Världen under ytan

Del 36 - Drogad

Hon är som en drog. Jag vill bara ha mer. Jag börja känna desperationen klösa inom mig. Snart har jag väl blivit en missbrukare.

⚚
Anthony Cowen

Vi är nu inne i butik nummer tre och letar efter kläder. Ett möte mellan Revolten och Swendway. Där kan vi få tag på mycket värdefull information.
På något sätt måste vi nästla oss in på Ninos som stället hette där de två organen ska mötas. Vår plan är att ta oss in som om vi vore gäster. För att göra det så måste vi smälta in. Männen hade sagt att mötet skulle vara klätt i festligheter. Alltså är det kavaj och skjorta som är gäller.
Jag följer efter Cassandra där hon storögt sveper runt mellan de olika kläderna. När vi kommer hem måste vi förbereda oss inför morgondagen, men jag minns också tydligt mitt löfte till Cassandra att jag skulle lära henne skriva. I bilen sade hon att om hon fick bestämma så skulle hon se till att alla som vill får lära sig att skriva. Om hon bara visste att hon faktiskt har den möjligheten.
Hon tar ytterligare en klänning från en av ställningarna och hänger den över armen. Själv håller jag i en smoking, ett par kostymbyxor och en vit skjorta.
"Ska vi prova?" frågar hon utan att släppa alla glittriga klänningar med blicken.
"Visst", svarar jag dovt och börjar gå i riktning mot provrummen. Gången mellan klädställningarna är för tvång för att jag ska kunna gå förbi, så jag är tvungen att försiktigt nudda henne för att få henne att gå i rätt riktning. Jag låter beröringen vara kort och snabb för att undvika så mycket kontakt som möjligt.
Vi kommer fram till provrummen. Innanför står en kvinna som hälsar oss välkomna och noterar observant hur många plagg vi har med oss. Vi går längre in i en gång med provrum på båda sidorna. Ljuset som kommer från ljuskronorna är dämpat och kastar ett mjukt sken över draperierna. Väggarna och tygerna går i beiga nyanser och golvet är klätt i fluffiga mattor. Längst in täcks väggen av en monstruös spegel. Jag kan se oss båda med varsin hög med kläder i handen.
"Syns snart." Cassandra slinker in bakom ett beigt draperi. Tyget gungar efter att hon försvunnit in bakom det och jag stirrar på skiljeväggen för några sekunder. Bakom ser jag hur hon börjar dra av sig skorna.
Jag skakar på huvudet och vänder mig om. Provrummet mittemot hennes blir mitt. Snabbt drar jag undan det mjuka draperiet och går in i det lilla rummet. Bakom mig svajar det beiga draperiet. Jag lägger kläderna på en liten stol som finns i rummet. Mitt framför mig finns en stor spegel som visar reflektionen av mig själv. Jag drar handen genom håret och möter för en kort sekund mina egna guldiga ögon i spegeln. Ögonen är hårda och ansiktet har en bister min.
Jag bryter ögonkontakten och börjar ta av mig skorna. Kläderna åker snabbt av och de nya åker lika snabbt på. På bara en minut är jag klar och står och väntar på Cassandra. Draperiet som hindrar mig från att se henne rör sig då och då när hon råkar stöta till det. Jag skymtar konturerna av hennes kropp och ser hur en klänning åker på för att sedan åka av. Jag stoppar händerna i fickorna på kostymbyxorna. De är lagom långa och är bra skurna. Enkelt och stiligt. Den vita skjortan är en helt vanligt vit och simpel skjorta. Jag lämnar som vanligt den överst knappen uppknäppt. Jag har alltid hatat att ha på mig skjortor. Det får mig att känna mig instängd. För att vara någon som hatar det har jag haft det allt för många gånger. Sträck på dig och knäpp knappen, säger pappa och ser menande ner på mig. Jag gör som han säger och rätar på ryggen.
Jag rycker i kragen på skjortan för att få den att inte sitta så tight och låter kavajen vara öppen. Det är ändå inte nu som vi ska på mötet.
