Världen under ytan

Del 52 - Ett livsavgörande beslut

Kärleken. Ett slipat svärd som hugger en i hjärtat varje gång det händer något någon man håller kärt. Ett vapen som används för en såsom mot en.

❈
Cassandra Fox

Senare den dagen vaknar jag upp med kinderna stela av torkade tårar. Anthony ligger fortfarande kvar bredvid mig. Har han legat här hela tiden?
Försiktigt reser jag mig upp och han vaknar genast upp. Oroligt ser han på mig för att se om jag är okej. Jag nickar matt till svar och viskar tyst att jag behöver dricka. Min hals bränner. Han erbjuder sig att hämta vatten åt mig, men jag övertalar honom att jag behöver sträcka på benen. Motvilligt låter han mig få min vilja igenom. Antagligen för att han inte vill argumentera med mig i det här skicket.
Med stadiga händer hjälper han mig upp ur sängen. Steg för steg tar vi oss till trappan. Det går långsamt och mina ben känns halvt förlamade som om jag inte använt dem på år. Magen känns konstigt tom och energin inom mig är fullkomligt dränerad. Anthony håller hårt om mig som om han är rädd att jag ska falla ihop vilken sekund som helst.
Jag känner mig inte bara tom i magen utan även i huvudet. Jag orkar inte tänka på något för då kommer tårarna komma strömmandes igen. Så länge har jag försökt trycka undan tankarna på min familj, men till ingen nytta. De kom fram ändå och när de väl gjorde det så gjorde de det ordentligt.
Anthony sätter mig ömt ner på en stol i köket och försäkrar sig flera gånger om att jag orkar sitta upp själv. Han öppnar skåpsluckan och tar ner ett glas. Därefter sätter han på kranen och vatten börjar flöda ur den. Han sätter glaset under vattenstrålen och fyller upp det enda upp. Sedan stänger han av kranen och vänder sig mot mig igen. Försiktigt ger han mig glaset. Det känns tungt när jag tar emot det. Oändligt tungt. Som om det var en lastbil jag höll i handen istället för ett glas. Anthonys blick är bekymrad när han ser på mig dricka. Den svala vätskan rinner ner i halsen och smörjer strupens väggar. Brännan försvinner sakteligen, men jag ber om ett glas till. Anthony fyller snabbt upp det igen och räcker över det till mig. Varenda rörelse jag tar följer han med sin blick. Vattnet glider ner i halsen, men de sista dropparna hamnar fel. Hostandes lutar jag mig framåt och försöker få bort vätskan som hamnat i fel strupe. Anthony börjar genast dunka mig på ryggen. När vattnet är uppe ur strupen ställer jag matt ifrån mig glaset. Ögonen känns tunga. Tyngdkraften känns starkare än vanligt.
Anthony hjälper mig att resa mig upp igen. Benen känns vingliga. Som om jag vore bambi på hal is. Han erbjuder sig att bära mig upp för trappan, men jag viftar bara bort hans förslag. Helt tom i huvudet lutar jag mig mot honom samtidigt som jag försöker få benen att lyfta på sig upp för trappstegen. Det slutar med att Anthony mer eller mindre bär mig upp trots allt.
   Försiktigt lägger han ner mig i sängen. Han packar om mig och lägger kuddarna till rätta under mitt huvud. Han frågar om det är något jag behöver, men jag skakar bara på huvudet. Just nu vet jag inte om det finns något som kan ändra på min situation.
   Minutrarna förvandlas till timmar. Jag ligger och stirrar upp i taket utan att blinka. Jag sover en drömlös sömn utan att röra på mig. Hela tiden sitter Anthony vid min sida. När han verkligen måste gå på toa hör jag hur han springer till toaletten och skyndar sig så snabbt han kan. Men när han kommer upp ligger jag på exakt samma sätt som innan. Platt på rygg med blicken stirrandes upp i taket.
   Tillslut lägger jag märke till hur det börjar skymma utanför. Ett svagt rosa sken lyser in genom fönstret och landar på de vita väggarna. Jag och min mamma Vanessa har aldrig haft en bra relation, men idag får det rosa skenet mig att fälla en tår för henne. En varm tår som letar sig ner för kinden och stannar till på hakan innan den droppar ner på mitt bröst. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag saknar min mamma. Inte den mamman som Ava har blivit för mig, utan den mamman som Vanessa alltid har varit på sitt eget sätt. Hur många timmar har hon egentligen lagt ner på att försöka göra mig till sin dotter? Till den tjejen som går runt i de senaste kläderna och som är sminkad i starka färger. Hur många gånger har hon sagt att hon kan köpa mig en ny handdator för att Alexa inte är bra nog för mig? Oändligt många gånger har hon försökt köpa sin kärlek till mig. Hon har försökt göra mig till henne så att hon enklare kan förstå sig på mig. Det min mamma aldrig har förstått är att kärlek inte går att köpa. Den kärlek jag känner till Anthony är inget han har köpt. Inte så heller är den kärlek jag känner för Ava eller min pappa. Vad jag känner för min mamma är sorg. Jag är ledsen för hennes skull att hon aldrig ha fått inse det. För det är den kärlek som jag har lärt mig känna den senaste tiden som har tagit mig dit jag är idag. Det är den som har fått mig att fly världen över och om jag någonsin skulle återvända så är det tack vare kärleken. Kärleken till min familj, kärleken till Kev, kärleken till alla de människor i Revolten som jag har fått höra via Anthony. Kärleken till folket för att kunna skapa något bättre än Förenta. Djupt inom mig känner jag det. Jag är redo. Jag är redo för att ta mig ann Revolten och Förenta. Jag är redo för att bli Ledare.