Världen under ytan

Del 19 - Utan honom

Utan honom hade jag varit tillbaka på ruta ett. Nej, jag hade varit på ruta minus tre om man nu kan vara det.
Utan honom hade jag varit tillbaka hos dem. Hos Förenta, Revolten och min familj. Utan honom skulle jag inte klarat mig långt. Tydligen hade jag inte ens klarat av att vara en rumsren hund utan honom.

         ❈
Cassandra Fox

I drömmen kommer en hel folkhop springandes mot mig. Jag är än en gång i lagerlokalen där slagsmålet ägde rum. Männen och kvinnorna kommer rusandes mot mig och deras miner är förvridna i blodtörstiga grimaser. Allt jag kan göra är att hjälplöst se på när de kommer störtandes. Precis när den första mannen ska tackla ner mig vaknar jag av en lätt puff istället för ett hårt slag. Hastigt öppnar jag ögonen och drar in några djupa andetag av den kyliga morgonluften. Drömmen, eller minnet syns fortfarande tydligt för min inre bild. Den lätta puffen som väckte mig kom från Anthony som nu rest sig upp och börjat dra på sig sin väska. Det mörka håret hänger ner i pannan på honom, men de lysande ögonen syns ändå tydligt i skenet från den uppåtgående solen.
   "Dags att dra", säger han och drar på sig den sista axelremmen. Sakta ser jag mig omkring och minnena från gårdagen kommer tillbaka. Torget som var fullt av folk och Anthonys beslutsamma blick när han fick syn på övervakningskamerorna. De kommer att bli svåra att undvika. Dessutom bränner fortfarande skammen inom mig av den nya vetenskapen bakom kamerorna i allas hus och hem. Jag vill inte tänka på allt pinsamt jag har gjort under övervakning, men samtidigt är antagligen det mitt minsta problem just nu.
    Ivrigt reser jag mig upp för att ruska av mig drömmen och minnena. Ryggen knakar i protest och armen skriker av smärta. Jag måste verkligen kolla till såret snart. Med stela muskler sträcker jag mig efter min väska som jag har haft som kudde under natten och borstar bort smutsen från mina kläder. Tillsammans har vi tillbringat natten gömda under en bro. Det var inte en enkel match att hitta en obevakad sovplats. Än en gång inser jag att jag redan hade varit hittad om det inte hade varit för honom. Killen vars skugga avtecknar sig mot det brinnande klotet som häver sig upp över horisonten.
   "Som du säkert förstår kan vi inte flyga med en vanligt svävare för att komma till Europa", säger han tyst med ryggen vänd mot mig.
   Morgonen är klar och daggen hänger i luften. En fågel kvittrar någonstans i bakgrunden av stadens sorl medan vi ger oss av i fortsättning mot Norden. Jag tackar de högre makterna för att han ryggen mot mig och inte kan se mina ilsket röda kinder. Såklart hade jag inte tänkt på att vi inte kunde åka med en vanligt svävare. Med blicken nerkörd i marken låter jag honom fortsätta. Sakta sjunker rodnaden undan och jag tar ett stadigare grepp om min väska.
   "En vän till mig vid namn Michel är skyldig mig en tjänst. Vi kan lika gärna utnyttja den nu."
   Jag kan ana en bitterhet när han uttalar sin "väns" namn men bestämmer mig för att inte gräva djupare i saken. Jag går snett bakom honom med blicken riktad nedåt som jag blivit tillsagd, men jag kan inte låta bli att kika fram då och då. Aldrig tidigare har jag varit i den här delen av staden. Faktum är att jag aldrig tidigare har varit utomlands.
   Vi går förbi hus och skyskrapor som jag inte tidigare skådat. Fullpackade bussar åker förbi oss på vägarna medan vi tyst flanerar fram längs trottoaren. Varje gång en säkerhetsvakt går förbi oss stannar mitt hjärta. Trots att jag i vanliga fall ser de varje dag har jag aldrig riktigt lagt märke till dem. Jag har bara sett de som en del av staden. Nu när jag vet bättre går jag med blicken nere i marken och andan i halsen när vi går förbi en vakt med ett stort skägg. Känslan av att ha gjort något fel fyller hela mig och jag bara väntar på att han ska ropa mitt namn och be mig att stanna. Med en lätt nick åt oss går han förbi utan att varken ta tag i mig eller gripa mig. Lättnaden sköljer över mig som en frisk regnskur när han slutligen passerar oss och jag kan inte låta bli att följa honom med blicken ifall han plötsligt skulle ångra sig. Obekymrat fortsätter vakten framåt över gatan iklädd sin svarta uniform. Jag ser honom försvinna bakom ett krön och ska precis vända blicken framåt igen när det tar stopp. Förskräckt vänder jag näsan framåt och ser hur Anthony har stannat upp. Hans ryggtavla är bara några centimeter från min ömma näsa och jag kan känna doften av vind och rökelse. Förläget gnider jag min näsa som fick sig en törn av krocken.
   Vinden sveper i hans hår när han vänder sig om och ser på mig. Än en gång håller jag andan som jag tycks göra varje gång han ser på mig. Hjärtat bultar i bröstet som en kolibri när jag väntar på att han ska öppna sin vackra mun. Det verkar som han drar ut på det. Nästan som om han njuter av att se mig plågas under tyngden av hans blick.
   "Vad?" Jag kan skymta ett flin i hans ena mungipa. Irriterat fnyser jag åt honom och lägger armarna i kors. Armen protesterar, men jag biter ihop till svar.
   "Vad?" upprepar jag och höjer hakan. Hans guld glittrande ögon får mig att vilja titta bort, men jag tvingar mig själv att hålla kvar hans blick.
   "Toapaus?" frågar han och flinar ännu bredare.
   Jag tittar åt höger och får syn på en toalettskylt. Genast känner jag att blåsan håller på att spricka. Att gå på toa är inte det första man tänker på när man flyr från ett vrickat samhälle och en hämndlysten motståndsrörelse.
   "Om du så insisterar."
   Byggnaden omsluter mig och utestänger stadens sorl och Anthonys avslöjande blick. Det vita skenet från belysningen får mina fortfarande morgontrötta ögon att kisa. Toan ligger tyst och stilla. Det verkar som jag är ensam.
   Jag går fram till toalettbåset näst längst in och stänger dörren bakom mig. På dörren sitter en krok där jag hänger min väskan medan jag snabbt knäpper upp byxorna. Tydligen behöver jag även bli påmind om att gå på toa. Som om jag vore en hund, tänker jag irriterat.
   Medan jag lättar på trycket söker min blick av det lilla toalettbåset. Väggarna är vita och glänser i lampskenet. På dörren bakom min väska skymtar jag en affisch med storslagna bokstäver skrivna på. Försiktigt drar jag undan väskan så att jag kan läsa vad som står på affischen.

