Världen under ytan

Del 33 - Blodet på mina händer

Mina händer är fläckiga, det bokstavligen droppar från dem. Men det är inte mitt blod, det var aldrig mitt blod.

        ⚚
Anthony Cowen

Efter att ha sett på medan Cassandra mockar koskit i över en timme står jag nu och lojt kastar ut mat åt hönsen. De kacklar nöjt och flaxar med vingarna när en nya kaskad av foder kommer flygandes mot dem. Hur jag än försöker glider mina tankar hela tiden tillbaka till henne. Hon sade våra barn. Att vi skulle ha barn är en absurd tanke och det skulle ha inneburit en framtid. Något vi aldrig kan få.
   När jag ser ner på mina händer som kastar ut fodret kan jag nästan se blodet fläcka dem. Blodet som aldrig var mitt blod. Blodet som jag fått av tortyren jag har utfört för att få fram information. Alla hemska saker jag har gjort. Om Cassandra bara hade vetat så skulle hon inte längre se på mig med välvilja i sina gröna ögon. Mina tankar flyger iväg och jag dras tillbaka till ett av mina allt för många plågsamma minnen.

➹

Jag är i en trång källare under jord. Källaren har ljudisolerade väggar så att inga nyfikna öron utifrån ska höra. På golvet finns de mörka fläckar kvar efter tidigare förhör.
   Jag cirkulerar runt en man som sitter fastspänd på en liten stol i mitten av rummet. Han darrar av rädsla.
   Lampan i taket blinkar till och mannen rycker i repen på sin stol. Svetten pärlas i hans panna och han försöker att ständigt ha sina ögon på mig trots att jag hela tiden går runt honom.
   Jag spänner blicken i den skakande mannen medan jag ljudlöst går runt honom. Jag njuter av rädslan som mannen utstrålar. När jag plötsligt tar ett stor kliv mot honom hoppar han till så häftigt att stolen han sitter på välter. Ett otäckt ljud hörs när mannens huvud slår i marken. Med ett kallt flin på läpparna tar jag tag i mannens skjorta och sliter upp honom igen. Han skakar nu så häftigt att repen som jag bundit runt honom knappt håller honom kvar.
   "Jag har redan sagt det. Jag vet inget!" skriker han förtvivlat till mig. Hans ögon lyser av skräck. Med hans skjorta i ett fast grepp lutar jag mig långsamt närmare honom. Jag kan till och med känna hans häftiga hjärtslag under hans svettdränkta skjorta.
   "Jag har faktiskt reserverat hela mitt schema för dig idag. Så vi kan ta god tid på oss", säger jag lugnt medan jag granskar honom från topp till tå som om han vore mitt nästa byte. Jag vet exakt var på hans spinkiga kropp som jag ska trycka till för att det ska göra som mest ont.
   "Snälla jag har fru och..."
   Han hinner inte komma längre innan jag slår honom hårt över ansiktet. Ljudet av smällen ekar mellan väggarna och mannens huvud flyger slappt åt sidan. Knogarna svider, men jag är van vid känslan. När han förtvivlat tittar upp på mig igen blöder han från läppen och ett blåmärke har redan trätt fram på kindbenet.
   "Snälla", ber han kvidande. Mitt svar på hans bedjande är ytterligare ett hårt slag. Hjärtat bankar hårt i bröstet av adrenalin och jag suger åt mig av rädslan från mannen som om det vore min livskraft.
   Efter det andra slaget börjar mannen förtvivlat rycka i repen igen. Jag backar undan och intar scenen. Med armarna i kors ser jag på medan han utan framgång försöker att komma loss. Jag står mellan dörren och mannen som leder ut till hans frihet när jag stoppar ner i handen i fickan. Trevande söker jag efter mitt nästa steg i utredningen. Tillslut nuddar mina fingrar kall och sval metall. Långsamt drar jag upp knogjärnet och ser noga till att göra en scen av det. Omsorgsfullt sätter jag på det och ser till att mannen ser minsta rörelse. När jag nästa gång tittar upp på honom ser jag hur det sista ljuset i hans ögon har släckts. Han vet att han inte kommer komma härifrån.
   Jag går fram mot honom med blicken fäst i hans livlösa ögon. Smällen av knogjärnet som möter mannens huvud ekar fortfarande i mina ögon när jag slutligen rycks upp ur minnet. En rysning går längs med min ryggrad. Hönsen kacklar missnöjt och jag inser att jag står och håller maten i handen bara några centimeter ifrån dem. Trots det så är fodret för långt ifrån för att få tag på. Så nära, men ändå så långt borta. Precis som det var för mannen som jag torterade.
   Jag minns tydligt varenda sekund av förhöret. Inte ett enda ord fick jag ur mannen, men det var inte för att han var bra på sitt jobb, utan för att han var oskyldig. Trots det så njöt jag av varenda sekund. Jag njöt av att se mannen skaka av rädsla. Såklart ångrar jag innerligt vad jag gjorde den dagen, men alla har någon gång gjort något det ångrar. Saken är bara den att det som jag ångrar mest är att jag njöt av det. Att jag njöt av att se honom lida.
   Jag släpper ut en uppgiven suck och gnuggar mig i pannan. Om hon bara visste vad jag hade gjort. Jag hatar mig själv för de handlingar som utförts av mina nävar och då har jag ändå sett mycket, men om någon så ren och oskuldsfull som hon fick veta på vad för mörka hemligheter jag bär på, så skulle hennes hat vara mer än oändligt. Jag vet inte om jag är stark nog att ta emot ett sådant hat från henne. 
   Än en gång påminner jag mig själv, förbjudet område. Om jag inte faller för henne så kanske hon inte kommer att hata mig.
   Jag går ut ur hönsgården med den tomma hinken i handen. En sval bris går genom dalen och jag skakar av mig de dystra tankarna. Jag ställer på in mitt fokus och vrider på nacken för att få spänningen i nacken att släppa.   
Förbjudet område.

