Världen under ytan

Del 10 - Att inte vara som alla andra

En polispatrull eller bara ett oroligt samtal. Skulle någon sakna mig om jag inte längre fanns kvar?

❈
Cassandra Fox

Jag öppnar ytterdörren med ett klick. Solen har snart nått toppen av himlen och lyser upp Dallas gator. Jag stänger igen dörren bakom mig och klipper därmed av fåglarnas sång. Den välbekanta doften av mitt hem fyller min näsa.
"Cassandra?" hör jag någon ropa på mig från köket. Rösten döljer en oroad klang. Jag drar av mig mina knästövlar och ropar tillbaka.
"Hallå!"
Ut från köket kommer pappa raskt gåendes med rufsigt hår. När han får syn på mig spricker ansiktet upp i ett lättat leende.
"Hej, pappa", säger jag och ger honom en snabb kram. Under hans ögon döljer sig mörka ringar. Har han inte sovit?
"Åh, Cassandra. Vart har du varit?"
Besvärat ser jag mig omkring i rummet. Vad ska jag säga? Att jag varit med i ett slagsmål? Att jag sovit över hos en kille jag inte känner? Nej, jag tror jag håller de hemligheterna för mig själv.
"Det är en lång historia", svarar jag utmattat och börjar gå mot köket. Trots de sega kolorna tidigare idag kurrar min mage.
"Jag förstår", svarar pappa med en suck. "Jag är glad över att du är hemma igen."
   Jag vänder ryggen åt min pappa och går in i köket som badar i solljus. Min mage kurrar än en gång. Besvärat ser jag mig om i rummet. Klockan är bara 11:46. Nästa matleverans kommer först om trekvart. Nu hade jag varit tacksam över Anthonys matförråd.
   "Har vi något att äta?" Jag vänder mig om och ser på pappa. Han kan verkligen inte ha sovit en blund. Är det pågrund av mig?
   "Ja, just det. Du måste vara utsvulten. Jag sparade dina matransoner trots att din mamma tyckte att vi skulle slänga dem", svarar han och börjar rota i ett av skåpen.
   Precis som jag är pappa ganska kort, men jag kan ändå skymta muskler under tyget på hans tröja. Förenta ser till att vi håller oss i form.  
   Försiktigt stänger han igen skåpet och kommer fram med två matlådor. "Frukost eller middag?" frågar han med ett leende på läpparna.
   "Frukost."
   Han ger mig frukostförpackningen och vi slår oss tillsammans ner vid matbordet. Ivrigt öppnar jag min matranson och slänger bort locket. En färgglad fruktsallad, en macka med smör och ost på samt en kopp varm choklad ligger där i. Ivrigt tar jag upp en gaffel och hugger in på fruktsalladen. Sötman fyller min mun och jag kan inte låta bli att stöna av välbehag. En sked leder till en annan och plötsligt är skålen med fruktsalladen i tom. Genast hoppar jag på ostmackan och sköljer i mig den med varm choklad. Slutligen ligger frukosten tung i magen och belåtet lutar jag mig tillbaka. Först nu inser jag att pappa har suttit och stirrat hela tiden.
   "Förlåt" mumlar jag ursäktande och kväver en rap. Jag riktar blicken ner i marken och skäms över min glupskhet.
   "Det är inget att be om ursäkt för, Cassandra." Sakta möter jag hans blodsprängda ögon. "Jag har nog aldrig sett någon trycka i sig mat så snabbt", säger han med ett flin. Ett bubblande skratt tränger upp ur min bröstkorg. Jag flinar åt min pappa och slutligen spricker även han upp i ett brett smile. Det var längesedan jag såg honom skratta. Insikten slår mig med en oerhörd kraft och mitt skratt klingar sakta av.
   "Var är mamma?" frågar jag kvävt.
   "Hon är där uppe, tror jag." Han nickar mot övervåningen. Trots att jag och min mamma inte har en nära relation finns det en liten del av mig därinne som fortfarande vill veta om hon har varit orolig för mig.