Förrenta. För en obesvärad värld.

Med en fnysning knäpper jag byxorna och drar upp gylfen. En obesvärad värld. Är det vad de kallar detta?
   Toaletten spolas och rengörs bakom mig medan jag tar tag i min väska och hänger den över axeln. Armen gör fruktansvärt ont av rörelsen. För varje gång den bultar känns det som en kniv förs allt längre in i muskeln. Snart nog kommer den kniven att vara genom.
   Jag vet inte om det beror på alla intryck och oväntade händelser de senaste dygnen men jag vill så otroligt gärna dra ner affischen som skryter om Förenta och dess obesvärad värld. Men såklart är den inplastad och därmed skyddad från mina klor. Vilket i sin tur får min irritation att blossa kraftigare inom mig. Ut från båset marscherar jag som ett åskmoln. Jag kanske inte vill bli Revoltens Ledare, men det betyder inte heller att jag vill stödja övervakning av världens befolkning och vem vet mer vad som försiggår bakom kulisserna.
   Jag går fram till de skinande handfaten som står utplacerade med jämna mellanrum och tvättar noggrant händerna med tvål och varmt vatten. Armen skriker i protest av de små rörelserna. Med en snabb blick mot utgången för att försäkra mig om att ingen är påväg in släpper jag ner väskan på marken med en duns. Så smidigt som jag kan drar jag ut den skadade armen ur blusens linning som jag haft på mig sedan starten av min flykt. När jag tittar ner på bandaget förvånar synen mig. Trots smärtan har inget blod läckt igenom. Bandaget är vitt och rent som om det fortfarande vore nytt. 
   Jag börjar vira upp det varv för varv och kastar sporadiska blickar mot utgången. Det sista lagret av bandage har klibbat fast sig i såret och kastar ilningar av smärta som strålar ut från armen och vidare ut i kroppen. Med ett djupt andetag för jag bort det sista lagret. Inom mig skriker jag av smärta, men biter mig hårt i läppen för att hålla skriket inom mig. Den lilla förhoppningen om att såret skulle vara någorlunda bra försvinner med en gång när jag får syn på den gula geggan som sipprar fram ur snittet. Hudkanterna är ojämna där huden har kommit olika långt i läkningsprocessen. Kanterna är ilsket röda och rodnaden har spridit sig över bicepsen. Den gula vätskan är olika tjock i såret. På vissa ställen är den tunn och rinner i rännilar ner för min arm medan det på andra ställen klumpar sig i vämjeliga gropar av var. Med en äcklad grimas böjer jag mig ner över handfatet och sätter på kranen. Det kalla vattnet nuddar såret och en smärtfylld snyftning slinker ur mig. Ögonen börjar tåras av smärta, men jag fortsätter att hålla armen under det rinnande vattnet. Varklumparna tunnas ut och blir färre, men smärtan blir bara värre. En tår tränger sig slutligen fram och rinner nerför min kind. Hastigt drar jag undan armen. Jag klarar det inte mer. Snabbt torkar jag bort tåren som runnit nerför min kind och tar tag i en handservett som jag viker ihop. Försiktigt baddar jag såret och biter mig hårt i läppen för att kompensera smärtan. Blodsmaken fyller min mun. Jag slänger pappret i papperskorgen som nu är gult av var innan jag tar en ny pappersservett. Denna gången lägger jag det som ett skyddande lager över såret innan jag börjar vira det använda bandaget runt armen igen. Försiktigt drar jag på mig tröjan innan jag bär upp väskan från golvet. Precis när jag ska gå ut får jag syn på mig själv i spegeln. Spår av tårar täcker kinderna och läppen är lätt svullen efter det hårda bettet den fick ta emot. Jag torkar genast tårarna som om de aldrig existerat och plattar till håret innan jag går ut från toan.
   Bruset från trafiken når mina öron och det första jag får syn på när jag kommer ut är Anthonys stora gestalt. Mitt utanför toaentren väntar han på mig med händerna nerkörda i fickorna. Med nedslagen blick går jag fram till honom. Rädd för att han ska se spår efter vad som skedde där inne.
   "Vad var det som tog så lång tid?" frågar han dovt. Jag kan känna tyngden av hans guldgittrande blick, men jag vägrar möta den.
   "Inget" svarar jag tyst, men jag hör själv att jag knappt lyckas hålla undan smärtan från rösten.