      ➹

Den kvällen tänder Ava en brasa vid en liten eldstad. Vi ser på när himlen färgas rosa och solens strålar som blir allt svagare och mjuka. Om min pappa hade varit här så skulle han säga att det är exakt vad jag har blivit. Svag och mjuk.
   Solen blir röd och jag kan inte låta bli att kika åt Cassandras håll och se på den röda solen som speglas i de gröna ögonen. Sakta försvinner det brinnande eldklot bakom horisonten och himlen blir allt mörkare. Fåglarna ger ifrån sig sina sista pipanden och djuren på gården tystnar. Solen ersätts av en månskära som lyser upp den lilla dalen. Stjärnor täcker himlen och tittar ner på oss. Tysta sitter vi på varsin stock runt eldstaden och ser på natthimlen. Eldens sprakande är det enda som hörs i den tysta natten. Inget surrande från övervakningskameror eller svävare. När jag ser Cassandra huttra till i natten tvingar jag mig själv att sitta kvar. Istället ser jag på medan hon flyttar sig närmare brasan med händerna runt om sig i en kram.
   Slutligen brinner elden ut och vi går till sängs. Under tystnad går jag och Cassandra upp till det lilla loftet. Jag låtsas som om att det inte är en stor sak att sova i samma säng och ignorerar mitt bultande hjärta. Jag drar undan täcket som är det enda i den lilla sängen och lägger mig ner. Redan innan hon har hunnit lägga sig bredvid mig har jag vänt mig om och lagt mig så långt ut på kanten som möjligt. Jag släcker min lampa utan ett ord och sluter ögonlocken. Bakom mig känner jag hur hon smyger ner under täcket och lägger sig på sin sida av sängen. Timmarna tills att jag somnar intalar jag mig själv att jag gör det rätta.