Världen under ytan

Del 48 - Revoltens historia

För att kunna skapa en bättre värld måste jag först börja med mig själv. Det behöver vi alla. Det behöver Revolten.

⚚
Anthony Cowen

När vi kommer hem tillbaka till gården går vi till vår stuga och sätter oss i det lilla vardagsrummet. Cassandra hoppar genast upp i soffan och sätter sig med en kudde i famnen och väntar på mig. Själv sätter jag mig i den lilla fåtöljen och försöker lista ut vart jag ska börja. Det slutar med att jag tar det hela från början. Från när Revolten först startades.
Jag berättar om hur organisationen först ordentligt kom vid liv under presidenten John F Kennedys tid. Hur allt fler hade lagt märke till att samhället var på väg i en riktning dit vi inte ville. Trots att det kanske först var då Revolten startades, så har det alltid funnits en motkraft. Namnet Revolten har under många århundraden viskats tyst mellan folket - trots att det inte har varit en samlad organisation.
Cassandra lyssnar uppmärksamt på mig och tar till sig vartenda ord jag säger. Hon kramar kudden i famnen och ser fundersamt på mig med sina gröna ögon.
När jag berättat om hur själva organisationen startades börjar jag berätta om min historia i det hela. Jag berättar om hur min farfar var en av de som fick reda på sanningen. Han hade lika gärna kunnat ha varit mannen som vi idag fick se på skärmen nere i staden. Som tur är fick han inte samma öde som den medvetslösa mannen. På den tiden när farfar levde så var Förenta inte lika stort. Då Revolten skapades, skapades även Förenta på sätt och vis. Nästan alla saker har sin motpol och det gällde även de båda grupperna.
Då även Förenta var ganska nytt, så hade de inte lika bra koll som de har i dagsläget. Därför hann farfar söka sig till Revolten innan Förenta fick tag på honom. Efter att farfar fått reda på mer om Förenta så blev han en trogen medlem av Revolten. Han och hans fru jobbade ständigt för organisationen. Tillsammans skapade de min pappa som var en infödd medlem. Ända sedan barnsben var han en självklar rebell. När det sedan var min tur att komma till världen så var Revolten även en del av mitt öde. Revolten tog hand om mig när min pappa inte kunde.
Jag berättar kort för Cassandra om min mor innan jag snabbt lämnar henne och återgår till ämnet. Cassandra lyssnar noga och avbryter mig aldrig för att ställa några frågor.
Revolten fanns alltid där. Det var som en enda stor familj. Det fanns alltid någon att vara med. Alltid någon att leka med eller hitta på något roligt hyss tillsammans med. Jag berättar kort om min vän Gus som har funnits med mig sedan barnsben. Även han är en infödd medlem av Revolten. När jag börjar prata om alla som jag en gång varit så nära kan jag inte sluta. Jag fortsätter att berätta om den föräldralösa Wilma, om platschefen Cobe som kan styra en hel arme, men som också kan vara en riktigt skitstövel. Inte heller glömmer jag att nämna den stora Will, vars muskler alltid sväller. Jag minns klart och tydligt hans ord efter att jag hade muckat med Cobe efter sprängningen av muséet. Äventyra inte kärlekens kraft.
Då tyckte jag att det lät som ett bra tips, men jag visst långt ifrån dess fulla betydelse. Om jag bara då hade vetat vart jag skulle vara idag.
Cassandras min är svår att tyda medan jag pratar. Hon lutar hakan mot kudden och lyssnar uppmärksamt på mig. Samtidigt är hennes ögonbryn lätt sammandragna och i ögonen har hon en glimt av något som jag inte kan sätta fingret på.
När jag slutligen berättat klar om familjen jag har haft hos Revolten så går jag över till det väsentliga. Vad Revolten har gjort och vad den står för.
Än en gång berättar jag om det hemliga förtrycket människor har utsatts för. Hur de som inte passat in har skilts av. Dallas är ett perfekt exempel på det. Staden visar klart och tydligt hur uppdelat samhället är. Hur styrelsen bara vill lägga tid och pengar på det som de anser är värt något.
Jag berättar om hur delar av historien har suttads bort ur historieböckerna, såsom uppror och revolter. Jag berättar om hur nyheterna ständigt har varit styrda av Förenta. Hur de har bestämt om vad som ska visas och inte. Jag berättar om ett flertal häpnadsväckande händelser som Revolten har utfört, men som inte ens har nämnts på nyheterna. Just för att de kan få folket att ifrågasätta.
När jag slutligen kommer till övervakningen av folket ser jag hur en låga tänds i Cassandras ögon. Den där lågan hade säkert kunnat hittas hos många om de bara visste det som hon nu vet.
Jag förklarar för henne hur övervakningen har gjort Förenta så oerhört mäktigt. De kan förhindra att ett uppror sker innan upprorsmakarna ens har hunnit ut genom dörren. De vet om vad som ska hända innan det händer.
Revolten har försökt ta över vissa av övervakningskamerorna. I grund och botten har de velat oskadliggöra dem, men samtidigt har organisationen vetat att de kommer att behöva använda sig av samma metoder ifall de ska kunna matcha Förenta. Trots att det strider mot Revoltens grundtanke så måste de ibland använda sig av samma vapen för att kunna sätta sig upp mot den starka unionen.
