Världen under ytan

Del 14 - Hemligstämplat

         ⚚
Anthony Cowen

Jag lägger ytterligare ett dokument bredvid mig i havet av lästa papper. Fyra lådor är tömda och det återstår bara några få i den sista backen. Huvudet är så tungt att det känns som om någon bokstavligen sitter på mig och trycker ner mig. Min tidsuppfattning har försvunnit helt och hållet. Det enda jag kan försäkra är att det har gått en stund för min mun är alldeles torr. Fem hela lådor med mängder av information om vår Ledare och till ingen nytta.
   Jag känner hur uppgivenheten håller på att kväva mig när jag tar upp det sista pappret i den sista lådan. Pappret är grövre än det andra och kortfattat. Med tunga ögonlock riktar jag blicken mot pappret och börjar läsa. Mitt hjärta hoppar över ett slag när orden får betydelse inom mig.

12072032

Jon Fox inte längre medlem av Revolten.
Skäl: Hemligstämplat

Hemligstämplat. Det är därför jag inte kan hitta någon information om varken Jon eller Cassandra. Trots den korta informationen tänds en gnista hopp inom mig. Försiktigt viker jag ihop pappret och stoppar det i min ficka. Rummet är en enda stor röra av papper och arkiv som ligger huller om buller. Slarvigt lägger jag i papperna i de olika lådorna. Jag får lägga i ordning de någon annan dag. Jag släcker lampan i taket och slår igen dörren bakom mig. Med kvicka steg tar jag mig upp för källartrappan. När jag kommer upp möts jag av ett rum av mörker. Hela byggnaden är nedsläckt och låst. Jag har uppenbarligen suttit instängd nere i källaren ett tag. På lätta fötter går jag genom rummet mot dörren som leder ut ur byggnaden. Mina steg är det enda som hörs i det nedsläckta rummet. En liten lapp ligger på golvet framför dörren. Jag böjer mig ner och läser igenom det korta meddelandet.

Ville inte störa dig. Lås dörren efter dig.
/Cobe

Så omtänksamt, tänker jag ironiskt. Jag knölar ihop lappen och kastar den i papperskorgen. Dörren går upp med ett klick. Mörkret är lika brutalt ute som inne. Natten har tydligen tagit över dagen. Det få lampor som fungerar lyser upp gatorna så gott det går och kastar ett blinkande sken över kvarterens gator. Nattens kyla smeker min hud. Himlen är ett svart täcke och här och var glimtar en lysande stjärna. Jag för mina steg mot min lägenhet och går i en rask takt med blicken vakandes över gatorna. Natten är ljuv. Folk är ofta rädda för tystnaden och låter den aldrig tala för sig själv. Tystnad kan vara helande och säga tusen gånger mer än en konversation.
   Plötsligt sugen på att njuta av den tysta natten byter jag riktning och för mina steg mot en av de platser där jag faktiskt kan slappna av. Byggnaden kommer i sikte. Det gamla bryggeriet tecknar av sig mot den mörka himlen. Jag tar de första stegen upp mot taket upp för en gammal brandtrappa som abrupt slutar efter tre trappsteg. Därefter tar jag tag i en stupränna för att häva upp mig till en fönsterbräda som kan hålla uppe min tyngd. Med ett litet skutt hoppar jag åt sidan för att få tag i klätterrankor som täcker ena sidan av byggnaden. Växterna knakar under min tyngd, men håller mig uppe. Ljudlöst klättrar jag vidare uppåt och når slutligen takkrönet. Jag vänder mig om, ståendes på en kant som leder till ett tio meters stup. Döden är ständigt så nära, men frågan är om dess klor ska få tag i en. Försiktigt sätter jag mig ner och låter fötterna dingla ner över stupet. Som alltid kittlar det till lite i magen över vetskapen om att ett felsteg kan leda till min död.
   Nattens vindar leker med mitt mörka hår. Jag vänder blicken mot staden som sträcker ut sig framför mig. Taket under mig är kyligt, men trots det fryser jag inte. Minnet av pappa som tog mig upp hit första gången är klar i mitt huvud. Han tog mig hit för att visa skillnaden. Bron som skiljer de två olika kvarteren sträcker ut sig rakt framför mig. Den glittrar i skenet från månen i natten. Pappas ord ekar tydligt i minnet. Människor försöker alltid få sig själva att se bättre ut än vad de egentligen är. För att göra det behöver de någon annan att skylla på. Någon annan som ses som sämre. Därför byggdes denna bron. För att få de som bor på den andra sidan att se bättre ut. För att skilja oss åt. Men min son, minns du vad jag alltid säger till dig? frågade pappa mig med en blick full av stolthet. Jag som barn svarade stolt min far. Att se under ytan, pappa. Exakt min son. Alla är likadana inners inne. Alla döljer ett mörker inom sig. Något som de vill skydda bakom sin mask. Du kommer att komma så långt min son. Bara du kan se vad som döljer sig under ytan. Minnet suddas ut och jag känner saknaden av min far gnaga tyst inom mig. Sorgen över min far är en av de tusentals saker som döljer sig i mitt inre mörker. Det som jag skyddar.
   Bron tycks håna mig där den sträcker på sig för att framhäva stadens skönhet. Den kanske kan lura stadens invånare, men mig kommer den aldrig att kunna lura. Jag kommer aldrig glömma att se vad som döljer sig under ytan. Ett par gröna och allvarliga ögon kommer upp i minnet. En dag kommer hon också att behöva se under ytan. Frågan är bara om hon är redo att se vad som döljer sig där under.
  Jag tar upp den ihopvikta lappen som ligger i min bakficka. Försiktigt viker jag upp den. Rädd för att förstöra den enda informationen jag lyckades få tag på.