränga fram, som vill ta mig i ett strypgrepp och kväva mig för gott.
Plötsligt är vi ute och kallt regn sköljer över mig. Tacksamt låter jag det rinna över min hud och känner hur en mörk dimma börjar omsluta mitt medvetande. Jag hör steg på avstånd och ser en gestalt med mörkt hår komma inom mitt synfält. Långt bak i mitt medvetande tycker jag mig känna igen henne.
"Där är du ju", säger hon oroligt och försöker ta mig i sina armar. Sömnigt hänger jag kvar i killens famn och registrerar knappt den kalla blicken han ger henne.
"Jag tar över från här." Rösten är hård och bestämd. Lika kall som kyligt stål.
Dimman blir tätare och min kropp tyngre. Varje lem väger minst ett ton. Tjejen nickar motvilligt till godkännande. Vi lämnar henne bakom oss i ösregnet som en vissnande blomma och jag hinner känna mig skuldmedveten. Slutligen låter jag den mörka dimman omsluta mig och utmattat sjunker jag ner i den. Jag kryper ihop och njuter av tystnaden som tycks stänga in mig i en stilla kokong. Det sista jag minns är hur ett par starka armar bär mig därifrån.