Världen under ytan

Del 18 - Övervakad

Varenda rörelse du tagit, varje ord du har sagt har registrerats och analyserats. Ditt liv är inte endast ditt. Vem vet vem som mer har tillgång till det?

⚚
Anthony Cowen

Vi packar ihop våra grejer och reser oss upp för att fortsätta vår resa. Parkeringshuset står stilla och öde när vi lämnar det bakom oss och ger oss ut på de livliga gatorna igen. Denna gången har vi iallafall ett mål. På något sätt ska vi ta oss till Norden. Vad som händer sen återstå att se.
   Jag håller i remmarna på min väska som en ryggsäck för att fördela tyngden lika på axlarna medan Cassandra går med väskan hängandes över sin ena axel. Axeln som inte är skadad. Det är uppenbart att hon har ont.
   Jag går tyst och på behörigt avstånd från henne. Sedan hon svimmade har jag börjat sluta mig mer. Oron jag kände för henne när hon föll ihop på gatan vill jag aldrig mer uppleva. Jag minns tydligt hennes slappa kropp i mina händer. Hur hon föll ihop som om hon inte vore mer än en livlös docka när jag lade henne ner på marken i parkeringshuset.
    Jag skakar av mig känslan av hennes lealösa kropp i min famn. Istället ser jag ner på henne där hon med raska steg går. En liten tyngd lättar från mina axlar när jag får det säkerhetsställt att hon är okej.
   Vi fortsätter att gå under tystnad tills vi kommer fram till ett folktätt torg. Mummel från folkhavet och stadens sorl fyller våra öron med brus. Himlen är härligt blå och solens strålar värmer upp jordens yta. Klackar mot stenmark hörs från alla håll medan mängder av färgglada hårfärger viner förbi. Jag söker av med blicken över det böljande folkhavet för att säkerhetsställa att ingen utgör något hot. Alla ser normala ut och är underhållna av det de har framför sig. Mina ögon går till butikerna och som kantar torgen. En liten lins kikar fram under en markis. Jag reagerar instinktivt. Hastigt puttar jag till Cassandra så att vi går med ryggen vänd mot kameran. Revoltens ögon är ständigt efter oss. Förvånat stirrar Cassandra upp på mig med en frågande blick. Övervakningskameror, mimar jag till henne och fortsätter raskt att gå därifrån. Tyst nickar hon och följer efter mig.
   Vi smiter förbi mängder av människor för att försöka undkomma de avslöjande kameraögonen. Finns det en övervakningskamera, finns det fler. Solens strålar får svetten att börjar sippra fram genom min hud. De mesiga vindpustarna som kommer då och då är till ingen nytta. Vi tränger oss fram genom mängder av folkhopar. Samtidigt som jag försöker söka av varenda vrå går jag med blicken i marken för att dölja mina avslöjande ögon. Medan vi tränger oss fram försöker jag hålla koll på Cassandra så gått det går för att inte tappa bort henne, men jag behöver inte oroa mig. Hon håller sig tryckt till min sida.
   "Titta ner i marken",  mumlar jag lågt åt henne. Som på beställning riktar hon ner sina gröna ögon, men fortsätter raskt att gå framåt tryckt intill min sida.
   Vi håller oss i mitten av folkmängden för att gömma oss så gott vi kan. Människor från alla håll och kanter stöter till oss och jag ser på när Cassandras blick irrar fram och tillbaka, hur hennes axlar dras upp mot öronen som ett skyggt djur och hur hon håller väskan allt tätare mot kroppen. Jag önskar att jag kunde stanna och hjälpa henne, men nu är första prio att inte bli upptäckta.
   Än en gång sveper jag med blicken för att rekognoscera terrängen och får syn på en sidogata. Stadigt för jag oss i dess riktning med blicken ner i marken och Cassandra vid min sida. Svetten rinner nu ner för min rygg och ryggsäckens remmar ligger hala i mina händer. Slutligen når vi sidogatan och folkmängden tunnas ut. Jag spanar efter potentiella ställen där övervakningskameror kan sitta dolda. Kusten verkar vara klar. Med en pust börjar jag gå i ett lugnare tempo och försöker smälta in på det sättet Cassandra tidigare försökte få mig att göra. Bredvid mig slappnar även hon av och börjar gå framåt med en mer avspänd hållning. För varje steg vi tar ifrån det övervakade torget finner jag mig själv med att slappna av mer och mer. Musklerna i mina axlar släpper taget och slappnar av samtidigt som mina steg blir mindre stressade. Bredvid mig går hon. Hennes gestalt utstrålar en inre säkerhet och om den hade kunnat tala hade den definitivt sagt något i stil med: här är det jag som bestämmer. Med ett växande flin på mina läppar går vi sida vid sida fram över gatan. Blomlådor står utplacerade var femte meter sprängfyllda med mängder av färgade växter. Projektorer med reklam för rakapparater, handdatorer och hårfärger sitter på lyktstolpar, soptunnor och väggar. Vi går fram över gatan och förvånande nog finner jag mig själv med att slappna av i hennes sällskap och det kanske är det som får mig att berätta mer.
   "Övervakningskamerorna", säger jag och ser hur hon spetsar öronen. "Revolten har tillgång till de flesta. Som sagt finns Revolten över hela världen och då menar jag även i Förenta. Just nu väntar de bara på att bli fler än Förenta för att slå till", fortsätter jag med blicken riktad framför mig. Hon säger inget till svar så jag fortsätter.
   "Känner du till att Förenta för ett tag sedan ville installera övervakningskameror i allas hem?" frågar jag och kikar ner på henne. Jag kan nästan se hur kugghjulen går runt, runt i hennes huvud.
   "Mmm..." svarar hon långsamt. Vinden leker med hennes bruna hår och i solens ljus noterar jag att färgen är betydligt mörkare i hårbotten än vid topparna. Ytterligare en detalj att lägga till i minnet. Det är endast på grund av min pappa och träning som jag gör det intalar jag mig.
   "De installerade alla kameror för att kunna ha stenkoll på allt och alla. Varenda rörelse du tar, vartenda ord du säger registreras och analyseras. Vet folk om det? Svar nej", fortsätter jag dovt.
   "Menar du att allt jag har gjort den senaste tiden har varit övervakat?" frågar hon skeptiskt. Jag känner hur empatin över hennes ovetande sipprar in i mina ådror.
   "Tyvärr", svarar jag lågt och tittar ner på henne. "Folk måste börja ifrågasätta. Annars kommer det att fortgå."
   Till svar biter hon på sin underläpp med sammandragna ögonbryn. Antingen funderar hon på alla grejer hon har gjort framför en kamera eller så grubblar hon över vad det här kan betyda i längden. Jag lämnar henne med sina tankar och frågor ifred medan vi fortsätter att gå i riktning mot de nordiska länderna. Den enda paus vi tar är för att fylla på tanken innan mörkret faller ner och omsluter världen och oss där i.