Världen under ytan

Del 21 - Upp och iväg

"Nedanför finns vita fluffiga moln som man ända sedan barnsben har velat röra vid. Även något så oskuldsfullt som moln kan bedra. För moln är inte så fluffiga och mjuka som de ser ut att vara. De går inte ens att ta på dem. Är något verkligt om det inte fysiskt går att ta på?"

        ❈
Cassandra Fox

Luckan stängs igen med ett klick. Vi är inne i svävarfarkosten som de kallade HoverX2052. Nu förstår jag också varför Anthony hade den bittra tonen när han uttalade Michels namn. Jag ogillade honom från den första sekunden jag såg honom. Skönt att inte han inte tog sig tiden att åka med oss, tänker jag tacksamt.
   Vi börjar gå längre in i farkosten som till utsidan såg exakt ut som en av de svävare jag ser dagligen. Inuti däremot är de långt från likadana. En korridor sträcker ut sig framför oss. Väggarna ser ut att vara gjorda i grå, kall metall. I taket sitter lampor utsatta med jämna mellanrum och kastar ett vitt sken över väggarna och golvet. Korridoren är tillräckligt bred för att jag och Anthony ska kunna gå bredvid varandra. Väskan har jag i ett hårt grepp hängandes över min friska axel. Trots proteinbaren Anthony gav mig kurrar magen ljudligt. Efter några steg till längre in i svävaren kommer vi ut till ett större rum med stolar och bord utplacerade. Till höger, som verkar vara fören på det stora fartyget kan jag skymta en gestalt som sitter och knappar på kontrollpanelen som han har framför sig. Vanliga kommunala svävare brukar vara självstyrande, men det krävs antagligen mer för att styra en sådan här.
   Vi går fram till mannen som jag misstänker är Mr Kosinski, Michels pilot. Antonys steg bredvid mig är ljudlösa. I jämförelse med hans låter mina som en hel elefanthjord. Piloten trycker febrilt på knappar och skärmar som blinkar och lyser. Anthony står tyst bredvid mig och verkar även han tycka att hela situationen är besvärlig. Mr Kosinski verkar inte ha märkt oss än, så koncentrerad är han på det han har framför sig. Jag gör ett försök och ger ifrån mig en försiktig harkling. Mr Kosinski vänder sig om och spärrar upp ögonen när han får syn på oss. Hans har bruna hår är
stripigt och hänger ner i pannan på honom som är klibbig av svett. Jag skulle gissa på att han är upp mot fyrtioårsåldern.
   "Ni måste vara de som jag ska ta till Kontinental ön", utbrister han och rättar nervöst till kragen på hans svarta skjorta. "Ni kan göra er hemmastadda. Jag ska bara fixa lite till innan vi åker iväg." Me Kosinski hinner knappt avsluta meningen innan han vänder sig tillbaka mot kontrollpanelen och fortsätter att trycka på knappar och dra i spakar. Förvirrat blickar jag upp mot Anthony som möter min blick. Han rynkar ögonbrynen till svar och nickar åt stolarna runt bordet lite längre bort. Tysta går vi till ett av borden och slår oss ner. Jag lägger ner väskan bredvid mig. Ända härifrån hör man Kosinski som trycker på kontrollpanelens alla knappar.
   Jag sitter jag med händerna i knät och ser mig omkring. Tre runda bord med fem stolar runt varje står utplacerade i den öppna ytan. Väggarna är även här grå och det verkar inte som om Michel har lagt någon större tid på att inreda sitt skepp. På ena väggen finns det några fönster utplacerade som släpper in ett ljummet ljus. Utanför skymtar jag rummet som Michel har förvarat den stora farkosten i. Magen kurrar än en gång ljudligt och lever sitt egna liv. Den kurrar så ljudligt i det annars tysta rummet att jag blir rädd för att någon annan ska lägga märke till det. När jag försiktigt tittar upp möts jag av ett par guldiga ögon. Anthony tittar på mig med ett snett flin på läpparna. Jag känner genast hur mina kinder blir alldeles varma.
   "Hungrig?" mimar han åt mig. Jag nickar nickar snabbt till svar. Anthony reser sig upp och viskar till mig att vänta här. Jag följer honom med blicken när han fortsätter vidare till den outforskade delen av skeppet. Trots att jag inte vill bli lämnad ensam med Kosinski betvivlar jag att han skulle göra mig illa. Den striphåriga mannen är alldeles för upptagen med att trycka på alla knappar som går att trycka på.
   Efter en försiktig blick åt hans håll och en åt det hållet Anthony försvann åt lyfter jag lätt på blusen för att kolla till bandaget. Förbandet är fortfarande vitt och fint, men jag minns tydligt vad som döljer sig där inunder. Jag har inte hunnit fundera så mycket över smärtan, men nu när vi sitter här blir det oundvikligt att ignorera den. Huden stramar där den försöker lappa igen såret och det bränner varje gång jag försöker sträcka ut armen. Jag hinner precis rätta till min tröja innan Anthony kommer gåendes tillbaka med hela famnen full med mat. Så fort jag får syn på maten i hans famn kurrar min mage till svar. Han släpper ner allt på bordet med en ljudlig duns, men jag orkar inte bry mig ifall Kosinski hör det. Jag rycker åt mig ett äpple och tar en stor tugga. Ett äpple har aldrig tidigare smakat så gott. Framför mig sitter Anthony och äter ur en konservburk. Han ler åt mig mellan tuggorna. Jag kan inte låta bli att le tillbaka med munnen full av mat. Kanske blir detta inte så farligt ändå.