Världen under ytan

Del 22 - Ön Kontinental

Miss, miss, träff. Ett steg bakåt, två steg framåt.

        ❈
Cassandra Fox

Jag står i duschen med varmt vatten rinnandes ner för min kropp. Lavendeldoft fyller hela rummet. Jag segar lite extra när jag sätter på mig nya rena kläder. Ett par svarta jeans och en röd t-shirt med vita detaljer vi ärmarna och halslinningen. Långsamt packar jag ihop mina saker. Jag vet inte om jag kan träffa Anthony och se honom i ögonen. Trots att jag grämer mig inför att möta honom efter händelsen tidigare i badrummet, så går jag ut och lämnar det lavendeldoftande rummet bakom mig.
Jag kommer ut till det allmänna rummet och får syn på Anthony som sitter vid ett av borden. Han vänder sig inte om även fast att jag vet att han har hört mig. Med rodnande kinder går jag fram och sätter mig mitt emot honom. Mitt blöta hår hänger ner i ansiktet på mig. Jag drar det bakom örat och försöker se på Anthony utan att vika undan blicken.
"Skönt att duscha?" frågar han medan han förflyttar sin blick upp och ner för min kropp. Jag biter mig hårt i tungan för att vrida mig under tyngden av hans blick.
"Japp, själv?"
"Ja, det var väldigt skönt", säger han och flinar åt mig. Lavendelndoften osar från oss båda.
"Ska vi lägga om ditt sår?" Anthony för blicken mot min skadade arm. Tyst nickar jag och drar klumpigt fram armen ur halslinningen. Bandaget är nytt och fräscht, men det går inte att säga detsamma om det som finns där under. Jag hoppar ett snäpp så att jag hamnar bredvid honom istället. Tålmodigt börjar han vira upp mitt bandage. Trots att varje rörelse gör ont sitter jag tyst och stirrar tomt framför mig. Om jag vill få honom att lära mig hur jag ska försvara mig själv kan jag inte framstå som vek.
Slutligen virar han av det sista lagret. Såret är nytvättat, men trots det har den gula vätskan hunnit sippra fram. Långsamt drar jag in ett djupt andetag genom näsan och håller kvar luften några sekunder innan jag sakta andas ut.
"Detta ser inte så trevligt ut", mumlar Anthony och beskådar snittet. Hans fingrar rör lätt vid kanterna av såret. Det känns som om hela armen står i brand.
Med ena handen kvar i ett grepp om min arm vänder han sig om. Jag är så fokuserad på att inte skrika rätt ut av smärta att jag inte märker att han har tagit fram en burk med salva förrän han duttar på den på mitt sår. Det svider till, men en behaglig avdomning sprider sig ut med armen och gör så att smärtan bara blir en avlägsen molnande värk. Tacksamt sluter jag ögonen med en suck. Lättnaden sprider sig inom mig. Just nu känns det inte alls som en svår grej att fly från Revolten.
"Bättre?" frågar Anthony medan han börjar linda bandaget runt min arm.
"Mycket bättre", svarar jag belåtet.