   Jag nickar sammanbitet och tackar för frukosten. Med full mage ställer jag mig upp och börjar gå mot svävaren. Jag hör hur pappa städar iordning i köket bakom mig. Min arm bultar lätt. Besvärat drar jag i min tröjärm för att försäkra mig om att man inte kan skymta bandaget där under. Svävaren väntar på mig och jag kliver upp på den. Så fort jag är på börjar den röra sig uppåt. Jag åker förbi resterande våningar och kliver av på översta plan där mitt sovrum ligger. Genom det stora panoramafönstret vid gymmet lyser solen igenom. Solljuset lyser upp dammet och partiklarna som flyger runt i luften. Jag ska precis gå in i mitt rum när min hjärna registrerar ett ljud på den annars tyst våningen.
   Jag stannar upp och spetsar öronen. Vatten som porlar. Så tyst jag kan smyger jag mot mitt badrum. Ljudet av porlandet vatten blir tydligare för varje steg jag tar. Ljudlöst slinker jag fram tack vare mina strumpor som dämpar mina steg. Jag kommer fram till dörren som leder in till det mintfärgade badrummet. Någon är där inne.
   Jag sätter örat mot dörren och lyssnar spänt. Vattenkranen stängs av och ett tyst nynnande är det enda som hörs. Jag backar hastigt några steg från badrumsdörren, rädd för att bli upptäckt.
   Ilsket knyter nävarna och försöker morska upp mig. Detta är mitt badrum, om det är någon som ska vara rädd för att bli konfronterad så är det förövaren därinne.
   Jag tar ett djupt stärkande andetag och sträcker ut handen. Min hand landar på dörrhandtaget som är ett av de få som finns. Antagligen var det därför jag fick denna fina övervåningen. Den är ju lite omodern, tänker jag bittert.
   Jag trycker ner handtaget och en våg av värme slår emot mig. Inne i badrummet står min mamma bolmande av värme. Hon ger ifrån sig ett förvånat läte när hon upptäcker mig och drar åt handduken tätare runt omkring sig. Förvåningen försvinner snabbt och ersätts av ett självbelåtet flin.
   "Du är hemma alltså." Hon ser på mig med ett höjt ögonbryn. Hennes hår är uppsatt i en turban och får henne att verka ännu längre än mig. Jag lägger armarna i kors och försöker lägga på ett lika nonchalant ansiktsuttryck.
   "Saknat mig?" frågar jag och höjer även jag ett ögonbryn. Ständigt denna teater.
   "Nej, det skulle jag inte säga. Alexa meddelande att läget var under kontroll. Det visade sig att hon var kapabel till något iallafall", muttrar min mamma och vänder sig mot spegeln för att beundra sig själv.
   Jag himlar med ögonen åt hennes pik även fast att hon inte kan se mig. Att växa upp i en teaterpjäs till hem har tydligen satt sina präglar.
   "Varför är du i mitt badrum?" Frustrationen sprider sig i min kropp.
   "Man får passa på när divan är borta", svarar hon syrligt och ser ner på sina välmanikyrerade naglar. Hela hennes uppträdande är fruktansvärt provocerande. Ilskan får mig att se rött. Vilket antagligen var hennes mening.
   "Är det jag som är divan i detta hushållet?", gormar jag med armarna gestikulerandes i luften. Badrumsdörren står fortfarande öppen bakom mig och släpper ut den varma luften. Trots den öppna dörren pressar värmen mig till det yttersta. Jag känner hur en ilsken rodnad sprider sig över min kropp.
   "Cassandra, gumman. Se på dig själv. Du är borta en kväll för en gångs skull, när alla dina jämnåriga är borta hela tiden och så förväntar dig att du ska ha varit saknad." Med de orden vänder hon sig långsamt mot mig. "Det var skönt att du var borta. Det var behövt", säger hon och nålar fast mig med sina blå ögon. "Dessutom har jag alltid gillat utsikten från den här våningen. Trots det rustika handtaget."
   Frustrerat knyter jag nävarna. Med en fnysning vänder jag mig om och rusar iväg mot mitt rum som en tjurskallig treåring. Jag kan föreställa mig min mammas självbelåtna flin bakom mig. Min arm bultar ilsket medan jag väntar på att sovrumsdörren ska öppnas. Slutligen är springan tillräckligt stor så att jag irriterat kan tränga mig in.
   Jag håller på att svettas ihjäl. Min tjocka tröja klibbar sig fast mot kroppen. Hastigt går jag mot fönstret och öppnar det. En pust av sval luft slinker in, men det är inte tillräckligt. I frustration drar jag av mig tröjan och kastar iväg den. Jag sätter snabbt upp mitt hår i en slarvig bulle på huvudet. Min nacke är fuktig av svett.
