Världen under ytan

Del 24 - Ett dåligt beslut

Förblindad, dum, förälskad. Kärleken är ett gift som gör en till allt det där. Ett gift som kan få förödande konsekvenser. Konsekvenser av ett dåligt beslut.

⚚
Anthony Cowen

Istället för att gå på led går vi nu bredvid varandra. Husen har blivit en aning större vid horisonten. Mitt högra öga bultar, men jag känner gladeligen den smärtan om den kan tas ifrån Cassandra. Allt brast för henne när jag bestämde mig för att visa dokumentet jag burit på. När jag såg hennes hårda ögon innan hennes näve mötte mitt kindben förstod jag varken jag vill det eller inte att hon är en ledare. Styrkan som i vanliga fall ligger och puttrar under ytan uppenbarade sig plötsligt med en brinnande kraft.
   Vi stannar en gång för att äta lite, men annars fortsätter vi stadigt framåt. Några få ord utvecklas mellan oss, men tystnaden är aldrig besvärlig. Lite efter lunch uppenbarar sig slutligen Kontinentals förort framför oss. Husen är inte lika ståtliga och höga som i Dallas. De är mer kompakta och är inte ute efter att förföra folket som går förbi. Boningarna står stabilt på marken, redo för storm. Några svävare flyger förbi, men det är ingen rusningstrafik så här dags. Solen tränger inte riktigt igenom molntäcket, men är på god väg. Framåt eftermiddagen klarnar det kanske upp.
   Ögat bultar, men jag försöker att inte visa ilningarna av smärta för Cassandra. Bredvid mig tittar hon storögt upp mot de udda byggnaderna. Sorgen finns fortfarande kvar i det djungelfärgade ögonen, men nyfikenheten lyser starkt. En ljummen vind fångar upp mitt hår och för med sig en torr känsla. Vi fortsätter att gå genom staden av de kompakta byggnaderna. Det börjar bli dags att få i sig ett riktigt mål mat snart.
   Det bultande ögat påminner mig om den tidigare händelsen. I stundens hetta med Cassandra tryckt mot mitt bröst hade namnet slunkit ur mig. Sandra. Än en gång tänker jag på dess betydelse. När jag fick syn på ledarskapet inom henne kunde jag inte låta bli att benämna henne med namnet jag så länge beundrat. Namnet som berättade om en ung kvinna som var bortkommen och hittade styrkan i sig själv. Som blev avgudad av det nordiska folket. Så lustigt att vi är påväg mot Norden, tänker jag begrundande.
   Vi fortsätter att gå tills byggnaderna tätnar och allt fler människor kommer ut på gatorna. Förenta har Kontinental i sitt grepp, om än löst. Folket som går förbi oss är fortfarande utsmyckade med färgglada detaljer, men inte alls på samma extrema sätt som i Dallas.
En man med topparna i sitt mörka hår färgade silvriga går förbi oss med en hund i sitt koppel. Hunden har en liten slips på sig som guppar för varje steg den tar med sina korta ben.
   Var tredje meter står en lyktstolpe vid vägkanten. Större delen av året ligger Kontinental i mörker. Det borde vara ganska deprimerande att ständigt leva i skuggor, men samtidigt är mörkret ett bra skydd. För en enstaka sekund funderar jag på ifall vi ska stanna här istället för att ta oss till Swendway.
   Jag begrundar för och nackdelarna, men konstaterar snabbt att vi ska fortsätta mot Swendway. Ön Kontinental är alldeles för intrasslat i Förentas mörka politik för att kunna vara ett betryggande hem.
   Jag märker knappt när Cassandra stannar utanför ett skyltfönster. Genast trycker jag undan mina funderingar och vänder mig om för att se vad hon har stannat för att titta på. Innanför det genomskinliga glaset med glitter i kanterna står mängder av olika bakverk uppradade. Doften av nybakat når mig när dörren öppnas av en kvinna som kommer ut med en muffin i handen. Cassandra följer henne dreglandes med blicken innan hon vänder sig om och ser bedjande på mig.
