Världen under ytan

Del 16 - Dans på tunn tråd

Hon är som en lek med elden. Kommer man för nära bränner man sig.

⚚
Anthony Cowen

Jag kan inte låta bli att känna lättnad när hon uttalar orden, men när vi lämnar Jordans café slokar hennes axlar på ett sådant uppgivet sätt som hade kunnat få gudar att gråta.
Tysta går vi tillsammans fram över gatorna. Vi går på behörigt avstånd och utbyter inte ett enda ord. Uppenbarligen snurrar en hel del tankar runt i hennes huvud.
Besvärat stoppar jag händerna i fickorna för att veta vart jag ska göra av dem. Hennes bruna hår hänger ner som en draperi över hennes ansikte och axlarna har sjunkit så lågt att de snart nuddar marken. Det enda som hörs runt omkring oss är stadens brus och en och annan suck som undanslipper henne. Solen skiner på himlen, helt ovetande om sanningen som just har avslöjats för Cassandra. Än en gång vänder jag min blick mot henne och hjärtat krampar av åsynen. Jag önskar innerligt att jag kunde gör något. Vi fortsätter att gå under tystnad tills vi kommer till bron som leder till de ödsliga kvarteren.
"Vi ska bara en snabbis till min lägenhet" , säger jag som förklaring. Jag vill inte att hon ska tro att jag ska föra henne till Revolten.
   Några sekunder går innan hon svarar. "Okej." Hennes röst är en viskning som är fylld av outtalade känslor. Mitt hjärta krampar än en gång av sorgen hon bär på. Sedan när blev jag så här känslig?
   Vi går upp på bron som strålar i solljuset innan vi går in i mörkret i de ödsliga kvarteren. Folk ger oss skeva blickar när de ser oss stiga i land på andra sidan, men det hör till vanligheterna. Jag sätter ner min fot på den spruckna asfalten och börjar styra oss i riktning mot min lägenhet. Cassandra går fortfarande tyst bredvid mig. Trots att jag försöker gå så långsamt som möjligt för att få henne att hänga med vet jag att vår tid är knapp. Här kan vi lätt bli upptäckta eller påkomna.
   Jag ökar takten och Cassandra är tvungen att ta två steg när jag tar ett. Istället för ståtliga skyskrapor sträcker sig gamla hus mot skyn. Glas knastrar under våra sulor medan vi rör oss framåt. Jag tittar ner på henne igen och lägger märke till att hon går snett. Hennes arm gör uppenbarligen ont.
   En kvävande ånger blommar upp i bröstet och jag önskar att jag tänkte längre innan jag greppade tag i hennes skadade arm, men samtidigt vet jag att jag var tvungen att göra det för att stoppa henne. Mitt hjärta säger åt mig att ta hennes svarta väska för att göra tyngden mindre för henne, men samtidigt vet jag att gesten antagligen bara hade gjort hela situationen värre. Jag är tvungen att vara försiktig nu. För just nu lever jag på en väldigt tunn tråd.
➹

