Världen under ytan

Del 46 - En ständig jakt

Alla jagar vi efter något. Frågan är bara vad.

❈
Cassandra Fox

Dagarna går och jag glömmer sakta av tomheten som fyllt mig. Den ersätts istället av den bubblande känslan som pyr inom mig varje gång jag ser, hör eller tänker på Anthony. Än försöker jag fortfarande att tränga undan tankarna på min familj, men jag har också börjat förlika mig med att kanske, kanske finns det en anledning till att de gjorde som de gjorde.
Varje kväll njuter jag av att somna med hans armar runt om mig. Ibland tvingar jag honom att vara den lilla skeden och säger att det är min tur att vara ytterst. Jag får precis runt armen kring hans breda bröstkorg. Något säger att det är mer än hans maskulinitet som får honom att tveka till att vara den lilla skeden. Jag tror inte att han gillar att ha någon bakom sig. Trots det så låter han mig då och då vara just det. Vi turas om och låter den som behöver hållas om ligga innerst.
Jag spenderar dagarna med att bläddra bland sidor uppe på fönsterbrädet i Avas hus. Mina ögon vandrar över orden när jag tar del av olika historier. Alla böcker är långt ifrån spännande och äventyrliga, men varje gång tar jag med mig lite av berättelsen jag fått ta del av.
En dag kommer Anthony skuttande från ett av Avas skjul. Jag sitter ute på gårdsplanen med en bok i handen när jag hör honom ropa. Solen skiner och fåglarna kvittrar när han kommer gående med ett långt gevär i handen. Vid första anblicken spänns min kropp, men mitt skenande hjärta lugnar sig snabbt när jag förstår att det är Anthony och ingen annan som kommer skuttande med ett gevär.
"Vad ska du med den där till?" frågar jag när han kommer fram och sätter ett finger i boken innan jag stänger igen den.
Anthony stannar framför mig med håret på ända och lyckan lysande i ögonen. Man kan urskilja i hans guldiga blick. Jag kan inte förstå hur jag inte kunde se alla hans känslor som dansar bland hans guld förut. Kanske har vi spenderat så mycket tid tillsammans att jag kan se förbi murarna han har byggt upp, eller så har han helt enkelt släppt in mig.
"Den här ska vi jaga med." Anthony smeker träet på det gamla vapnet. Enda anledningen till att jag vet vad det överhuvudtaget är för något, är på grund av vakterna som patrullerar utanför stadshuset i Dallas med långa gevär i högsta hugg. Kanske var det endast för respekten det gav, men så fyllde de även sin funktion.
"Jaga?" Jag lyfter ett ögonbryn.
"Se det som en del av din träning. Du ville bli självständig. Då måste du också veta hur du får mat på bordet", säger han med en blinkning trots att vi båda vet att vi för längesedan har övergett tanken på att skiljas åt.
"Jag ska bara ta ett snack med Ava om hon vet några bra jaktmarker. Vi ses här ute om tio. Redo för jakt!" Anthony försvinner med ett brett flin på läpparna. Jag följer honom med blicken när han stegar iväg mot Avas hus. Hans steg hörs knappt i gruset. Med andra ord lär han bara en livsfarlig jägare.
Jag lämnar boken och sandalerna i vår lilla stuga. Mitt hår som har vuxit och blivit slitet flätas och hänger ner för min rygg. Anthony står redan och väntar med solen glänsande i håret när jag kommer ut. Hans tjocka tröja har blivit något jag alltid har på mig. Då och då tvingar Ava mig att ta av mig den för att hon ska kunna tvätta den och jag ger henne den motvilligt som ett barns vars snuttefilt behöver tvättas.
"Är du redo för jakt?" Anthonys flin är brett. Geväret han håller i ser ut att ha brutits på mitten, men jag antar att han vet vad han gör.
"Kan inte vara mer redo."
"Vi får väl se."
Fåglarna kvittrar och solen lyser igenom träden. Varje steg jag tar låter som en elefants, medan Anthony ljudlöst smyger fram med blicken svepande mellan träden som sträcker sig mot den blå skyn. En kvist bryts när jag sätter ner foten och jag förbannar mig själv för min klumpighet. All denna träning och jag kan fortfarande inte gå tyst.
Jag skärper mig och försöker fokusera, försöker få min blick att svepa över de mossiga stenarna, träden med fågelbon och de små stigarna på samma sätt som Anthony. Vi går förbi en myrstack och jag duckar för att inte slå huvudet i en gren. Fåglarna hejar på varandra när de lekar kull mellan trädkronorna. En ekorre springer förbi, men Anthony verkar inte intresserad av den.
Slutligen slår vi oss ner för att vänta på vårt byte. Anthony har utsett en plats, men jag ser ingen skillnad på den och alla de andra ställen vi har varit på i skogen. Han lägger sig ner på magen med geväret i högsta hugg. Öronen är spetsade och den guldiga blicken stadigt riktad framåt.
Till sist bestämmer jag mig för att försöka lägga mig ner bredvid honom, men ångrar mig genast. När jag sätter mig ner på knä slår jag knät hårt i en sten istället för mossa. Jag grymtar och förbannar mig ytterligare än gång över min klumpighet. När jag böjer mig ner på mina armbågar bryts fler grenar och löv prasslar högt. Ljuden ekar i tystnaden. Jag grimaserar och kastar mig ner för att få det överstökat. Med ett brak faller jag på plats bredvid Anthony. Hela djurriket skrattar åt mig när alla våra tänkbara byten inom en mils radie har lyckats fly.
"Vi kommer aldrig att kunna fånga något", säger jag med en suck. Anthony ligger stadigt några centimeter ifrån mig med blicken fortfarande riktad framåt, som om han inte hörde allt oväsen jag fört.
"Om jag hade velat fånga något så hade jag inte gjort så här."
Hans röst är lågmäld och låter inte alls lika gäll som min. Jag suckar och skakar på huvudet. Han borde ha gett sig ut på egen hand. Jag bara saboterar för honom.
"Vi är inte här bara för jakten. Det är bara en bonus. Jag tog med dig hit för att spendera tid med dig:" När han slutligen vänder sig mot mig ser jag glimten i hans ögon.
"Om du bara hade velat vara med mig så hade vi kunnat vara kvar på gården."
Jag möter hans blick med smala ögon. "Sedan när bryr du dig om sådant?"
Han lägger ner geväret och makar sig närmare, fortfarande utan att ge ett ljud ifrån sig.
"Sedan jag träffade dig."
Han för undan en hårslinga som har letat sig ur min fläta. När jag ser hans blick vet jag vad som väntar. Istället för att dra ut på det kysser jag honom ömt. Doften av vind och rökelse fyller mig än en gång. När jag drar mig undan är hans flin ännu bredare.
"Det var det där jag väntade på."
Jag slår honom lekfullt på armen och våra skratt får alla byten att fly. Istället för att tysta ligga och vänta på ett djur, ligger vi i mossan skrattande med skogens trädkrona ovanför oss.