   "Snälla?" Hennes ögon är fyllda av längtan. Mitt hjärta hoppar till i bröstet av åsynen. Cassandras hår dansar i vinden och min hoodie når henne ner till knäna. Med sina mörkröda läppar försöker hon på sig ett försiktigt leende. Jag tittar på caféet med tveksam blick. Den moderna touchen som fortfarande täcker hela staden saknas här. Innanför finns en disk med en kvinna bakom istället för en automatstyrd kassa. Dörren är i mörkt trä, precis som på Jordans café. Jag biter mig fundersamt i läppen och begrundar möjligheterna. Vi borde egentligen passara och försvinna härifrån så snabbt som möjligt med tanke på de stora riskerna, men när jag än en gång tittar ner och möter Cassandras längtande ögon ger även den logiskt tänkande delen av mig efter.
   "Okej då", muttrar jag och försöker hålla inne leendet när Cassandra glatt hoppar upp och ner och springer fram till den mörka trä dörren.
   "Men!" säger jag och får henne att stanna mitt i ett steg. "Vi måste vara snabba och diskreta."
   Hon nickar snabbt till svar innan hon vänder sig om igen och öppnar den tunga trädörren. Jag hjälper henne på traven och öppnar entrén på vid gavel. Det plingar till när vi stiger in. Precis som på Jordans café.
   Med smala ögon söker jag av lokalen. Dofter av nybakat försöker få mig att slappna av, men jag vet bättre än så. En tjej i tjugoårsåldern står bakom disken och möter mig med blicken. Golvet är svart och vit rutigt med stolar och bord i klara färger utspridda på.
   "Välkomna. Vad får det lov att vara?" frågar tjejen bakom disken och ger Cassandra ett mjukt leende. Cassandra möter glatt hennes blick och sveper med tindrande ögon över bakverken. Själv står jag tyst bakom henne och ångrar att vi satte våra fötter innanför caféets väggar.
   "Åh, har ni blåbärsmuffins?" frågar Cassandra ivrigt biträdet bakom disken.
   "Absolut." Tjejen bakom disken tar fram en stor och saftig muffin. Innan hon ställer ner muffinsen vid kassan noterar jag handen som glider in under kassan. Hon möter lättsamt min blick och ger mig ett försynt leende. Jag vet bättre än att gå på ett skådespel.
   "Var det något mer?"
   "En kopp varm choklad, tack. Å så kan jag ta en av de där mackorna också", säger Cassandra och pekar ivrigt på mackorna som ligger prydligt uppradade bakom glasdisken.
   "Jag tar också en macka och en kopp svart kaffe", säger jag dovt.
   När kvinnan vänder sig om för att brygga en kopp kaffe och varm choklad söker jag med blicken över lokalerna. Allt ser normalt ut tills jag får syn på något blänkande i en av växterna som står i fönstret. Genast registrerar mina vana ögon den lilla kameran som övervakar rummet. Inte vilket café som helst har en sådan väl dold kamera, konstaterar jag med kroppen på helspänn.
   Cassandra gungar fram och tillbaka på hälarna och klappar händerna lätt mot varandra medan hon otåligt väntar på sin muffin och kopp varma choklad. Det är något som hindrar mig från att säga till henne att vi är övervakade. Jag vill inte ta ifrån henne hennes lyriska lycka än en gång. Det räckte med att se glädjen försvinna ur hennes ögon en gång idag.
   Kvinnan ställer ner en kopp rykande kaffe och en kopp choklad vid kassan. Hon tar fram två mackor och knappar in summan i sin kassaapparat.
   "85 kronor, tack", säger hon och tittar upp mot mig som om hon väntar på min reaktion. Något lurigt döljer sig i hennes blick och jag gillar det inte. Jag tar fram åttiofem kronor jämt och räcker fram sedlarna till tjejen som tar emot de med höjda ögonbryn. Kanske är det suspekt att betala med kontanter, men det är lättare att bli spårad om man betalar med en handdator och något säger mig att detta ställe har bättre teknologi än vad det visar upp.
   Cassandra tar ivrigt sin varma choklad i ena handen och muffinsen och mackan i andra. Själv tar jag min macka och kopp kaffe och ger tjejen bakom disken en mörk blick innan jag vänder mig om. Som av en osynlig kraft går Cassandra rakt mot det bordet där kameran är.
