Världen under ytan

Del 60 - En sista stund

Man vet aldrig vad som är slutet förrän det är här.

❈
Cassandra Fox

Den ovana tyngden av ett halsband vilande runt min hals pockar hela tiden på min uppmärksamhet. Jag försöker hålla blicken ifrån smycket, men trots det dras min blick ständigt till den röda stenen. Ett enda klick och hon kommer att vara här på nolltid. Med ett klick kan jag få återse min kära vän igen.
Trots att halsbandet gjorde mig alldeles kall inombords kände jag hur mitt hjärta värmdes upp. Smycket får mig att minnas våra stunder tillsammans och får mig att känna en tacksamhet över att hon faktiskt tänker på min säkerhet. Att det dessutom pulserar när jag närmar mig ett av Revoltens högkvarter kan vara bra om jag vill hitta dit, men också om jag vill hålla mig därifrån.
Plötsligt minns jag ett undanskuffat minne från kvällen jag och Liz kom till byggnaden där slagsmålet mellan Anthony och en annan enorm man ägde rum. Allt som hände där efter gick så fort att jag nästan glömt bort stunden innan allt utspelade sig. Från att vi träffades i Christian Park och jag fick syn på boken som hon läste - som jag nu i efterhand fått veta handlar om Revoltens historia - till att jag minns hur hennes halsband pulserat medan vi flydde från regnet. Om det nu stämmer det som hon säger betyder det att vi var nära ett av Revoltens högkvarter den kvällen. Jag undrar vad som hade skett om vi sökte skydd där istället för i lokalen där slagsmålet ägde rum.
Jag ruskar på huvudet och försöker skaka av mig alla tankegångar om hur det kunde ha gått. Istället för alla om fokuserar jag på nuet och låter åsynen av Ava som njuter av Harry's sega kolor värma mitt hjärta.
"Gott?" frågar jag henne leende. Hon slickar sig om munnen och tar upp en kola till ur påsen.
"Fullkomligt utsökt."
Resten av dagen går fort förbi, alldeles för fort. Jag försöker öppna boken som Alice skickat med, men för tillfället är det för överväldigande, för färskt. Det hela börjar kännas mer verkligt. Än har jag inte pratat med Revolten eller Alice ansikte mot ansikte, men de närmar sig sakteligen. Snart är det dags för att axla min roll som Ledare.
Tanken får mitt hjärta att rusa. Jag drar in ett djupt andetag och försöker lugna ner mig själv. Om jag inte ens kan hantera pressen av tanken kan jag omöjligen hantera den i verkligheten.
För att skingra mina tankar traskar jag upp för kullen som får mina vader att bränna och min andhämtning att bli ytligare. Vinden fångar upp mitt hår och gör motstånd. Försiktigt sätter jag mig vid klippkanten. Hjärtat tar ett skutt i bröstet och höjden sätter världen i rullning. Trots det sitter jag kvar och beskådar utsikten. Temperaturen har sjunkit avsevärt de senaste dagarna. Om bara någon månad är vintern här. Den här vintern kommer skilja sig från mina andra vintrar. Jag kommer inte sitta ihopkurad med filtar och varm choklad tillsammans med Kev och se på gamla julfilmer. Inte heller kommer jag att få uppleva lyckan när man vaknar upp julaftonsmorgon och springer ner för att se vad som döljer sig under granen. När jag tänker på mitt hem hemma i Dallas är det med blandade känslor. Men trots allt som har hänt så saknar jag dem. Jag saknar Kevs spralliga personlighet, min lillebror Lukas små dagliga pikar, min pappas mjuka ögon och min konstgjorda stjärnhimmel ovanför min säng. Tänk att för bara några månader sedan hade jag nästan aldrig sett en riktig stjärnhimmel på grund av stadens ständiga ljus.
Jag saknar till och med min mammas sätt att se på mig som om hon oroar sig över vad jag en dag kommer att bli. Tänk om Vanessa Leonora Fox hade sett mig nu. Tänk om hon visste att sin enda dotter håller på att bli Ledare för Revolten.
Tanken får mig att känna mig en aning stolt. Något måste jag ändå ha åstadkommit för att förtjäna en sådan plats. Om inte så har iallafall den här resan lärt mig en hel del, men än är den långt ifrån över.

➹

Dagarna går och jag drar till slut på mig uppgiften att läsa boken Alice skickat med. Den tar det hela från början och vissa delar känner jag igen från det Anthony har berättat för mig. Jag sitter försjunken timme ut och timme in och läser rad efter rad. Det förvånar mig inte när hemskhet efter hemskhet läggs på hög av det som Förenta har gjort. En ilska vaknar till liv inom mig när jag läser om övervakningssystemet. Att veta att min familj och Kev utsätts för den ständiga övervakningen får ilskan att pulsera i mina ådror. Jag känner en stark impuls av att vilja göra något åt saken. Att ständigt vara övervakad genom kameror som filmar allt man gör och som tar upp ljudinspelningar borde vara olagligt. Är det inte olagligt? Bryter Förenta mot lagen? De lagrar information om varje individ i sina databaser och ser till så att alla följer deras vilja. Det är klart att Förenta är dominant om de kan stoppa sina konkurrenter innan de ens kommit till liv.
Ilskan pyr inom mig och jag får en stark känsla av att det är värre än vad vi tror. Mer än gärna vill jag skicka ett meddelande till min familj, men vad skulle de göra åt saken? Ta ner övervakningssystemet och genast bli misstänkta och utredda? Dessutom är det mer än bara kameror och ljudinspelningar. Övervakningen sker överallt hela tiden. Tanken är läskig när man inser hur mycket de kan känna till om oss genom att bara samla information från våra handdatorer. En rysning av obehag går genom min kropp och jag vänder sida. Texten får mig att skifta fokus och min ilska att lägga sig. Rubriken lyder med feta bokstäver: Ledare.