Världen under ytan

Del 49 - Inget varar för evigt

...eller?

❈
Cassandra Fox

Nästa dag sitter vi vid det lilla bordet i vår stuga. Jag håller krampaktigt i pennan och tungan är utan för mun i djup koncentration. Sakta formar spetsen på pennan bokstäver. Det går inte snabbt, men ett P tar långsamt form. Snart har vi gått igenom hela alfabetet och svetten pärlas i min panna. Det värker i ryggen och nacken efter en timme i böjd ställning. Anthony följer pennspetsen med blicken där han sitter mitt emot mig. Han försvinner någon minut och jag hör hur han går upp för trappan som leder upp till loftet. När han kommer ner igen har jag precis hunnit avsluta P:et och påbörja ett Q. Q är en omöjlig bokstav. Precis som ett O är det omöjligt att få till en rund form.
   Jag trycker ner pennan och ska dra det sista lilla streck på bokstaven när spetsen bryts. Ett fult streck dras över bokstaven och vattnet rinner över i bägaren. Med ett frustrerat skrik kastar jag upp händerna i luften och pennan med den brutna spetsen flyger iväg. Precis då hörs det ett klick. Jag vänder mig om och ser hur Anthony står med den rosa kameran i handen. Ut ur kameran kommer en kvadratisk bild.
   "Hur vågar du?" gormar jag och flyger upp mot honom. Jag kan bara tänka mig hur jag ser ut på den där bilden.
   Han väjer skrattandes undan och skymmer kameran och bilden med ryggen. Klösandes försöker jag komma förbi honom och rycka tag i bilden, men utan succé. När bilden tillslut trätt fram på fotografiet hörs ett bullrande skratt från Anthony. Skrattet eskalerar och tillslut är han tvungen att hålla sig för magen. Förvirrat står jag och ser på hur tårar bildas i hans ögon. Hela ansiktet är ihopskrynklat som ett russin. Det känns konstigt att se en sådan stor man stå förvriden av skratt. Okababel till att göra något annat än att hålla sig om magen tills att skrattattacken är över.
   Anthony fortsätter att skratta högt och räcker krampaktigt fram bilden till mig. Jag tar den ur hans darrande hand och ser ner på den. På bilden ser man vårt lilla kök. Bilden han har tagit fångade händelsen perfekt. På bordet ligger ett papper med fula bokstäver klottrade på. Vid bordet ser man hur jag med händerna i luften flyger upp från stolen. Mina ögon är uppspärrade precis som munnen i ett ilsket vrål. På något sätt har han lyckats fånga pennan som flyger i en båge iväg i luften. Okej då, lite rolig var den väl, tänker jag bittert. Någon gång måste man väl kunna skratta åt sig  själv.
Anthony har någorlunda lyckats lägga band på sig själv och torkar tårarna. Jag ger honom en sur min och räcker över bilden till honom. Det rycker i mungiporna på honom, men min blick får honom att hålla igen. Med ett flin på läpparna försvinner han upp för trappan och jag antar att han lägger till den nya bilden till vår samling där uppe. Den där kommer jag för alltid att få se och höra om.
Anthony kommer ner för trappan igen och det ser ut som om han har lyckats lägga band på sig själv. När jag ser hur han fortfarande håller i kameran känner jag hur irritationen kikar fram igen.
"Ta det lugnt", säger han och håller upp händerna. "Jag har en idé denna gången. Häromdagen hittade jag ytterligare en funktion på kameran. Man kan ställa in en tid och så tar den bilden av sig själv, automatiskt. Bra va?" Han kommer ner till köket och lyckan lyser i hans ögon. Jag förstår inte riktigt vad som är så bra med att den kan ta bilder av sig själv. Vad ska vi har för nytta av det?
Anthony ser att jag inte förstår och börjar förklara. "Jag tänkte att vi kunde ställa upp kameran och ta en bild alla fyra. Du, jag, Ava och Rufus. Som ett minne."
Ett minne. Trots att jag har vetat det så gör det ont när jag tänker på det. Vi kommer inte att för alltid att bo här. Någon gång kommer vi att lämna Ava, Rufus och hennes gård. Vi har haft ren tur att vi stött på någon med så stor gästvänlighet.
Sakta nickar jag till svar och känner hur tanken lägger sig som ett ovädersmoln över mitt huvud. Avas härliga leende och hennes iskalla blå ögon som trots det alltid lyckas se så varma ut. Åh, vad jag kommer att sakna hennes stora kramar den dagen då jag inte längre har tillgång till dem.
Anthony lägger en mjuk hand på min axel. Som vanligt skickas små stötar genom min kropp av hans beröring. Jag hör hur han släpper ut en lång utandning.
"Vi gör det bara om du vill det. Jag tänkte bara att det kunde vara som ett minne", säger han dovt. Oron i hans röst är tydlig. Jag skakar på huvudet och möter hans guldiga blick.
"Det är inte det. Jag bara insåg hur mycket jag kommer att sakna det här en dag."
Han drar undan en hårlock och fäster den bakom mitt öra. Värmen sprider sig inombords.
"Jag kommer också att sakna det här."
