Världen under ytan

Del 51 - Pappa

Den psykiska plågan är oftast värre än den fysiska.

      ❈
Cassandra Fox

Min mage vrider sig i krämpor. Jag drömmer om hur ett monster äter upp mig inifrån och ut. Den klöser på insidan av min mage för att kunna ta sig förbi mina inälvor och ut genom huden. När den rör sig i min mage tar den inte hänsyn till alla mina organ. Med ett kvavt skri sätter jag mig abrupt upp i sängen. Svetten rinner ner för ryggen och klistrar fast sig i det vita lakanet. Jag andas häftigt efter den otäcka drömmen. Monstret kanske är borta, men det är inte smärtan. Jag slänger mig ner i sängen igen och håller mig för magen. Smärtan förblindar mig och får världen att snurra. Huvudet bultar och varenda cell i min kropp försöker undfly plågan. Jag märker knappt de starka händerna som tar tag i mig och vecklar ut min hopskrynklade kropp. Genom dimman känner jag hur någon söker av min kropp i jakt på synliga skador. Jag vet redan innan att inga kommer att finnas, men det kan jag inte få ur min mun. Smärtan har jag fått uppleva varje månad i fem år. Ibland har den varit mildare och ibland har den varit starkare. Den här gången toppar listan hittills.
   Kanske har det berott på all stress, brist på mat och tuffa påfrestningar men under min och Anthonys resa så hade jag aldrig min mens. Kanske tur det, för så som det ser ut nu så kan jag inte röra en fena.
   Långt borta hör jag hur snabba fötter kommer upp för trappan. En kvinnlig röst hörs. Jag känner så väl igen den, men kan inte komma på namnet på ägaren.
   Sekunderna tickar iväg och jag förlorar mig själv i smärtan. Jag ålar fram och tillbaka bland lakanen trots att hans händer lugnande stryker över min kropp. Genom dimman hörs den kvinnliga rösten igen. Något svalt sätts vid min mun och hon säger åt mig att dricka. En sval vätska fyller min mun. En vätska som smakar koskit. Jag fräser och frustar, men kvinnan tvingar i mig mer av den vedervärdiga blandningen. Vill hon förgifta mig?
   Tillslut ger hon upp och jag kan istället fokusera på mina plågor som är omöjliga att glömma. Svetten rinner nerför pannan och får det att svida i mina ögon som fylls av tårar. Trots att det gör så ont så kommer inget annat än ljudlösa stön ur min mun. Smärtan tar allt.
   Genom smala springor ser jag ett par guldiga ögon nära mitt ansikte. De är fyllda av oro, men även beslutsamhet. De där ögonen känner jag igen, tänker jag lugnat. De skulle aldrig vilja mig något ont. Jag slappnar av lite. När jag väl har börjat göra det så stängs mina kroppsdelar en efter en av, som lampor som släcks i en lång korridor. Det svartnar för ögonen och jag stängs av. Tacksamt faller jag ner i en smärtfri dvala.

➹

Jag drömmer om min pappa. Vi står på varsin sida av en enorm glasvägg. Man kan inte se att den är gjord av glas, men det märker man när man tar på den. Helt genomskinligt material men inte en enda glipa.
Pappa sätter upp sina händer mot väggen som om han skulle kunna röra vid mig. Ner för hans kinder rinner stora, våta tårar. Hans bruna hår är rufsigt och ser ut som om inte någon har sett till det på flera år. Det samma gäller skäggstubben som har växt ut på hans haka. Hakan som mamma annars alltid ser till är len som en barnrumpa.
Jag står en meter ifrån glasväggen som skiljer mig och min pappa åt. Mina händer hänger slappt jäms med sidorna, helt ovetande om vad de ska göra. Jag står och ser på honom, på min pappa som var min bästa vän genom hela barndomen. Jag ser på honom och hur han formar ordet förlåt med sina läppar. Jag gör inget när två vitklädda vakter kommer fram bakom honom ur en tät dimma. De dyker upp som från ingenstans. Deras ansiktsuttryck är tomma när de tar tag i min pappa som bankar på glaset med knutna nävar och tårar strömmandes ner för kinderna. Inget mer en svaga dunsar hörs genom det tjocka glaset.
Vakterna trycker upp hans armar bakom hans rygg. Jag ser hur han skriker ut tysta skrik. Jag ser hur han formar ord med sina läppar som jag inte kan höra. Han kämpar med allt han har för att nå fram till mig igen. Jag har aldrig sett min pappa kämpa så hårt för något.
Förlamad står jag och ser på hur de för bort honom och försvinner i den täta dimman. Tillslut brister smärtan ut inom mig. Den bolmar upp som en explosion och bildar ett svampformat moln. Det där var min pappa. Jag vill inte förlora honom. Jag vill inte förlora någon.

