Världen under ytan

Del 31 - Observanta

Bästa sättet att undvika en utfrågning är genom att själv ställa frågorna.

⚚
Anthony Cowen

Jag stänger igen den lilla dörren till stugan och stänger därmed dörren mellan mig och Cassandra. Gruset knastrar under mina skor och tankarna är en vild orkan i huvudet. Mitt hjärta skriker efter henne medan min hjärna gormar förbjudet området.
Jag lämnar den lilla stugan med vita husknutar och ger mig ut på en upptäcktsfärd. Ava syns inte till, men hon flänger säkert runt bland sina kor eller höns. Märklig kvinna, tänker jag fundersamt.
Jag går till Avas hus och tar en sväng runt medan jag lägger detaljerna på minnet. Solrosor står vända mot solen och fåglar flyger kvittrandes runt. Två kvinnor har vi träffat i Swendway och det båda kallar Cassandra för Sandra.
Historien bakom namnet är lång, men kortfattat beskrivet så var det en ung kvinna med namnet Sandra som var bortkommen i sitt liv, men lyckades hitta kraft och styrka i sig själv. Hennes självständighet gjorde henne till någon som det nordiska folket avgudade i många decennier.
Tydligen lever betydelsen av namnet fortfarande kvar. Jag lägger till en punkt på min mentala lista över saker som måste göras. Ta reda på mer om namnet Sandra.
Jag lämnar Avas hus för att gå vidare. Det verkar ohyfsat att gå in i någon annans hus utan vidare. Bortom grusplanen döljer sig ett hönshus. Kacklande hönor går runt och pickar i marken. Vissa sitter inne i värphuset och värmer sina ägg. En liten gul kyckling pickar nyfiket på min sko. Försiktigt puttar jag undan den utan att skada kycklingens små ömtåliga vingar. En tupp burrar upp sig och visar sina färgade fjädrar.
Jag kollar noga vart jag sätter mina fötter och tar en sista titt innan jag går ur ur hönsgården. Hönsen kacklar farväl medan jag försiktigt stegar iväg. Den stora röda ladugården ligger nära. Byggnaden är stor och även den målad är i rött med vita husknutar. Det doftar komocka och jag kan höra kossorna mus. En stor trädörr står på vid gavel och ut smyger ett glatt nynnande. Jag kikar in och får syn på ett gäng kossor, en lortig Rufus och Ava som putsar ut hö med håret på ända. Ljudlöst smyger jag in. 
Ava är så upptagen i sitt glada nynnande att hon inte märker att jag är där. Rufus däremot viftar glatt på svansen när han får syn på mig. Ett flertal kossor står i små boxar och tugga på det nya höet som den vithåriga kvinnan skjutsar ut. Jag harklar mig lätt för att inte skrämma henne. Inte för att hon verkar vara av den rädda typen.
"Oj! Jag hörde dig inte", utbrister Ava och riktar sina ljusa ögon mot mig. Hon torkar lite svett ur pannan med baksidan av handen. "Vad kan jag hjälpa dig med?" Ava lutar sig mot skyffeln medan Rufus kommer fram till mig. Jag klappar honom lätt på huvudet trots att hans päls är full av hö och lera.
"Jag bara kollar runt lite", svarar jag och sveper med blicken över korna, höet och leran.
"Jaha, vad tycker du då?" Ava granskar mig med sina blå ögon. Hon är inte mycket längre än Cassandra. Hennes vita hår klibbar sig mot hennes solbrända panna.
"Det verkar som om du klarar dig bra här" säger jag och granskar henne tillbaka. Hon lägger mestadels tyngden på sitt vänstra ben där hon står lutad mot skyffeln. När hon börjar skjutsa ut höet igen ser jag hur hon omedvetet undviker att lägga tyngden på det högra. Ända sedan jag var liten har jag tagit för vana att lägga märke till människors brister. Lägg märke till hur de står. Var lägger de tyngden? Skador? Desto mer du vet om din motståndare, desto fler knep har du att använda mot den. Pappas ord flyger genom mitt huvud som de alltid gör.
"Ja, det gör jag. Gården har gått i arv i min släkt, så jag är uppvuxen här", säger hon medan hon arbetar. Jag nickar tyst till svar och stoppar händerna i fickorna. Det känns fel att stå och se på när någon annan arbetar.
Några obekväma sekunder går när jag står och ser på medan Ava kämpar. På något sätt har den här arbetande damen lyckats ta av min känslolösa mask genom att bara vara. Jag är tränad för bättre än så här, tänker jag frustrerat. När jag vänder blicken mot henne med min mask på har hon redan sin ljusa blick fäst på mig. Jag håller ansiktet neutralt och möter hennes isblå ögon.
"Har du kontaktlinser i?" frågar hon och lägger sakta huvudet på sne.
"Nej", svarar jag stadigt. Den gamla kvinnan fäster mig med blicken och jag möter den med en sköld av kyla.
"Så den där ögonfärgen är naturlig?"
"Det är min naturliga ögonfärg", säger jag svalt och granskar den gamla kvinnan.
"Det är en väldigt ovanlig färg", konstaterar Ava.
"Vad är det som har hänt med ditt högra ben?" frågar jag istället. Bästa sättet att undvika en utfrågning är genom att själv ställa frågorna. Hon lyfter förvånat på ögonbrynen.
"Du är observant ung man."
Rufus sitter bredvid henne med spetsade öron som om han förstår exakt vad vi pratar om. Jag svarar inget på påståendet utan väntar bara på hennes svar.
"Det är en gammal knäskada som skedde för många år sedan." Ava tittar ner på sitt knä som om hon fortfarande kan se skadan.
"Vad hände?"
   "Det är en helt annan historia", säger hon och vänder sig om med ryggen mot mig. Ett känsligt ämne noterar jag. "Ta den här istället." Ava räcker mig en skyffel. "Mindre snack, mer verkstad. Något min mor alltid brukade säga", säger hon och jag tar emot skyffel. Skaftet är gjort av slitet trä och hö sitter fast mellan piggarna på den.
"Allt hö ska in till korna. Gör klart det så säger jag till när det är lunch." Hon lämnar mig kvar med korna och Rufus kikar bak en sista gång innan han följer med sin matte ut genom den öppna dörren. Kvar står jag med en skyffel i handen, en stor hög med hö och några kossor. Det är väl bara att börja, tänker jag och börjar putsa ut hö med doften av bondgård i näsan.