Vi kommer fram till lägenhetshuset som jag bor i. Vi åker upp med hissen under tystnad. Vi går in genom min lägenhetsdörr. Försiktigt stänger jag igen den och ser på henne. Hon tittar ner i marken och greppar hårt om sin väska. Jag sväljer innan jag tar till orda.
"Vill du komma här ifrån?" frågar jag henne tyst. Jag lägger märke till mörka fräknar som täcker hennes näsa och kinder. Stilla nickar hon till svar innan hon ser upp på mig. När de gröna ögonen möter mina kan jag knappt hindra mig själv från att dra in henne i min famn.
"Ta mig härifrån. Ta mig ifrån allt det här", mumlar hon med så mycket sorg som en röst möjligen kan rymma. Sammanbitet nickar jag till svar innan jag går förbi henne och vidare in i lägenheten. Jag hämtar en svart gammal läderväska som jag för längesedan fick av min pappa. Han sa alltid att läder var det bästa materialet att använda. Jag packar ner konserver, torkad frukt och energibars från mitt matförråd. Nuförtiden är det inte lätt att få tag på proviant när all mat kommer via matransoner.
Två flaskor med vatten och ett lifestraw slinker ner i väskan för säkerhets skull. Pengar har jag på handdatorn, men de är lättare att spåra så jag lägger ner några tusen i kontanter. Trots att lösa pengar knappt används nuförtiden kan de alltid komma till nytta, på ett eller annat vis.
Filtar, första hjälpen och en kniv jag fick av min pappa läggs i väskan av läder. Jag går till mitt sovrum och för första gången på länge går jag in i min walk in closet. Lager av damm täcker kläderna, men det är det som finns där under som räknas. Jag lägger ner tjocka tröjor och några ombyten, samt strumpor. En gammal ficklampa slinker i innan jag ser mig om i rummet ifall det är något extra som behövs. Dammet dansar i luften efter att jag rotat runt. Längst in i en hylla ligger en svart pistol. Jag överväger att ta med den innan jag inser att det kanske är lite väl riskabelt att gå runt med ett skjutvapen. Sitt eget vapen kan lika gärna användas mot en som för en. Orden kommer upp i mitt huvud när jag ser det svarta vapnet. Pappas ord. Trots att han helhjärtat levde för Revolten kan jag inte stå för deras sätt att hantera saker. Jag kan inte för alltid leva efter min pappas ord.
Jag vänder ryggen åt det livsfarliga vapnet och går ut ur garderoben. Allt det nödvändigaste är med. Resten får vi ta jäms med vägen. Med raska steg går jag mot Cassandra samtidigt som jag drar på mig väskan som en ryggsäck. Kvar i hallen står hon alldeles stilla. Trots att en stor tyngd fortfarande vilar på hennes axlar tycks jag mig skymta något ljust i hennes ögon. En gnutta hopp tänds genast inom mig.
"Det viktigaste är med. Ska vi ge oss av?" Jag drar med handen genom mitt mörka hår. Det lär ta ett tag innan jag får duscha igen.
Hon nickar till svar och greppar tag om sin väska. Lite av den brinnande beslutsamheten som jag fick bevittna inne på Cafe Heaven tycks skymtas. Jag kan inte låta bli att ge henne ett snett leende.
Vi går ut genom dörren och jag låser igen den bakom oss. Dörrhandtaget är kallt under min hand när jag för sista gången på länge släpper det. Vi går in i hissen och trots allt som har hänt hänger en outtalad förväntan mellan oss. Ingen vet vad som väntar.
Hissen börjar föra oss nedåt med ett gupp. Tysta står vi mittemot varandra. Hennes blick söker utrymmet, men landar aldrig någonsin på mig. Nu när hon är under mitt beskydd tänker jag skydda henne till mitt sista andetag. Den stora frågan är bara vart vi ska ta vägen för att undkomma hennes framtid. Trots att jag själv inte har någon som helst aning om vart vi ska ta vägen vill jag inte visa någon tvekan inför henne. Jag vill att hon ska känna sig trygg och säker i mitt sällskap.
Slutligen stannar hissen och dörrarna öppnas med ett pysande ljud. Vi båda står kvar utan att röra oss. Med en gest med handen visar jag henne att hon får gå först. Ett par tveksamma gröna ögon tittar på mig under mörka fransar innan hon snabbt kilar ut ur hissen. Med ett flin på läpparna går jag efter henne tills vi kommer fram till dörren. Hon stannar till med ryggen mot mig innan jag tränger mig förbi för att låsa upp dörren. En stöt av något jag inte känt tidigare river genom min kropp när våra armar snuddar vid varandra. Utan att visa vad jag känner på insidan låser jag upp dörren och går ut. Bakom mig hör jag hur en tyst liten flämtning slinker ur henne. Jag kan inte låta bli att le av triumf. Kanske var det jag kände ömsesidigt?
Vi stänger dörren bakom oss och lämnar lägenhetshusen. Moln hindrar solens strålar från att nå oss trots det fina vädret. Vi hinner bara gå några meter innan hon tar till orda.
"Vart ska vi?" Hennes röst är lika len som flytande vatten och jag känner än en gång begäret inom mig av att få höra henne säga mitt namn. Jag trycker bestämt ner instinkten och tittar ner på min handdator för att maskera mina tankar. 09:02. Vi har bra förutsättningar för att komma härifrån en bra bit innan mörkret lägger sig.
"Vi ska härifrån", är det enda jag säger. Jag vill inte avslöja att jag inte har någon aning om vart.