➹

Jag vaknar upp ur drömmen med nästan mer smärta än innan. Trots att drömmen var fri från fysisk plåga så var den fylld av annan, känslofylld smärta.
   Heta tårar rinner ner för mina kinder och bränner mig genom kropp och själ. Kämpar min pappa för att nå fram till mig igen? Saknar han mig?
   Någon stryker undan tårarna från min kind. Stötarna som skickas genom min kropp avslöjar vem det är. Trots det blundar jag några sekunder till och ägnar mig åt tanken på min pappa. Min bekymrade pappa.
   Tillslut öppnar jag ögonen med en stor klump i halsen. Magen är bortdomnad och den skarpa smärtan är borta. Anthony ser ner på mig med oro i blicken och stryker undan ytterligare en tår som trillar nedför min kind. Bakom honom ser jag Ava kika fram. Det var därifrån den kvinnliga rösten kom. Klor hörs mot trägolv och Rufus kommer fram till sängen. Jag orkar knappt vrida på huvudet för att hälsa på honom. Istället hoppar han själv upp med framtassarna på sängen och ger mig en vår puss. Tack Rufus, tänker jag tyst. Ava och Anthony verkar se att jag inte orkar prata och ställer därför inte några onödiga frågor.
   "Sandra lilla", säger Ava mjukt och kommer fram till sängen. Hon stryker mig lätt över pannan. En tanke kommer till mig. Har Ava några barn? För den modersbild hon har blivit för mig är något jag värdesätter enormt.
   "Som du kanske redan vet så har du fått din månatliga blödning. Dock har jag aldrig sett någon behöva utstå så mycket smärta under sin period. I vilket fall så var det jag gav dig ett hemkok som alltid hjälpt. Du kanske till och med såg receptet till drycken igår i Nordens hemligheter?" frågar hon med mjuk röst.
   Jag skakar sakta på huvudet. Genom den fysiska och mentala smärtan känner jag hur en svag gnista av nyfikenhet tänds. Tydligen hann jag inte komma till den delen med recept igår. 
   "Det är bara att säga till om du behöver mer. Jag kilar ner och låter dig och Anhtony vara ifred." Ava och Anthony utbyter blickar innan hon och Rufus försvinner ner för trappan. Kvar är jag och Anthony. Han ser på mig som om jag vore hans allt. Som om hela hans värld snurrade runt mig. Som om jag var jorden och han månen.
   "Jag antar att det är något mer än den fysikska smärtan som får dina tårar att rinna", säger han dovt. Jag hade aldrig kunnat drömma om en person som kan läsa mig så bra som han. Försikgt nickar jag til svar.
   "Glöm inte att jag finns här."
   Hans ord fyller mig med värme och jag lyckas få fram ett svagt leende. Han lägger sig försiktigt ned med huvudet på mitt bröst och håller om mig. Långsamt stänger jag ögonen och njuter av hans närhet. En sista brännhet tår letar sig ut ur mitt öga. Åh, pappa. Vad var det som gick så fel?