Världen under ytan

Del 57 - Ledarens berättelse

Vill du sitta och deppa i ett hörn eller ta vara på tiden? Svaret på frågan borde vara uppenbar men ändå är det så ovanligt.

               ⚚
Anthony Cowen

Min handdator ligger i handen. Vi båda stirrar på skärmen. På skärmen och på det det tomma meddelandet. Vi tittar på den blinkande markören. Mottagaren till meddelandet är Alice Lockwood. Kanske är Cassandra inte fullärd, men hon kan få mycket bättre utbildning på ett ställe där alla är fokuserade på att utbilda en Ledare. Jag har gjort så gott jag kan på egen hand och vi båda har utvecklats. Cassandra säger att hon är redo. Kanske inte redo för att ta sig ann Ledarrollen, men redo för att få börja ta det ansvaret.
Tillsammans skriver vi meddelandet. Mitt hjärta slår hårt i bröstet samtidigt som jag vet att detta är det rätta. Jag kommer inte att lämna hennes sida bara för att hon ska till Revolten. Ständigt kommer jag att finnas vid hennes sida.
Över handdatorn och det färdiga meddelandet möts våra blickar. "Är du redo?" frågar jag dovt. Hon nickar till svar och beslutsamheten brinner i hennes ögon. Med ett klick skickar jag iväg meddelandet till Alice och därmed Revolten. Vad som händer nu återstår att se. Nu gäller det bara att vänta.

Meddelandet skickat 13:07 till Alice Lockwood

Alice Lockwood,
Cassandra har bestämt sig. Hon är villig att ta sig ann rollen som Revoltens Ledare. Vi är i Swendway, nära den huvudsakliga hamnen. Jag skickar med koordinater.
Anthony Cowen

Minuterna går och förvandlas till timmar. Miss Lockwood förvånar mig faktiskt. Jag trodde att hon skulle svara med en gång. Cassandra har säkerligen varit deras högsta prioritet, men kanske har de tagit till sig och gett henne utrymme och tid.
Jag märker hur det kryper i Cassandra. Hon vankar av och an och mumlar för sig själv. Jag har försöker lugna henne, men det är svårt när jag själv inte kan känna något lugn. Vi sätter oss ner vid köksbordet i stugan med papper och penna på bordet. Jag försöker lära henne hur man binder ihop bokstäverna till ord. Hon kan redan skriva, men hastigheten är något vi behöver öva på. Bra teknik leder till en bättre hastighet.
Vi tränar lite ute på grusplanen. Några enkla slag mot varandra. Elden tycks aldrig komma till liv under det tjocka täcket av oro. Till slut sätter vi oss i soffan på övre våning i Avas hus. Böckerna och den svaga belysningen tycks ha en lugnande effekt på Cassandra. Ava kommer upp och slår sig ner i soffan bredvid mig medan Cassndra flyttar sig till sin plats i fönstret för att göra plats. Hon sitter med knäna uppdragna mot bröstet och blickar ut genom fönstret. Jag kan se hur tankarna snurrar runt i hennes huvud. Tankarna snurrar även runt som i en fartfylld karusell i mitt eget huvud. Kommer Revolten ens att svara? Är de redan på väg hit? Kommer jag att straffas för att jag undanhöll en Ledare från organisationen?
Ava småpratar med oss, men märker att det är något som hänger i luften. Jag erbjuder mig att hjälpa till med sysslor på gården, men hon säger åt mig att sitta kvar, som om hon vill tillbringa den sista tiden tillsammans med oss. Anar hon att vi snart ska lämna?
Jag kliar Rufus bakom örat medan Ava berättar historier från sin barndom för Cassandra. Jag ser hur hon slappnar av när hon får höra Avas berättelser. När hon får leva någon annans liv än sitt eget. Jag ler tyst för mig själv och känner en varm tacksamhet mot Ava som så enkelt lyckas lugna Cassandras never. Ava är sannerligen en stark och självständig kvinna, samtidigt som hon är så mjuk och varm. Vi är henne evigt tacksamma för att hon har låtit oss bo här. Faktum är att hon inte bara låtit oss bo här. Hon har tagit hand om oss och visat oss kärlek. En annan sort kärlek än den jag känner för Cassandra, men fortfarande lika varm och riktig. Hur ska vi säga till henne att vi snart inte kommer att vara kvar här?
Förmiddagen förvandlas till eftermiddag och det blir dags för mat. Ava fortsätter att underhålla oss med roliga historier. När jag ser på Cassandra som skrattar och suger åt sig av orden som en torr tvättsvamp kan jag inget annat än att le. Det ser ut som hon har lagt all oro bakom sig och fullständigt njuter av den glädje Ava får henne att känna. För en utomstående hade man kunnat tro att de var mor och dotter.
Till slut går vi och lägger oss. Vi kurar ihop oss under täcket och håller armarna om varandra. Regnet smattrar mot taket och vinden viner utanför. Jag håller om Cassandra och njuter av hennes doft och närhet. Luften på loftet är kylig precis som luften utanför som kylts ner av regnet, men under täcket där vi ligger ihopkurad håller vi värmen. Vi viskar några lugnande ord innan vi blundar och försöker sova. Det går inget vidare för någon av oss. När vi slutligen somnar blir det en orolig sömn. Sömnen är ytlig, men det är en specifik dröm jag kommer ihåg när jag vaknar.