Världen under ytan

Del 4 - En välsignelse i form av vänskap

Vänskap. Ett band mellan två människor som byggs upp av tillit och samhörighet. Vad händer när tilliten - tryggheten hos den andre - inte längre finns kvar?

⚚
Anthony Cowen

"Cassandra (eller Kassandra) är ett kvinnonamn med flera olika betydelser. Namnet har grekiskt ursprung, men har stor betydelse i den nordiska historien.

Betydelse: Försvunnen, fallen, ängel samt 'kekasmai' (skina, glänsa) och 'aner' (människa).

Sandra är ett gammalt kvinnonamn som är en kortform av namnet Alexandra (feminin form av namnet Alexander). Namnet kommer från den nordiska historien och liknar namnet Cassandra.

Historien bakom namnet är lång, men kortfattat beskrivet så var det en ung kvinna med namnet Sandra som var bortkommen i sitt liv, men lyckades hitta kraft och styrka i sig själv. Hennes självständighet gjorde henne till någon som det nordiska folket avgudade i många decennier."

❈
Cassandra Fox

Jag vaknar upp dagen därpå med en kropp stelare än en gammal dams. Jag smackar ljudligt med tungan för att blöta upp munnen efter en natts sovande med öppen mun. Sakta öppnar jag ögonen och möts av en strålande sol. Jag sträcker mig efter Alexa som ligger på nattduksbordet för att kolla vad klockan är.
   "Hmf.." Alexa ger ifrån sig ett stön. "Är det redan morgon?"
   "Det borde väl du hålla koll på som är min personliga assistent?"
Hennes springor till ögon blir större och hon ger ifrån sig en ljudlig gäsp. "Just det. Det var det jag var ja."
    Jag ger ifrån mig ett hjärtligt skratt och tittar ner på min handdator som sakta börjar komma till liv. "Dags att vakna Alexa. Vad är klockan?" Jag försöker att se på henne med en bestämd min. Hon rynkar näsan mot mig och gäspar en sista gång.
    "Klockan är... 10:28. Sovmorgon idag alltså", svarar hon och blinkar mot mig med sina rosa ögon. Trots att hon kan se ut hur hon vill "somnar" hon alltid osminkad för att verka mer mänsklig och sedan kunna starta dagen med att göra sig iordning inför den.
    "Dags att gå upp då", säger jag och börjar dra av mig täcket.
    "Neej! Vänta! Kan vi inte ligga här en liten stund till? Det var faktiskt en händelserik kväll igår", klagar hon och ser på mig med sina mest bedårande ögon.
    "Du kan stanna här, men jag ska upp och njuta av dagen", svarar jag och sätter fötterna i golvet.
   "Som din personliga assistent kan jag stanna här och hålla sängen varm åt dig." Hon börjar redan stänga ögonen. Den lilla latmasken.
   Jag reser mig upp och går fram till mitt fönster. Med ett ryck drar jag isär gardinerna och beskådar världen där ute.
   "Neej!" tjuter Alexa.
    "Vad är det nu?" Jag som startade dagen på ett sådant gott humör.
    "Dra för igen. Det blir för ljust", svarar hon som om jag vore hennes personliga assistent. Med en fnysning rycker jag för gardinerna och går ut ur rummet.
    "Jag vet att du älskar mig med", hör jag henne ropa från rummet. Jag pekar finger åt henne trots att hon inte kan se det. Med händer som gnuggar bort sömnen ur ögonen ställer jag mig på svävaren som tar mig ner till köket där hela familjen redan är samlad. Med släpande steg går jag fram till köksbordet när mamma vänder sin söta lilla näsa mot mig.
   "Godmorgon Cassandra. Hade du en lyckad kväll igår? Vänta förresten, innan du svarar på den frågan ska jag bara göra klart för dig att om du inte går till varje skift kommer jag att förverkliga mitt hot med att ta Alexa från dig. Dessutom behöver du faktiskt formas lite av verkligheten, darling. Hade du en lyckad kväll?"
    Som om jag inte visste att det fanns en baktanke med allt detta. Hon vill bara ha en anledning att ta Alexa ifrån mig. Den anledningen ska jag inte ge henne och hon ska inte heller få veta att jag faktiskt vill gå dit igen. Jag vill träffa Liz igen.
    "Vanessa..." säger pappa menade och ser på sin fru. Hon svarar honom med en irriterad blick och jag ger pappa ett tacksamt leende. Både för att tacka honom och för att provocera mamma ännu mer. Kayla och mamma hade antagligen älskat varandra.
    "Det var så nära helvetet man kan komma på jordens yta", muttrar jag och blänger på henne. Det är inte svårt att spela tvär och irriterad. Den sinnesstämningen är min specialitet.
    "Vad härligt. Det verkar redan som stället har börjat forma dig. Du vet att jag bara vill ditt bästa, gumman", säger hon och ser på mig med ett sockersött leende.
   Jag får syn på Lukas som har lyft sin blick från sin handdator för att följa dramat som utspelas framför honom. Jag räcker ut tungan till lillebror. Det är klart hon vill mitt bästa genom att gör mitt liv till sitt. Det är nära att jag räcker ut tungan åt henne också, men istället biter jag ihop och sätter mig ner bredvid pappa.