   Åsynen av min mamma som ockuperat mitt badrum flyger förbi i minnet. Jag frustar och skakar på huvudet. Hur kan jag låta henne påverka mig så lätt? Vad förväntar jag mig? Hon har rätt. Jag har varit borta knappt ett halvt dygn och förväntar mig polispatruller sökandes efter mig. Ilskan glider sakta ur mina händer och jag slår armarna om mig själv i självömkan. Min skadade arm strålar till av rörelsen. Jag grimaserar av smärtan och tittar ner på bandaget. En röd fläck har börjat växa fram. Det röda blodet för tankarna till en rubin som jag skymtat några gånger. Tanken på rubinen i halsbandet får mig att tänka på dess ägare. Jag måste verkligen ta reda på vart Liz står i all denna röran. Efter det här förtjänar jag faktiskt en rejäl förklaring, tänker jag snofsigt. Tydligen finns det mycket jag inte vet om min vän Liz.
   Den svala luften från det öppna fönstret svalkar min sönderrivna kropp. I bara behå och jeans går jag fram till spegeln. Rivsår och blåmärken finns lite här och där, samt bandaget som täcker min biceps, men förövrigt är min kropp hyfsat oskadd. Tack vare honom.
   Blodfläcken växer sig synligt större och jag förstår att bandaget behöver bytas. Dessutom skulle jag behöva en dusch efter det här äventyret.
   Jag drar på mig min varma stickade tröja och låter fönstret stå öppet när jag slinker ut ur mitt rum. Badrummet ligger tyst och mörkt tacksamt nog. Jag orkar inte konfrontera min mamma än en gång.
   Lampan tänds i taket och kastar ett gult ljus över det mintfärgade rummet. Försiktigt drar jag av mina kläder och släpper ut mitt bruna hår. Bandaget är nu färgat rött. Med lätta händer lirkar jag upp det och börjar dra av mig det. Mina händerna är inte alls lika smidiga som Anthonys. Med varje rörelse råkar jag stöta till såret eller dra för hårt i bandaget. Mina käkar är hårt sammanbitna för att inte skrika av smärta. Att be mina föräldrar hjälpa mig skulle bara leda till frågor jag inte kan besvara.
   Slutligen lindar jag av det sista lagret. Huden är ilsket röd och irriterad. Blod sipprar fram ur såret i en stilla flod. Försiktigt lägger jag ner bandaget i handfatet med den skadade armen stel bredvid mig. Röd vätska rinner ner i handfatet i rännilar från bandaget.
   Jag öppnar duschkabinen och kliver in. Badrummet doftar av blommor och grönska efter min mors dusch. Jag stänger duschdörrarna och låter dess väggar omsluta mig. Små vattendroppar hänger fortfarande i luften. En blodsdroppe börjar bana sin väg nerför min arm och jag kan inte låta bli att följa den med blicken. Den röda färgen är djup och glänser i lampans sken. Jag sätter på vattnet och låter det skölja över mig kropp. Jag kan inte låta bli att rycka till när strålarna når mitt sår. Blodet sköljs bort och bildar en utspädd rödfärgad vätska. Jag drar med händerna genom mitt hår som blir blötare för varje sekund som går. Vattnet svalkar av min upphettade kropp. Med slutna ögon låter jag vattnets kylande strålar smeka min kropp och läka min sår.
   Jag tvättar rent min kropp och själ. En frisk odör sprider sig och blandar sig med vattnets kraft. Vitt skum bildas vid mina fötter och glider ner i avloppet. Med några sista sekunder under det svalkande vattnet stänger jag av duschen. Blodet från mitt sår har slutat att sippra fram, men huden runt omkring är fortfarande ilsket röd. Jag stiger ut ur duschen och greppar tag i min handduk. Försiktigt torkar jag min kropp och mitt hår. En blodpöl har bildats i handfatet efter mitt blodiga bandage.