Jag kryper in i hans stora famn och bara är där för några sekunder. Hans doft fyller mig av välbehag och värme. Tillslut frigör jag mig och han ger mig en stärkande blick. Tillsammans går vi ut på gården och lyssnar till gruset som knastrar under våra skor. Vi hittar Ava och Rufus vid trädgårdslandet. Rufus ligger och gnager på en pinne en bit bort men viftar glatt på svansen när han får syn på oss. Ava spricker upp i ett stort leende och avbryter sitt nynnande på melodin som hon lärt mig. Månen är melon...
"Hallå där ungdomar!" ropar hon glatt och reser sig upp på fötter. På sig har hon ett par hängslebyxor vars knän är alldeles jordiga. En långärmad stickad tröja i rosa garn täcker hennes överkropp och matchar hennes rosiga kinder.
"Hej Ava." Jag känner hur hjärtat trycks ihop när hon möter min blick med sina ljusa ögon som är omringade av skrattrynkor. Än en gång: jag kommer att sakna det här så otroligt mycket.
Hon lägger ner en spade på marken och borstar av sig på byxorna innan hon öppnar upp sin famn. Genast går jag fram till henne och ger henne en stor kram. Mitt hjärta sväller inom mig och jag drar mig motvilligt undan när Ava frigör sig. Hon ger mig en lätt puss på pannan innan hon släpper mig helt och hållet.
"Vi ville bara tacka för att du har varit så vänlig och för att du har låtit oss bo här hos dig. Tiden här har varit en av de bästa i hela mitt liv", säger jag sorgset och känner hur en molnbanken värk sprider sig från bröstkorgen och ut. När jag möter Avas blick ser jag hur hon har lagt huvudet på sne och ser på mig med ett mjukt leende. Ett leende som får tårarna att bränna bakom ögonlocken.
"Har ni tänkt lämna mig nu?" Hon säger det inte som en anklagelse utan bara som en helt vanlig fråga.
Jag skakar på huvudet och ler ett sorgset leende. "Nej, men vi förstår att vi inte för alltid kommer att kunna stanna här. Även fast vi gärna hade velat. Vi är bara så otroligt tacksamma över att ha fått bo här och möta dig."
När jag tänker på alla fina minnen och hur Ava har uppstått som en modersbild börjar min syn bli suddig. Jag känner hur en liten och stark hand läggs på mina axel.
"Flickalilla. Om vi inte ska skiljas åt än, så behöver vi inte sörja vår separation än", säger hon mjukt. En hulkning slinker ur mig vare sig jag vill det eller inte. Hur kan denna kvinna vara så fantastisk, självgående, så otroligt stark och vänlig på samma gång?
Än en gång sjunker jag in i hennes famn. Jag snörvlar mot hennes stickade tröja och drar in djupa andetag av hennes doft som om det vore min räddning. Hon klappar mig på ryggen samtidigt som hon säger lugnande ord. Tillslut har jag lyckats samla mig och backar undan. Jag torkar tårarna och snoret. Anthony lägger en arm om mina axlar och drar mig intill sig. Han ger mig en puss på huvudet och smeker lätt min kind. Hur kan jag ha haft den turen att ha fått möta dessa fantastiska människor?
"Det Cassandra försöker säga är att vi vet att vi någon gång kommer att behöva lämna, dock inte när", fyller han och ser på mig med menande blick. "När vi väl gör det så vill vi ha ett minne från den här tiden, så vi undrar om du hade velat vara med och ta ett foto tillsammans med oss?" Så där snabbt och enkelt kunde han framföra frågan. Inget gråt och snoriga näsor.
"Vilken bra idé! Kan man ta två så att jag också kan få ett och sätta upp?"
"Självklart", svarar Anthony. Ava kommer fram till mig och ger mig en sista kram.
"Nu torkar vi tårarna flickalilla. Vi vill ju inte att vi ska se ledsna ut på fotot, eller hur?"
Jag skakar på huvudet till svar och tillsammans går vi till framsidan av huset. Vi ställer upp oss framför gården med kameran några meter ifrån oss upphöjd på en stol. Anthony klickar på knappen och kommer springandes mot oss. Tillsammans står vi framför gården. På vänster sida har jag Ava och på min högra sida har jag Anthony. Framför oss har vi Rufus som flåsandes sitter med tungan utanför mun.
"Le!" ropar Ava och vi alla spricker upp i stora leenden. Ett klick hörs och kortet tas. Jag håller kvar lite extra om de båda innan Anthony går fram till kameran. Tillbaka kommer han med ett kort i handen och ett stor leende på läpparna. När han kommer fram till oss håller han upp bilden. På fotot ser man oss alla fyra. En udda familj, men ändock en familj. Alla ler stort som om glädjen som fyller dem är uppriktig. Jag vet att den glädjen är uppriktigt, för jag känner den själv. Mitt hjärta bultar extra för dessa människor och kommer alltid att göra det. Oavsett om jag är på andra sidan jorden i Dallas eller här tillsammans med dem. De har för evigt tagit en plats i mitt hjärta.
Jag tar kortet i handen och ser på det med sorg och lycka i blicken. Jag älskar dessa människor, och djur såklart. För alltid kommer jag att älska dem.