Den enda saken som bryter den stiliga klädkoden är mina slitna sneakers. Jag antar att jag behöver göra något åt dem, tänker jag fundersamt.
Bakom draperiet hör jag Cassandra muttra något ohörbart och jag tvingar mig själv att titta på något annat än det jag kan se genom det beiga tyget. Nervöst står jag och väntar på att hon ska komma ut. Jag kan bara föreställa mig alla gliringar som skulle ha kommit emot mig om Cobe och de andra från gruppen hade sett mig nu. Nervöst tittar jag på mig själv i spegeln och drar handen genom mitt mörka hår för att få det att stämma in någorlunda med resten av klädseln. Jag måste göra något åt skäggstubben innan mötet på Ninos imorgon. Cassandra säger något från sitt provrum och jag vänder mig snabbt om.
"De andra passade inte så bra, men det var den här som jag gillade mest." Draperiet dras sakta undan. Tiden stannar upp och för varje sekund avslöjas mer och mer. Jag glor ohöljt och håller på att sätta andan i halsen när jag få syn på henne där hon blygt tittar ner och drar i kjolen.
På sig har hon en klänning i en djup röd färg. Lager av tunt, rött siden läggs på varandra. Kjolen består av olika längder av tyg och skapar en iögonfallande illusion av volanger. Klänningen är lång nog för att släpa i marken. Vid midjan smiter tyget åt och omvänds i någon sorts invecklad knut för att sedan spridas ut i ett rött hav av tyg som täcker hennes bröstkorg. Urringningen är vågade, men graciös. Jag låter blicken svepa upp och ner flera gånger, oförmögen att kunna slita ögonen ifrån henne. Hennes bruna hud skiner i det svaga ljuset och när jag slutligen stannar upp för att möta hennes blick har orden tagit slut.
"Wow", lyckas jag tillslut kläcka ur mig. Andlöst ser jag på henne och känner hur hjärtat slår vilt i bröstet. Hon har precis gjort det ännu svårare för mig att hålla mig undan från henne.
"Tycker du om den?" frågar hon nervöst och ser förväntansfullt på mig med rosiga kinder.  Om hon bara visste vad jag tyckte om den.
"Den är...."
Jag vill säga alla de ord som kommer upp inom mig. Makalös, otrolig och svår att slita blicken från. "Den är verkligen jättefin", säger jag långsamt. Inom mig skriker bokstäver lika röda som hennes klänning förbjudet område. Trots det åker fler ord ur mig som om jag inte längre har någon kontroll över min mun.
"Den är enastående. Med den där så kan du nog komma in överallt", säger jag förbluffat och tittar än en gång på den vackra fållen på klänningen. På den röda färgen som framhäver de gröna ögonen så bra.
Hon skrattar nervöst och lyfter slutligen blicken för att se på mig. "Du ser inte så illa ut du heller." Hennes kinder är levande röda när hon petar nervöst med tyget på klänningen. Hon är som en drog. Hur jag än försöker kan jag inte slita blicken ifrån henne. För några sekunder står vi bara där och ser på varandra.
"Skor kanske vi också behöver titta på", säger jag för att bryta tystnaden och kollar ner på mina slitna sneakers. Cassandra ger ifrån sig ett glatt skratt som värmer mig inifrån och ut. Jag kan inte hålla inne leendet som sprider sig över mitt ansikte. Själv lyfter hon upp tyllen på kjolen och visar sina egna slitna sneakers.
"Mina är inte så dumma de heller", säger hon med ett skratt.
"Verkligen inte." Jag ser än en gång på henne. och kan inte låta bli att tänka att detta är definitionen av vacker.
"Nu måste vi byta om och kolla på skor. Annars börjar Ava nog undra vart vi har tagit vägen." Jag tvingar mig själv att slita blicken från henne trots att jag lätt hade kunnat stå i flera timmar och bara se på henne.
"Det är nog bäst."
Jag vänder mig om mot provrummet och sveper undan tyget. Bakom mig hör jag hur hon gör detsamma. När jag tar av mig mina nya kläder och viker ihop de i en prydlig hög kommer jag på mig själv med att se fram emot att få se henne i den röda klänningen snart igen.