Världen under ytan

Del 25 - Att möta sanningen

Det är inte lätt att veta vad som är sant när det enda man fått höra är lögner. Det är inte lätt att hantera sanningen när den inte är det man vill höra.

❈
Cassandra Fox

Det pirrar konstigt i mig. Trots att jag är på flykt så kan jag inte sluta att le. Jag kan fortfarande känna fördröjningarna från adrenalinet pumpa runt i blodet. Denna gången hade jag varit en del av planen. Jag gjorde minst lika mycket som Anthony. Lika tydligt som en spegelbild i en stilla sjö minns jag nervositeten som legat som ett tjockt täcke över mig när jag smugit runt det stora vita huset. När jag skrek för full hals som jag aldrig tidigare gjort kunde jag inte annat än att njuta av känslan. Nu är jag och Anthony inne i en färja som ska ta oss till Norden och jag har aldrig tidigare varit såhär lycklig.
Dörren stängs igen bakom oss och vi är inne i färjan. Golvet är gjort av något sorts blankpolerat material som skiner i det gula ljuset från lampan. Väggarna är i sammetsröd färg och ser så mjuka ut att jag vill känna på dem. Längre fram hör vi snabba steg och röster som pratar med varandra. Anthony tittar ner på mig med sina guldiga ögon och hjärtat hoppar till i bröstet på mig.
"Spela med", säger han och börjar gå framåt. Det är som om all stelhet och aggressivitet försvinner bort och ersätts av en ung och avslappnad man. Alltså raka motsatsen till hans vanliga uppsyn. Nonchalant tar han av sig väskan och håller den i handen istället. Slappt drar han handen igenom håret. Stegen förlorar sin spänst och ersätts av en mer avslappnad och slö stil. Uppenbarligen är han bättre på skådespel än vad jag först trodde.
När vi kommer ut ur den sammets röda korridoren möts vi av ett folkliv. Människor från olika etniska bakgrunder går runt i små familjegrupper och pratar glatt. En liten flicka kramar om sin teddybjörn innan hon stolpar vidare på ostadiga ben. Mumlet från olika samtal får mig att slappna av och bara vilja sjunka in i mängden. Med ett ryck väcks jag upp ur min trans när Anthony plötsligt greppar mig om midjan. Förvånad över beröringen tittar jag upp mot honom. Han möter min blick och ger mig ett fånigt flin. Trots att det knappt syns ser jag varningen som skuggar hans ögon.
"Ursäkta mig", hör jag plötsligt en röst säga. Jag kikar förbi Anthony och får syn på en säkerhetskontrollant i svart uniform. Han verkar inte vara mycket äldre än oss. Vaktens ansikte har fortfarande det där barnsliga ansiktsuttrycket som unga har trots att han försöker maskera över det med ett gles bevuxet skägg. Han kommer fram till oss och tittar urskuldande på oss.
"Jag såg att ni kom igenom den där dörren där borta", säger han och pekar i riktning mot dörren vi kom ifrån. Pulsen går upp i bröstet, men Anthonys hand ligger varm och lugn mot min höft.
"Ja, ursäkta. Min flickvän ville så gärna se ön Kontinental och jag ville verkligen inte ta den möjligheten ifrån henne." Anthony ser ner på mig med kärleksfulla ögon. Så du tänker skylla detta på mig nu? Inom mig fnyser jag, men jag tvingar mig själv att spela med. Jag ger vakten ett generat leende.
   "Du förstår hon kommer från en inte så välberest familj", fortsätter han och lutar sig närmare ordningsvakten som om jag inte skulle höra. Killen med det ljusa fjunskägget lyfter förstående på ögonbrynen.
"Då förstår jag", svarar han och ger Anthony en menande blick. "Då får ni ha en fortsatt trevlig resa." Vakten dunkar Anthony lätt i ryggen innan han går iväg.
"Detsamma kompis!" ropar Anthony efter honom och får en lätt vink till svar innan fjunskägget spatserar vidare. Anthony tar bort sin hand från min midja, men det fåniga uttrycket dröjer sig kvar påhans ansikte.
"Var det där verkligen nödvändigt?" frågar jag buttert och tittar upp på honom med armarna i kors.
"Vaddå?" Han ser helt oskyldig ut som om han inte förstår alls vad jag menar.
Vi står precis i utkanten av gången för att inte stå ivägen för alla som ska passera. En könsneutral röst ropar ut att vi är lite mindre en trettiotvå timmar från Swendway som är vår slutdestination.
"Vadå, vaddå?" säger jag och blänger surt på honom. "Min flickvän ville gärna se ön Kontinental. Hon kommer inte från en så välberest familj" muttrar jag och härmar hans fåniga röst.
"Jag var tvungen att säga något." Gyllene ögon glor envist tillbaka på mig.
"Visst", muttrar jag och börjar gå därifrån. Jag svänger vänster i den stora gången och följer efter folkmängden. Golvet skiner och är i en grå skimrande färg. Väggarna här är inte längre röda utan färgade i behaglig brun färg. Jag uppskattar att det inte är lika kliniskt vitt som resten av dagens samhälle. Då hade jag inte klarat av en minut här utan att få huvudvärk.
Lite längre fram finns en stor öppen yta som verkar fungera som ett allrum. Familj och vänner sitter vid bord och smuttar på någon dricka eller äter en macka. Fyra barn spelar ett gemensamt spel via handdatorerna som visar ett hologram i luften. Anthony kommer upp bredvid mig, men jag låtsas inte om honom. Väggen som vetter ut mot havet är gjord av glas. Utanför sträcker sig havet så långt ögat kan nå. Vi går förbi allrummet och kommer till ytterligare en korridor. Istället för röda sammets väggar så är väggarna täckta i turkosa färger. Väggarna ser lika mjuka ut här.  Korridoren sträcker ut sig och mumlet från folket ombord avlägsnas. Dörrar står regelbundet utplacerade och har vita siffror på som visar rummets nummer.
"Vart hade du tänkt att vi skulle sova i natt?" frågar jag utan att titta på honom.
"Jadu. Var hade du själv tänk?" frågar han sardoniskt.
"Men lägg av", säger jag irriterat. Jag svettas efter att ha kommit in i värmen och lämnat blåsten där ute. Muttrande lägger jag ner väskan på golvet och drar av mig den tjocka munkjackan. Jag knyter den slarvigt runt min midja innan jag tar upp väskan igen. När jag är klar vänder jag min blick mot Anthony som tittar på mig med analyserande ögon.
"Vad?" Jag blänger på honom och känner hur det gnager inom mig.
"Inget", säger han ursäktande och skakar på huvudet. Han drar med handen över bakhuvudet och ser fundersam ut.
"Detta är inte direkt en semester, utan vi får väl försöka hitta en städskrubb som vi kan sova i."
Toppen. Övernatta i en städskrubb. Precis vad jag har längtat efter, tänker jag missnöjt.