   Jag virar handduken runt om mig och går fram mot toalettskåpet för att leta rätt på ett rent bandage. Huller om buller står olika skönhetsartiklar som min mamma har tvingat på mig. Jag skjuter de åt sidan och letar vidare. En röd väska kommer i sikte bakom allt trams. Jag tar fram den ur skåpet. Ett lager av damm och smuts har landat på väskan. Med min friska arm drar jag bort dammet och öppnar väskan. Dammet yr i luften. Inuti finns tubar och tabletter som jag inte har en aning om vad de är bra för. Längst ner i väskan ligger ett vitt bandage som jag tar upp. Utöver mitt letande är vattnet som droppar från duschen det enda som hörs i rummet.
   Jag går fram till toaletten och lägger väskan där på. Försiktigt drar jag upp bandaget och önskar att jag hade den lugnande salvan Anthony hade. Ingen av salvorna i väskan verkar ha varit den samma.
   Utan vetskap om hur man gör börjar jag linda bandaget runt min arm. Såret bultar irriterat under det vita förbandet. Trots smärtan fortsätter jag att vira varv för varv. Lager efter lager läggs på varandra. Slutligen är hela bandaget på. Slutresultatet blir inte alls lika bra som när han gjorde det. Bandaget sitter snett och armen stramar åt av minsta rörelse.
Försiktigt ställer jag mig upp igen och kan inte låta bli att grimasera av rörelsen. Jag packar ihop medicinväskan och trycker in den i skåpet igen. Mitt gamla bandage ligger kvar i handfatet med en röd pöl under sig. Försiktigt tar jag upp det i mina händer och ser mig runt om i badrummet. Var ska jag slänga den? Det enda som ligger framför mig är mina smutsiga kläder.
   Med en suck böjer jag mig ner och lägger bandaget på min stickade tröja. Försiktigt virar jag in det med tröjan för att dölja det. Handfatet står blodigt kvar. Hastigt sätter jag på vattnet och sköljer bort blodpölen som har bildats. Den röda vätskan glider ner i avloppet med ett slurpande ljud.
   Med en klädbunt i min famn går jag ut ur badrummet med förhoppningar om att inga blodspår är lämnade kvar efter mig. Så snabbt och tyst jag kan springer jag till mitt rum och tränger mig in genom dörrspringan. Min sovrumsdörr stängs igen bakom mig och lättat släpper jag ut en suck. Hittills går jag oupptäckt under radarn.
   Jag lägger jeansen och övriga smutsiga kläder i tvättkorgen, men står ovisst kvar med min tröja i handen. Hittills har blodet från bandaget inte trängt igenom det stickade tyget. Jag sätter mig på knä med handduken virad runt om mig. Försiktigt skjuter jag in tygstycket in under sängen. Jag är tvungen att lägga mig ner på mage för att få in den allra längst in. Förhoppningsvis kommer inte dammsugaren hit.
   Med stela rörelser ställer jag mig upp. Jag måste snabbt få på mig kläder innan någon kommer in. Bandaget och tröjan får jag ta hand om senare.
   Garderoben surrar till och ut kommer en hög med ihopvikta kläder. Jag tar upp högen med kläder och sätter mig på sängen. Försiktigt drar jag på mig strumporna och jeansen. Armen strålar till av varje rörelse, men i sakta mak fortsätter jag framåt. Tydligen känner min garderob mig tillräckligt väl och har lagt fram heltäckande kläder som tur är.
   Jag drar på mig en luftig blus och försöker så smärtfritt som möjligt borsta ut mitt fågelbo till hår. Jag grimaserar av de ryckiga rörelserna med min bultande arm så stilla som möjligt bredvid mig. Tillslut stå jag klar med helttäckande kläder på och en öm biceps. Jag hade dödat för den där salvan nu, tänker jag grimaserandes och önskar att han hade varit här, men tydligen är det inget han vill. Däremot kan jag vänta tills att "tiden är inne" som han ville kalla det.
   Fågelkvitter hörs från det öppna fönstret. En sval vindpust slinker in och för med sig doften av staden. Solen lyser in genom fönstret och lägger ett varmt sken över rummet. Plötsligt ser sängen med de mjuka lakanen väldigt lockande ut. Efter alla händelser det senaste dygnet kan jag behöva lite vila. Tröttheten slår emot mig med en smäll. Ögonlocken blir tyngre och tyngre för varje sekund som går. Med tunga steg går jag mot sängen. Utmattat slänger jag mig ner och ger ifrån mig ett trött stön. Mina lemmar dras ner av gravitationen i samband med mörkret som sluter sig allt tätare runt om mig. Jag somnar med solens strålar som värmer upp min kropp och själ.