   "Här borta", väser jag snabbt och går i motsatt riktning. Cassandra tittar förvånat upp men bryr sig inget mer om mitt val av bord utan är alltför fokuserad maten. Tjejen bakom disken följer mig besviket med blicken. Hon ville att vi skulle sätta oss vid växten med den dolda kameran i.
   Jag häver i mig halva koppen med en gång. Kaffet är varmt och bränner i halsen. Jag tar en stor tugga av mackan och söker med blicken efter fler dolda kameror. Cassandra klunkar ivrigt i sig den ångande chokladen och tar en tugga av mackan innan hon tar nästa tugga av muffinsen. Jag har min väska tätt intill mig med handtagen riktade uppåt så att jag lätt kan få tag på de om det skulle behövas. Det var verkligen inte ett klokt beslut att gå in här. Som pappa alltid sa, kärleken förblindar en. Oroligt tuggar jag i mig mackan och ska precis ta en till klunk av det varma kaffet när jag hör tjejen bakom disken.
   "Ja, de är här", viskar hon. Jag behöver inte höra något mer innan jag flyger upp med väskan över axeln.
   "Vi måste sticka med en gång", väser jag jäktat. Cassandra tittar förvånat upp mot mig med en mustasch av varm choklad. När hon får syn på min allvarliga min reser hon sig genast upp. Stolen skrapar mot golvet. Jag tar hennes väska och slänger den över min andra axel. Vi måste härifrån med en gång. Alice Lockwood är med säkerhet redan påväg. Jag springer mot dörren och kastar upp den. Dörrklockan plingar förvånat till och tillsammans springer vi ut från caféet. När jag tittar en sista gång på ett av Revoltens caféen får jag syn på tjejen bakom disken. Hon springer inte efter oss eller försöker få tag på oss. Hon står bara där med armarna i kors och en slug blick. Hon vet mycket väl vilka vi är.
   Vi springer så snabbt våra ben bär oss. Tillsammans undviker vi huvudgatorna och försöker göra avståndet mellan oss och caféet så stort som möjligt. Kanske kan man tro att en flykt ska vara fylld av pistolskott och sirener, men vår flykt är raka motsatsen. Vi flyr under tystnad och det enda som hörs är våra ansträngda andetag. Våra steg smattrar mot asfalten och på något sätt lyckas Cassandra hålla jämna steg med mig. Kanske var det något fuffens i den där koppen med varm choklad?
   Vi springer mot vinden och väskorna dunkar hårt mot mina sidor. Vad tänkte jag på när jag sa ja till att gå in på caféet? Jag visste redan innan att det var en dålig idé. Nu är det mitt fel att vi har hamnat i denna knipan och jag måste göra allt jag kan för att ta oss ur den.
   Jag ökar på steg och svänger höger förbi en klädaffär. Längre fram på gatan får jag syn på en svart taxi bil med en blinkande skylt på som visar att den är ledig. Med hjärtat hamrandes i bröstet och adrenalinet pumpandes i mina ådror tar jag de sista stegen mot taxin. Jag öppnar dörren till baksätet. Snabbt hoppar jag in till sätet längst bort så att Cassandra kan komma in. Hon sätter sig med en duns bredvid mig och slår igen dörren bakom oss.
   "Välkomna. Vart vill ni åka?" frågar den mekaniska rösten. I framsätet sitter ingen, utan taxin är självstyrd. Med svetten rinnandes i pannan tar jag ett djupt andetag och svarar snabbt.
   "Till hamnen." Vi måste härifrån.
   "Okej. Vad är ditt namn, sir?" frågar rösten som är anpassad för att låta så mänsklig som möjligt.
   "Vi tar det på vägen. Ta oss bara snabbt härifrån."
   "Ska bli, sir."
   Jag kan inte låta bli att bli irriterad över artigheten som är inställd i bilens mekanik. Äntligen börjar hjulen rulla och ratten snurrar av sig självt när vi svänger ut ur staden. Jag sluter mina ögon för en kort sekund. Istället för att höra bilens tysta surrande hör jag något som inte passar in i tystnaden. Med rynkade ögonbryn öppnar jag ögonen och tittar på Cassandra. Bredvid mig sitter hon och smaskar på sin blåbärsmuffin från caféet.