   "Godmorgon Cassandra. Sovit gott?" frågar han och ger mig ett yrvaket leende. En blå slinga hänger ner i hans panna och i handen har han en kopp rykande kaffe.
   "Jodå, det har jag väl", svarar jag och tar en sipp varmchoklad. Den varma vätskan rinner välkomnat ner i min strupe.
   "Har du några planer för dagen?" Lukas har återgått till att glo ner i sin handdator. Samtalet intresserar inte hans spelhjärna längre.
   "Jag ska bara njuta av min ledighet", svarar jag och ger mamma en ilsken blick. Hon svarar mig med en slängkyss. Något som Kayla mycket väl hade kunnat göra. Kanske är det Kayla som egentligen är mammas dotter?
   Vi fortsätter att äta vår frukost under tystnad. När maten ligger tung i magen reser jag mig upp från bordet och slänger frukostförpackningarna i återvinningen. Med svävaren tar jag mig upp till rummet igen och möts av ett mörkt rum. Alexa ligger på sängen och snarkar ljudligt. Jag kan inte ungå att flina åt hennes bettende. Dock ska hon inte få komma undan med sin lathet. Jag går snabbt fram till fönstret och med ett ryck stålar solljuset in.
   "GODMORGON!" vrålar jag och slänger mig på sängen så att hon flyger upp. Ett skrik som ekar mellan husets väggar kommer ur henne och jag vänder mig snabbt om på rygg för att ta emot henne när hon faller ner igen.
   "Lathet lönar sig inte."
   "Jag drömde faktiskt om att jag skulle räddas av en drömprins och att du var den stora stygga draken", muttrar hon surt.
   "Den rollen hade passat mig bra", svarar jag och flinar åt henne.
   "Du hade en jättestor och ful näsa", säger hon och blänger på mig.
   "Såhär menar du?" frågar jag och drar upp min näsa.
   "Exakt så."
Vi blänger på varandra men ingen av oss lyckas hålla minen. Ett skratt bubblar upp inom oss och tvingar sig ut ur våra munnar. Vi skrattar tills min röst blir hes. Andfått reser jag mig upp och visar henne en sista gång trynansiktet. Skrattgroparna syns på hennes rosa kinder.
   Jag går mot garderoben och låter den välja dagens outfit åt mig. Solen skiner ute och termometern visar 28 grader Celsius. Det kommer att bli en het dag. Ut kommer en ljus jeanskjol och en söt liten vit blus utan ärmar. Jättefin outfit, men jag lägger tillbaka den. Jag är inte sugen på att ha på mig en tight kjol på min fria tid om jag ändå kommer att behöva ha det varje fredag ett tag framöver. Ut kommer istället ett par hängselshorts och en vit t-shirt. Perfekt. Jag drar på mig kläderna och flätar håret i två inbakade flätor.
   "Cuuute", säger Alexa. "Det där borde du ha på dig oftare, helt klart." Jag ger henne ett leende och trär henne på handleden.
   "Vad ska vi göra idag då?" frågar hon nyfiket.
   "Jag tror faktiskt att jag vill ge mig ut på en promenad." Ett lugn tycks fylla mig idag. Antagligen tack vare kvällen som jag förväntat mig skulle bli så hemsk, men som inte blev det. Klarar jag av High Hearts street klarar jag av vad som helst.
   "Ovanligt...", svarar Alexa skeptiskt. "Ska jag lägga ett meddelande till Kev?"
   "Det är lugnt. Jag tror att jag vill gå själv."
   "Ännu mer skumt..", säger hon och ser på mig med misstänksam blick. "Är det något som jag har missat?"
   "Du har missat absolut ingenting. Jag känner bara för det." Hon svarar inte, men verkar heller inte helt nöjd.
    Jag drar på mig ett par runda solglasögon och tar svävaren ner. När jag går förbi köket stannar mamma mig. Hon ska precis säga något, men sveper bara förvånat med blicken över min kropp. Till slut nickar hon gillande, uppenbarligen förvånad över att jag kan ha på mig något representabelt som inte är hennes stil. Nöjt tar jag på mig ett par vita sneakers och öppnar ytterdörren. Strålande sol möter mig och jag stänger ögonen för att njuta av värmen. Underbart.
   "Vart ska vi gå?" frågar Alexa mig. Helt obrytt svarar jag: "Ingen aning. Låt oss se var vi hamnar."
   Med armarna slappt hängande vid min sida  stosar jag fram längs med gatorna. Spontanitet är ett nytt fenomen för mig, men jag gillar det. Fåglarna kvittrar och välkomnar mig ut. Himlen har en blå färg och då menar jag blå. Blå som i väldigt blå, så blå att man kan tro att man tittar in i ett blått papper. Inte ett moln i sikte. Jag fullkomligt älskar det.
   Plötsligt piper Alexa till. Jag tittar ner på henne och märker att hon läser igenom ett meddelande.
    "Vem är det?" frågar jag nyfiket.
   "Jag...vet inte" svarar hon tveksamt. "Läs själv." Ett meddelande ploppar upp på skärmen.