Då det till och med finns övervakning i Förentas näste, har Revolten kunnat få reda på mycket just tack vare kamerorna. Jag berättar även om Maximilien Arthur som var på mötet här i Swendway och representerade Revolten. Sakta förklarar jag att han är en av många mullvadar i Förenta. Vad som gör honom så speciell är att han har lyckats ta sig så högt upp i Förenta utan att ha blivit påkommen. Tack vare att han kan gömma sig själv under en mask så har han lyckats spela bort de riktiga skådespelarna.
När jag ändå är inne på spåret så börjar jag berätta om Alice Lockwood och hur jag fick veta om henne för första gången. Jag minns klart och tydligt den gången hon steg upp vid podiet i högkvarteret i Dallas. Alice Lockwood som utgav sig för att heta Liz. Som öppet burit Revoltens symbol hängandes i en kedja runt halsen. Hur hon fått i uppdrag att lära känna Cassandra. Revoltens framtida Ledare. Hon förväntade sig nog aldrig att lära känna en riktigt person. För många av oss har Ledaren aldrig haft vare sig ett ansikte eller namn.
Jag berättar för henne hur Revolten har försökt växa sig stor i hemlighet. Hur organisationen inte kunnat offentliggöra sig med tanke på riskerna och för första gången avbryter Cassandra mig efter en halvtimmes lyssnade.
"Hur ska Revolten kunna växa om ingen vet om att den finns?"
Jag ser noga på henne och lutar mig tillbaka i den mjuka fåtöljen för att fundera över hennes ord. Rummet har börjat mörkna och solen syns knappt utanför.
"Den har kunnat växa. Bara väldigt långsamt. Inte lika snabbt som Förenta har växt." Hon rätar på sig. Jag kan se hur kugghjulen snurrar inne i skallen på henne.
"Hur ska Revolten då kunna matcha Förenta?" Om hon bara visste vilka svåra frågor hon ställer.
"Hittills har Revolten inte kunnat matcha Förenta", svarar jag dovt.
Hon lyssnar på mina ord och förblir tyst igen. Jag bestämmer mig för att fortsätta prata och berätta om hur Revolten har försökt hjälpa folket i smyg. Hur de har försökt ta över nyhetssidor, kameror och hur de har försökt berätta om Förena utan att bli tagna. Organisation har även gjort större, mer offentliga saker. De har samlats i grupper över hela världen och samtidigt demonstrerat på gatorna iklädda masker. För att undvika att bli upptäckta så har kommunikation skett i smyg. På ställen och platser där inga vakande ögon finns. Jag förklarar hur planer aldrig smitts över meddelanden på handdatorer där de så enkelt kan bli avlästa.
Såklart finns det saker som jag inte är stolt över. Det tar emot när jag berättar om mindre betänksamma saker som Revolten har gjort. Som när organisationen sprängde muséet eller när jag själv torterade den där mannen i källaren. Jag skäms när jag berättar om den dagen då jag slagit orden ur hans mun. Cassandra släpper aldrig mig med blicken när jag pratar. Jag tvingar mig själv att möta hennes blick. Även när jag berätta om de hemska saker som jag har gjort, för att hedra minnet av mannen. För att hedra alla de skadade som jag har orsakat smärta. När jag berättar för henne tvingar jag mig själv att ta med de vämjeliga detaljerna. Jag berättar för henne hur mycket blod det finns på mina händer och hon rör inte en min när jag berättar för henne om människors liv som jag har försvårat eller tagit. Det enda jag får till svar är de gröna ögonen som ständigt ser på mig.
Tillslut berättar jag om dagen då jag mötte henne. Att jag tror att jag aldrig riktigt lämnat Revolten, men att jag inte står för allt som de gör. Trots allt hemskt som jag, de har gjort så finns organisationen kvar i mitt hjärta.
"Jag är ledsen", säger jag tillslut. "För att jag fortfarande känner för dem som vill tvinga dig till att göra något som du inte vill."
Cassandra ser på mig med sina gröna ögon ytterligare några långa sekunder. Jag känner hur gravitationen drar mig neråt i sätet på fåtöljen, hur mina axlar blir tunga. Jag hör hur hon reser på sig. Sakta lyfter jag blicken och möter hennes när hon ställer sig framför mig. Världen utanför har mörknat och så har även mitt sinne. Så länge har jag försökt att undvika att tänka på alla de blodiga, hemska, rent av vidriga sakerna som jag har gjort, men nu kan jag inte längre förbi se dem. För att kunna skapa en bättre värld måste jag först börja med mig själv. Det behöver vi alla. Det behöver Revolten.
"Det behöver du inte vara ledsen för. Du ska inte behöva lämna din familj för min skull." Hon ser på mig innan hon sänker blicken. "Det är jag som ska vara ledsen för att jag fick dig att lämna dem", säger hon tyst. Jag ser på henne några sekunder. Försiktigt tar jag tag om hennes haka och får henne att möta min blick.
"Du fick mig att inse att det som de gjorde inte var okej", säger jag beslutsamt och ser djupt in i hennes ögon. Med handen på hennes haka känner jag hur hon drar in ett skakigt andetag.
"Det de gjorde var kanske inte alltid okej, men det var iallafall bättre än det Förenta gör." Hon möter min blick och jag känner hur hjärtat bultar hårt i bröstet.
"Jag tror att vi alla behöver en organisation som Revolten", säger hon. När orden lämnar hennes läppar kan jag först inte förstå dem. Flickan som lämnade sitt liv för att hon fått veta om organisationen som varit mitt liv och sin del i det hela säger nu att samhället behöver en sådan organisation.
"Med det menar jag inte att jag tycker att allt de gör är bra", säger hon bestämt och rätar på sig. Jag ser på henne ytterligare några sekunder innan ett leende börjar sprida sig över mina läppar. En ny framtid håller på att skapas i mitt huvud. En som jag behöver fundera på ett bra tag.