          ➹

Vi har ställt oss upp och står nu mittemot varandra i det öppna utrymmet. Kosinski sitter fortfarande vänd mot kontrollpanelen och bryr sig inte om oss. Anthony står med benen höftbrett isär och blicken är inte längre lättsam, utan allvarlig.
   "Okej, är du redo?" frågar han. Jag ska precis svara när jag får ett hårt slag mot revbenen. Jag kryper ihop av smärta trots att jag vet att han höll igen. Irriterad över att han började så drastisk ställer jag mig upp och gnider mina ömma revben.
   "Varför gjorde du så för?" frågar jag surt och blänger på honom. Trots att han inte står och håller upp nävarna framför sig så utstrålar han aggressivitet och våld. Precis som den gången då han mötte den flintskalliga mannen. 
   "Vad tror du?" frågar han och börjar sakta cirkulera runt mig. Irriterat följer jag honom med blicken så långt jag kan innan jag måste vända mig om för att se honom.
   "Jag trodde att du skulle lära mig att försvara mig. Inte slå mig", svarar jag snävt. Han fortsätter att cirkulera runt mig. Som ett rovdjur som leker med sitt byte.
   "Jag ska lära dig. Jag måste bara se på vilken nivå du ligger på först."
   Jag hinner inte se honom flytta på sig innan jag känner hur mitt ben viker sig. På något sätt lyckades han gå runt mig och sparka mig i knävecket. Snabbt reser jag mig upp med knutna nävar. Jag tänker inte låta honom leka med mig. Beslutsamt tittar jag utmanande på honom.
   Belåtet flinar han åt mig. Han har förstått att jag inte bara tänker låta honom slå mig utan att han själv blir slagen.
   Långsamt backar han och ser slugt på mig - utmanande. Jag följer efter honom och försöker härma hans smidiga rörelser. Desto närmare jag kommer honom, desto större tycks han bli. Jag försöker vara lätt på foten och gungar fram och tillbaka så som jag sett boxare göra. Han fortsätter att backa. Väntar på att jag ska ta det första steget. Hans självsäkerhet får min frustration att växa. Än ska han inte vara så stöddig.
   Snabbt kurar jag ihop mig och försöker få in ett slag i hans mage. Det resulterar i att jag slår i luft. Till höger om mig står Anthony och flinar brett. Jag fnyser och kurar än en gång ihop mig innan jag går till anfall. Denna gången siktar jag mig in på revbenen. Än en gång slår jag i luft. Gormandes springer jag mot honom och lyfter min näve för att uppbåda så mycket kraft jag bara kan. Jag har fått nog.
   Min näve flyger fram och fortsätter framåt. Inget tar emot. Förvånat följer min kropp efter slaget. Jag faller framstupa och hinner precis ta emot med händerna innan jag slår i golvet. Trots att jag inte ser honom känner jag hans flin bränna i ryggen på mig. Han har inte ens nuddat mig och ändå ligger jag här på marken.
Jag tar några djupa andetag och stirrar ilsket ner i det grå golvet. Den grå marken som är fruktansvärt ful och hård, tänker jag uppjagat. Jag eggar på min egen ilska och häver mig upp. Armen gör knappt ont. Om det är tack vara salvan eller adrenalinet bryr jag mig inte om. Jag har bara en sak att göra och det är att sätta den där flinande tönten på plats.
   Långsamt vänder jag mig om så att jag ser honom. Till en början flinar han åt mig, men när han ser mitt svettiga krigaransikte försvinner flinet. Istället ställer han sig redo, med ena foten snett framför den andra, som om han äntligen har börjat ta mig på allvar.
   Jag tar ett kliv mot honom och sedan ett till. Han följer mina rörelser och tar ett steg bakåt för varje steg jag tar framåt. Svetten rinner nerför min panna och mina händer hänger knutna jäms med mina sidor. Vi fortsätter att röra oss i takt tills att han slår i väggen. Jag stannar belåtet upp och ser på honom. Nu är det min tur.
   Jag kastar mig fram och slår till honom i magen. Belåtet hör jag hur luften åker ur honom. Genast fortsätter jag med ett till slag riktat mot magen. Jag vill att all luft som får honom att kunna le så självbelåtet ska åka ur honom. Ett uff besvarar mitt slag, men jag hinner knappt njuta förrän jag får ett knä i magen. Luften pressas ur mig och jag hinner inte ta ett till andetag förrän min arm vrids uppåt och får mig att ge ifrån mig ett gällt skrik. Plötsligt är det jag som står upptryckt mot väggen med armen i kläm bakom mig. Flåsandes tittar jag upp på Anthony som hänger ner över mig. Adrenalinet som flugit runt i min kropp glittrar i hans guldiga ögon. Något blänker till i ljuset från lamporna. Jag känner hur belåtenheten sprids inom mig när jag får syn på svettdroppen som har trängt fram i hans panna. Dock kan jag inte njuta till fullo tack vare smärtan som strålar ut genom armen som är uppvriden bakom mig.
   "Lektion nummer ett. Träng aldrig upp någon som är starkare än dig i ett hörn", säger han mörkt och möter min blick. Jag ska precis ge ifrån mig en fnysning när jag inser att han precis lärt mig något. Något som en dag faktiskt kan komma till nytta.
   Jag nickar istället tyst till svar. Anthony släpper taget om mig och lämnar mig kvar vid den grå metall väggen. Kroppens tyngd blir nästan för mycket att bära upp nu när varken hans grepp håller mig uppe eller adrenalinets kraft. Utmattat torkar jag svetten ur pannan och följer efter honom till det lilla bordet.