   "Seriöst?" frågar jag och tittar på henne med höjda ögonbryn. Hon avbryter sitt glufsande och möter oskyldigt min blick.
   "Vaddå? Jag är hungrig."
   Jag kan inte låta bli att ge ifrån mig ett nervöst skratt. Här har vi flytt från hennes största fiende och hon tar med sig en muffin?
   "Vi är nu påväg mot hamnen. Går det bra att prata nu, sir?" frågar bilen. Ljudet tycks komma från alla håll. Som om vi sitter i en talande person.
   "Visst", muttrar jag till svar. Fönster rutorna är tonade och jag skulle gissa på att ingen från utsidan kan se oss. Vilket är bra för vår del.
   "Vad är ditt namn, sir?"
   Ratten snurrar av sig självt när vi svänger ut ur en rondell. Det är knappt någon trafik på gatorna, då det mesta av trafiken sker via svävarna.
   "Anonymt", svarar jag. Lyckligt nog så kan man svara så i dagens taxibilar. Cassandra har nu ätit upp muffinsen, men har fortfarande spår efter den på min hoodie hon har på sig.
   "Okej. Vill ni betala nu, sir?"
   "Visst. Vad blir det?" frågar jag och sätter på min handdator.
   "Från Förorten till Hamnen. Det blir 265 kronor, sir."
   Den stora touchscreenen i framsätet byter bild från kartan till beloppet jag ska betala. Jag klickar fram summan och skickar sedan över den till bilen som redan har kopplats samman med min handdator.
   "Betalning godkänd. Ha en fortsatt trevlig åktur", säger rösten som omger oss. Jag himlar med ögonen till svar. Bredvid mig ger Cassandra ifrån sig ett halvkvävt skratt. Förnärmat tittar jag på henne. Hon himlar skämtsamt med ögonen.
   "Jag trodde aldrig jag skulle få se Anthony...", hon pausar och ser fundersam ut. Som om det är något som fattas i minnet. "Vad är det egentligen du heter i efternamn?"
   Jag ger henne ett slött leende. "Cowen. Anthony Cowen."
   "Okej, Anthony Cowen. Jag trodde aldrig att jag skulle få se dig himla med ögonen", säger hon och tittar upp på mig med en glimt i ögat.
   "Det är inte alla som har den turen. Du är lyckligt lottad ska du veta", svarar jag med fisförnämt.
   "Är det jag som är lyckligt lottad?" frågar hon och lägger menande handen mot sitt bröst för att understryka meningen. "Jag som flyr ensam från hela världen?" fortsätter hon och tar dramatiskt upp handen mot pannan som en kvinna i nöd.
   "Ensam? Jag tycker inte att du verkar så ensam", säger jag med mer hetta i rösten än vad jag tänkt.
   Ett sista skämtsam flin dröjer sig kvar innan det sköljs bort. Plötsligt är hennes mörka ögon där igen. Ögonen som döljer en brinnande kraft. Världen försvinner runt omkring oss och det enda jag vill är att utforska ägaren till de där förföriska ögonen. Mitt hjärta bultar hårt i bröstet, trots att vi inte längre springer från Revolten. När jag ser Cassandra sära på sina mörka läppar börjar min hand försiktigt röra sig mot hennes kind. Hennes hud är mjukare än vad jag minns den som. Samtidigt vet jag att skenet bedrar. Under den lena ytan döljer sig något hårt och beslutsamt. På något sätt får den här tjejen att känna mig blottad. På något sätt kan hon riva ner hela min försvarsmur med en enda blick. Vi andas in samma luft. Ingen av oss kan släppa blicken från den andra. Precis när jag tror att jag har samlat tillräckligt med mod för att böja mig fram och kyssa henne skär bilens röst genom tystnaden.
   "Ni har nu nått er slutdestination. Hoppas turen behagade er. Ha en fortsatt trevlig dag."  
