Världen under ytan

Del 47 - Brinnande lågor

Att veta är inte nog, så länge man inte gör någon skillnad.

❈
Cassandra Fox

Dagarna förvandlas till veckor. Det blir allt kallare ute och löven skiftar färg. Fåglarna kvittrar fortfarande, men lägre. En dag när jag sitter och läser bok om en flicka i skogen hörs ett pling. Genast kommer klumpen i magen tillbaka. Den som jag har sluppit undan så länge.
Sakta stänger jag boken och lägger den på golvet. Hjärtat bultar i bröstet och tankarna på alla där hemma i Dallas flyger genom huvudet. Jag drar upp armen för att se ner på Alexas skärm. När skärmen tänds hoppar hjärtat till i bröstet. På skärmen finns det ett meddelande.

Hälsokollen 12:43

Du har haft en misstänkt aktivitet på sistone. Din spårning fungerar inte längre och andra problem har uppstått. Vi rekommenderar dig att köpa en ny handdator.

Bara ett av Förentas alla fåniga meddelanden. Jag släcker Alexas skärm med en suck. Trots att det inte var något märkvärdigt så har ron från läsningen försvunnit. Jag reser mig upp och lämnar boken i fönstret. På lätta fötter tassar jag ner till Avas nedervåning. Ingen är där, så jag bestämmer mig för att gå ut istället. När jag öppnar ytterdörren slår en kall vindpust emot mig. Jag och Anthony har varit här på gården ett bra tag. Det är snart oktober.
Jag håller armarna runt om mig själv i ett försök att hålla värmen och börjar gå mot vår lilla stuga. Solen kämpar fortfarande på himlen, men den har blivit allt svagare. Som om den tömts på sin livskraft och motståndet har blivit för hårt.
Stegen mot verandan blandas med ljudet från
dörren som öppnas till stugan. Jag kliver in och njuter av värmen som omsluter mig. Inne i köket hör jag hur det skramlar. Den svaga solen letar sig igenom gardinerna som hänger i fönstret. Tulpanen som Anthony gav mig har ersatts av en annan blomma. Denna är röd och har en kraftigare stjälk. Ava sa att den hade det för att kunna leva längre in på vintern.
Vid den lilla diskhon står han och diskar så att skummet yr. En rutig diskhanduk ligger nonchalant slängd över hans axel.
"Hej, Sandra", säger han utan att vända sig om. Jag har slutat att förvånas över att han hör varenda steg jag tar. Med en duns sätter jag mig ner vid det lilla matbordet.
"Jag fick ett meddelande alldeles nyss." Direkt när jag har yttrat orden vänder sig Anthony om mot mig. Ögonen har den där farliga glimten.
"Vad stod det?" frågar han mörkt. Jag reser mig snabbt upp med lugnande händer.
"Det var inget speciellt. Bara ett vanligt meddelande från hälsokollen. Jag läste bok, men meddelandet gjorde mig rastlös."
Den farliga glimten försvinner och ersätts av lättnad. Hans axlar slappnar av när han återgår till diskningen. Nu ligger hans fokus däremot både på disken och mig.
"Vad vill du hitta på?" frågar han. Ingen av oss tycker om den krypande rastlösheten, känslan som var blivit allt värre sedan han kom in i mitt liv. Däremot så har jag fler sätt att bota den på nu, men just idag är jag inte sugen på en jakt eller ett träningspass.
"Kanske ta en tur ner till byn?" frågar jag oskyldigt och lutar mig tillbaka i stolen. Han sneglar mulet upp mot mig med sin guldiga blick. Trots att han vet varför jag gjorde det, så har han än inte förlåtit mig för att jag stack ner till staden bara någon dag efter att vi fått reda på att Revolten ska etableras här.
"Du vet vad jag tycker om det", säger han buttert.
Jag lämnar min plats och smyger fram till honom. Min armar glider in runt hans midja och jag omfamnar honom bakifrån. Jag kikar försiktigt över hans axel för att möta hans glittrande blick.
"Du är ju med mig denna gången", mumlar jag mot hans axel. Jag känner hur han tar ett djupt andetag. Hans bröstkorg lyfts under mina armar innan den sjunker ihop i en djup suck.
"En kort tur", svarar han tillslut och jag känner hur ett triumferande leende sprids över mina läppar. Bestämt ställer han ner den sista diskade tallriken i diskstället innan han vänder sig om. Jag hamnar i hans famn och måste som vanligt luta huvudet bakåt för att kunna möta hans blick. Han ser på mig med smala ögon. Anthonys händer ligger på mitt ryggslut och hans doft får det att pirra inom mig.
"Du är inte lätt att ha att göra med."
Jag ler ett brett leende mot honom. "Säger du!"
Han ler ett elakt flin innan han ger mig en snabb puss på kinden. "Då drar vi då."