         ⚚
Anthony Cowen

Jag är påväg mot Revoltens högkvarter här i Dallas. Samtalet med Alice har lämnat mig skakad. Cassandra Grace Foxs pappa - Jon Fox - var Ledarens högra hand.
   Den gamla lagerlokalen kommer i sikte. De ödsliga kvarteren ligger lugnt och stilla. En kille sitter och röker i en gränd och en svart fågel står och pickar i gatan efter föda. Jag öppnar dörren till högkvarteret som genast känner igen mig via fingeravtryck i handtaget. Ljudet av mumlande röster hörs. Jag stiger in i lokalen och sveper med blicken över det öppna rummet. Gus står och fixar med kablarna till högkvarterets säkerhetslarm. När han hör dörren slås igen bakom mig lyfter han sin blick. Även fast att gänget här inne ibland kan vara riktiga skitstövlar finns det alltid en viss disciplin och ett målinriktad fokus bakom det hela. Vi alla är här för att detta är något viktigt. Vi alla har ett mål som vi vill uppnå.
   Gus vinkar glatt åt mig. Svetten glänser i hans panna i ljuset från lamporna som hänger i taket.
   "Tjenare", säger han och reser sig upp.
   "Vad händer?" Jag tittar ner på härvan av kablar. Gus suckar och blickar ner mot röran.
   "Cobe ville att jag skulle ta en titt på säkerhetssystemet. Verkar som om det är något krångel med östra övervakningskameran vid soptunnorna",svarar han utmattat.
   Jag nickar tyst till svar och vinkar hejdå. Gus återgår till trasslet och jag börjar röra mig i riktning mot källaren. Jag kom hit av en anledning. Jag har inte tid att småprata.
   Trapporna sträcker sig nedåt i ett tjockt täcke av mörker. Det är inte allt för många som vistas nere i den kyliga källaren. Få orkar sätta sin fot nere i mörkret doftande av mögel.
   Mina trappsteg ekar mot väggarna. Doften av källaren når mig. Jag drar in den välbekanta lukten och källarns kyla med siktet inställt på den tunga metalldörren som döljer arkivrummet. Förhoppningsvis döljer den även information om vår framtida Ledare och hennes far.
   Jag slår in koden. För varje siffra jag trycker in hörs ett pip. Vid det sista pipet glider dörren upp med en pysning. Ett kodlås kanske inte verkar så märkvärdigt för ett rum med så mycket värdefull information, men om ett larm skulle utlösas låser sig alla lås sig automatiskt, även reservlåsen.
   Jag stiger in i det välbekanta rummet och tänder lampan i taket som kastar ett gult sken över möbleringen. Väggarna täcks av hyllor med lådor med mängder av dokument och papper i. Byrålådor i metall står utplacerade i rummet med jämna mellanrum. Intryckt bland alla dokument står ett skrivbord som även det är täckt med dokument.
   Mitt i rummet står en ensam och sliten stol. Jag sätter mig på stolen och låter blicken svepa över rummet. Trots mängden av arkiv står allt i ordning. Så svårt borde det väl inte bli att hitta ett dokument om vår före detta Ledares vän, tänker jag kaxigt. Det är väl bara att börja antar jag.
   Jag går fram till hyllan med dokument sorterade efter bokstavsordning. Sakta drar jag med fingret över dokumenten. Där! L, som i Ledare. Med starka förhoppningar drar fram ett dokument och inser att det här kommer att ta tid. Det är inte bara ett dokument om vår Ledare utan nämligen fem fulla lådor med mängder av information. Någonstans bland alla papper borde det väl finnas information om Jon Fox?
   Mina fingrar stryker över sträva och lena papper. Min blick skummar igenom liten som stor text. En hög med lästa papper växer sig större och större bredvid mig. Det enda som hörs i rummet är ljudet av papper som skrapas mot varandra. Jag håller inne en frustrerad suck och fortsätter mitt letande. I bakhuvudet registrerar jag fotsteg som avlägsnas ovanför mig och en dörr som stängs igen. Min fokus är obrytbart och jag struntar i allt runt omkring mig. Dokumenten i lådorna blir färre och färre medan de i högen bredvid mig blir fler och fler. Jag sitter och läser igenom dokument i tystnad, helt omedveten om vad som händer runt omkring mig.