    Vi dras tillbaka till verkligheten och jag rycker snabbt undan handen. Irritationen växer inom mig. Om det hade varit en mänsklig chaufför hade den kanske haft lite mer fingertoppskänsla.
   Bredvid mig rodnar Cassandra djupt och fumlar med sin väska. Jag rycker upp dörren och smäller igen den efter mig. Vi var så nära. Jag har aldrig känt mig så nära med någon.   
    Hamnen breder ut sig framför oss. Det luktar hav och fisk. Vinden för med sig små saltkorn som skrubbas mot min hud. Vågorna har vita gäss på havet. Flera stora båtar står uppradade vid kajen. Frågan är bara hur vi ska ta reda på vart de går och hur vi ska komma på en utan att köpa en biljett.
   "Jahopp. Då var vi här", säger jag med händerna i fickorna, lätt gungandes på fötterna.
   "Det är vi", svarar Cassandra och insuper vyn. Vid horisonten syns en prick som säkert är en stor färja på nära hålla.
   "Vad är det som luktar så fruktansvärt?" Cassandra rynkar på näsan innan hon håller handen för.
   "Har du aldrig känt lukten av fisk förut?" frågar jag förvånat. Vinden är kraftigare här vid havet och den får Cassandras hår att flyga åt alla håll.
   "Jo, det har jag väl. Jag har bara aldrig varit vid en hamn förut", svarar hon och försöker få sitt hår att hålla sig borta från ansiktet.
"Okej."
   Cassandra har aldrig tidigare upplevt världen förut och Revolten ville att hon skulle bli vår Ledare? Om hon ska kunna leda en organisation som är mot dagens samhälle så måste hon ha upplevt det först. Trots det kan jag inte innerst inne låta bli att hålla med Revolten. Hon hade verkligen varit en perfekt Ledare. Hon behöver bara tid.
   "Hur gör vi nu då?"
   Jag skakar av mig tankarna och fokuserar. Längre fram finns en vit byggnad som kan vara en start.
   "Kom." Jag börjar gå mot den vit byggnaden. Den vita klumpen till byggnad ligger hundra meter härifrån.
   "Hur känns det i armen?" Jag har min väska som en ryggsäck, så som pappa har lärt mig att ha den. En gammal hederlig läderväska är alltid bra att ha, men se till att ha den som en ryggsäck så att det blir enklare när du väl behöver fly. Eller varför inte, när du jagar något, säger pappa och blinkar åt mig.
   "Betydligt bättre sedan du lade på salvan. Tack", säger hon medan hon går bredvid mig med rynkad näsa.
   Den plötsliga tacksamheten känns oväntad. Det är inte ofta människor säger tack till en stor och tystlåten man. Något mjuknar inom mig och trots att jag har jobbat så hårt genom åren för att uppehålla en hård yta så känns det bra.
   "Vi lägger på mer sen", svarar jag kort. Jag är inte van vid att någon visar tacksamhet mot mig.
   Byggnaden växer i storlek. Här vid kusten täcker inte längre molnen himlen utan är bara några utspridda molntussar på en annars grå himmel. Till höger ligger kajen med alla båtar och förutom den vita byggnaden så är det bara asfalt man kan se. Glasdörrarna åker ljudlöst upp och lämnar ett varm luftdrag efter sig. Vi stiger in och trampar på en svart matta. Byggnaden är lika kliniskt vit på insidan som på utsidan. Golvet glänser felfritt och byggnaden ligger tom. Inte en människa så långt ögat kan nå. Trots det vet jag att vi har många ögon på oss.
  I mitten av rummet står en stor skärm. Avgående och ankommande fartyg står uppradade i två olika spalter. Varje gång jag lyfter foten från golvet gnisslar det. Vi går tysta fram till skärmen. Jag kan inte låta bli att känna mig exponerad i denna tysta och vita byggnaden. Jag känner mig som en mörk fläck på solens bländande yta.
   Avgångar till alla möjliga delar av världen täcker skärmen. Till Förenta, Oceanien och Europa. Plötsligt blir skärmen svart. Det går några sekunder innan det delvis kommer upp siffror och bokstäver. En i taget dyker upp. Längst upp visas en avfärd mot Norden.